att vända sig bort

Jörgen Mattlar (f. 1966) debuterade som författare år 2004 med diktsamlingen mot pol. 2010 utkom någon viskar ditt namn och nu utkommer han med en tredje liten samling som har titeln att vända sig bort.

Mattlar är född i Finland, men sedan länge bosatt i Sverige. Om uppgifterna man hittar på nätet är korrekta är Mattlars huvudsakliga verksamhetsområde pedagogikens. Invandrarelever och skolbokspropaganda är två ämnen man hittar om honom. Han har också studier i finsk litteratur i bagaget.

Pendelrörelsen, återvändandet

att vända sig bort hämtar sitt stoff från skärgården, åldrande och avsked. Det handlar om personligt liv, men dikterna kan också läsas som civilisationskritik. Livsvillkoren i skärgården, karghet och hav, årstidernas växlingar låter sig lätt appliceras på hur livet vänder och omvandlas när första halvlek är spelad.

Samlingen är indelad i fem sviter rubricerade ”Livsvärldar”, ”I oktober”, ”Ensligt torp”, ”Skikt” och ”Nattbägare”. I likhet med de tidigare diktböckerna är uttrycket sparsmakat, kort och knappt, på samma gång öppet och slutet. Dikterna är enhetliga och stilen och rytmen tydlig.

Det handlar om personligt liv, men dikterna kan också läsas som civilisationskritik

 att vända sig bort är kanhända ett olyckligt val av titel, det låter lite frånvänt. Här finns ändå en tydlig pendelrörelse, och livets början finns närvarande. Åldrande innebär ju också som känt ett återvändande till barndomen och det som varit: ”för att återskapa/ och på nytt/ försöka”. En sista ansträngning?

med små  bokstäver

Förlaget anger att de är skrivna i en modernistisk tradition. Egentligen kan man kanske också säga att de är skrivna i en förmodernistisk anda, det är inte bara skärgården som motiv som för tankarna till Arvid Mörne, här finns också något av samma nedtonade svårmod och spleen som pekar på medvetenheten om att en epok nått vägs ände. Men Mattlar använder små bokstäver, bildligt och bokstavligt. Han är mindre bombastisk, hans vågor är som krusningar på ytan.

Det vilar en viss anonymitet över Mattlars dikter. Naturen har tagit över på det personligas och människans bekostnad

Det vilar en viss anonymitet över Mattlars dikter. Naturen har tagit över på det personligas och människans bekostnad. Det är väl där en stor del av havets tjusning och lockelse finns, att det är så tunnsått med folk där? I distansen och frånvaron blir en del av det djupt mänskliga synligt, trots att hon inte finns där. Yta kontrasteras mot djup. Vi får röra oss både horisontellt och vertikalt. Ibland glimtar det till, som i nedanstående avsnitt där ett träd får stå som metafor för en gammal man:

den urinluktande stommen
med murkna sköra ben
och gisten rygg

står medtagen och skev
benen så ynkligt klena
fotvalven fallna

kroppens långsamma adjö
bland tjärblomster
och pelarenar

En modig diktare

Jag tycker Mattlar är bäst när det döda och det levande, natur och människa går in och ut hos varandra. Som av ovan synes är dikterna också grafiskt och visuellt enhetliga, symmetriska och enkla. Mattlar har gjort det okomplicerade och lite slimmade till sitt varumärke.

Någonstans börjar jag längta efter att få se diktaren i ögonen, på vinst och förlust

Någonstans börjar jag längta efter att få se diktaren i ögonen, på vinst och förlust, med risk för att se något oslipat som i dikten som citeras ovan. Trots invändningar tycker jag att Mattlar är en modig författare. Det är svårt att ta avsked. Det finns en känsla där som gör ont. Avsked kräver ord, satta på guldvåg: ”vid en fjärran stadskaj i öst/ sänks en sargad kropp/ kedjad i betong/…”