Närhelst hon kommer

Jolin Slottes (f 1977) andra bok, Närhelst hon kommer, är en lågmäld kärleksroman om ett möte mellan två människor i ett vardagligt Helsingfors. Alice, som studerar litteratur vid universitetet, och Ulrika, som jobbar som bibliotekarie i Vallgård. Kvinnorna träffas via Erik, som är (pojk)vän till Alice. Han gör sin civiltjänstgöring på biblioteket där Ulrika jobbar. Slottes text gör inget väsen av sig. Den är kronologisk med en läsarvänlig styckeindelning och fungerande dialog. Texten tar med andra ord inte onödiga risker, till skillnad från kärleksparet som står i fokus.

Alice och Ulrika har över tjugo års ålderskillnad och är av samma kön. Det är alltså inte fråga om ett konventionellt förhållande. Visst problematiserar huvudpersonerna förhållandet, de reflekterar och förundrar sig över slumpens nycker, men det gör det med en skön självklarhet. En självklarhet som bidrar till att skapa och uppehålla stämningen hela romanen igenom: så här är det, det är så här kärleken fungerar oss människor emellan. Vi har ingen kontroll över vem vi faller för, även om vi gärna vill styra och ställa och vara rationella när det kommer till val av livspartner.

Det är en kärleksroman som också behandlar teman som klass och våld mot kvinnor

Närhelst hon kommer är en kärleksroman, men den innehåller också andra teman. Slotte behandlar bland annat klassfrågor och våld mot kvinnor. Alices bästa vän Fanny har vuxit upp i ett arbetarklasshem och hennes mamma är alkoholist. Alice däremot kommer från ”den österbottniska medelklassen där man läser Lars Huldén till frukost och ser på kulturprogram på SVT”. Under en våt kväll blir Fanny våldtagen av en gemensam bekant medan Alice passerar rummet och hör vad som händer. Hon känner stark skuld efteråt. Varför ingrep hon inte då hon insåg vad som pågick? Fanny undviker Alice och förnekar till en början vad som hänt, för att småningom inta en position där Alice får bära förövarrollen. Alice som vuxit upp inbäddad i bommull kan väl omöjligtvis förstå hur det känns att relatera till världen från ett ständigt underläge?

Realism och gränsöverskridningar

Det hela känns realistiskt och är rent litterärt skickligt skildrat. Man förstår faktiskt inte alltid vad det är som händer då det händer. Gränsöverskridningar är ofta subtila till sin natur. Det är modiga och viktiga teman som Slotte behandlar, men samtidigt blir det problematiskt då hon försöker få in alltför många spår i texten. Då Alice sedan pratar med Ulrika om vad hon bevittnat vaknar gamla minnen till liv inom Ulrika. Det visar sig att också Ulrika har utsatts för en våldtäkt. Vi får läsa om en rättegång och om hur Ulrikas äktenskap gick i kras efter det som hänt. Redan vänskapen mellan Alice och Fanny, spänningarna som drar dem åt olika håll och den slutgiltiga upplösningen i form av ett fysiskt övergrepp, utgör stoff för en åtskild roman.

Jag har vissa svårigheter med personskildringen av Ulrika – den klyschiga beskrivningen av bibliotekarien i femtioårsåldern ”som tycker om raka rader”. Jag tycker att Ulrika förtjänar en fylligare framställning. Med tanke på allt hon gått igenom är hon ju en superkvinna utan like. Förresten förvånar det mig att hon röker inne i sin lägenhet, det känns inte som en trovärdig detalj. Å andra sidan är människor fulla av paradoxer. En lösning skulle kanske ha varit att beskriva Ulrika mer genom Alices ögon?

Efter läsningen är det ändå ömheten mellan huvudpersonerna som dröjer kvar

Efter läsupplevelsen är det ändå ömheten mellan huvudpersonerna och inte bristerna i framställningen som dröjer kvar. Den skickligt skrivna dialogen. Förälskelsen, hoppet, kärleken. Tron på att det goda segrar på slutet. För att citera Ulrika:

Det känns bra. Det är klart att det känns bra att vara förälskad i någon som älskar en tillbaka.  …  Men om du verkligen vill veta … det enda jag lärt mig är att ingenting är lika säkert som osäkerheten.