Vad finns kvar av oss då vi dött, som visar att vi funnits och vem vi varit? Stoft och minnen, och stoftet förs bort av vinden och minnen dör. Vad finns kvar? Papper, bara papper – brev, dagböcker och möjligen texter vi någon gång publicerat. Elmer Diktonius har varit död i snart femtio år och då Jörn Donner försöker skapa en bild av hans liv är han lyckligtvis inte endast beroende av papper. Donner har också egna minnen av en åldrad och bortglömd författare. Dessa minnen är begränsade till en tid då en ung Jörn Donner – som fascinerats av den unge Elmer Diktonius texter – blir vän med en gammal trött författare, som redan gått in i tystnaden.

Jörn Donner har, som ingen annan, haft tillgång till Diktonius opublicerade texter, som han lyckades rädda från att bli uppbrända. En stor mängd av Diktonius brev finns också sparade och Donner har redan tidigare tillsammans med Marit Lindqvist samlat och publicerat dessa. Jörn Donner har ändå velat göra någonting mera av materialet och sina personliga minnen. Det verkar nästan som om han haft det på sitt samvete att se till att Diktonius inte glöms bort. Därför har han nu skrivit en omfattande biografi Diktonius. Ett liv.

Det blir ett möte där en åldrande Donner ser tillbaka på sin ungdom och sitt förhållande till Diktonius. Det är naturligtvis i första hand en bok om Elmer Diktonius, men det hindrar inte att den samtidigt också är en bok om Donner själv. Han kan inte låta bli att sticka sig fram och kommentera allmänhetens, kritikernas och forskarnas bristande intresse för och förståelse av Diktonius (och kanske samtidigt sig själv).

Musikläraren som blev elev – i litteratur

Elmer Diktonius var en outsider och hörde inte hemma i den finlandssvenska kultureliten. Han levde, skrev och teg på två språk och härstammade inte från vad man kallar den bildade klassen. Elmer Diktonius kom, trots att han blev respekterad som författare, aldrig att höra till etablissemanget. Han vinglade också länge mellan musik och litteratur. Det var musiker, kompositör, han först ville bli. Då han som musiklärare fick den i dag ökände, men ack så fascinerande, Otto Wille Kuusinen som elev, blev eleven lärare i litteratur, politik och liv.

Det var Otto Wille som inspirerade Elmer Diktonius, då han som en proletär elefanttölp dundrade in på Stockmanns porslins- & poesiavdelning. Diktonius debut var någonting oerhört i den finlandssvenska högkulturen. Det var den hemskaste kulturbolsjevismen – ja rena anarkin! Diktonius var, inom den svenskspråkiga litteraturen i Finland, den som närmast kan liknas vid de svenska proletärförfattarna, som senare introducerade modernistiska ideal i Sverige. Det var därför också naturligt för dem att hylla Diktonius som inspiratör.

De hörde tyvärr till en yngre generation, så Diktonius fick stå ganska ensam i den kalla kulturvinden. De övriga av de finlandssvenska modernisterna var ändå ganska olika honom i läggning och livsåskådning. Därför var Kuusinens betydelse för honom enorm. Han var inte bara en kamrat, han var mentor, fadersgestalt och Diktonius beundrade honom med en närmast romantisk intensitet.

En stillsammare bohem

Men, medan Otto Wille gick över till underjordisk kommunistisk verksamhet, landsflykt och landsförräderi var Diktonius en mera stillsam bohem. Vad Diktonius hade för sig 1918, då Kuusinen och hans gäng kämpade för en revolutionär omvälvning, kan Donner inte säga mycket om. Ingenting sägs i de efterlämnade breven och jag vet inte hur mycket Donner har sökt i olika arkiv. Att Diktonius åren efter 1918 hade kontakt med Kuusinen och flera andra kommunister är ändå säkert.

Kanske det är som Donner påpekar, att Diktonius inte var en handlingens man. Mellan raderna i Donners bok läser jag att han var mycket modersbunden och inte lagd för några större äventyr. Då Diktonius senare, i t.ex. dikten ”Hjältegravar” och romanen Janne Kubik var den revolutionära andan försvunnen och förbytt i en önskan om försoning.

Jörn Donner ser Otto Wille som ett faderssurrogat för Diktonius, men ser också vissa homosexuella drag i deras förhållande. Vill man psykologisera kan man också se kvinnorna i Diktonius liv som modersersättare, men också de som surrogat för den frånvarande Otto Wille. Flera av dem representerade den kommunistiska rörelsen och var hans kontakt till Otto Wille i landsflykt. De var starka, självständiga kvinnor som jag inte tycker Donner släpper fram tillräckligt, utan ger dem snarast den traditionella rollen som muser. Via en större kunskap om dem, skulle man också kunna närma sig Diktonius. Samtidigt som kvinnorna dominerade Diktonius liv, fanns där också ett kvinnoförakt, som han tycks ha delat med Kuusinen. Kanske Diktonius förakt snarast var ett sätt att imponera på sin äldre kamrat.

Politisk dikt – och längtan till barndomen och naturen

Den unge Diktonius glider förbi och snart presenterar Donner oss för en äldre, tröttare, mindre rebellisk/nietzscheansk författare – en Diktonius en äldre Donner kanske har lättare att relatera till. Han håller ändå kvar en hel del av sina tidigare ideal och solidariserar sig med arbetarklassen. Otto Wille Kuusinens roll har nu, på ett mindre svärmigt sätt, övertagits av socialdemokraten Axel Åhlström på Arbetarbladet, där Diktonius ofta medarbetade. Den mest kantiga rabulismen är borta, men kvar finns en antifascistisk demokrat. Den politiska dikten är vid denna tid kanske mest ett sätt att skriva för brödfödan, då Arbetarbladet står för en stor del av Diktonius utkomst.

Donner visar upp bilden av Diktonius som en ensam och oförstådd människa. Visserligen fanns det i hans liv förutom de viktiga männen Kuusinen och Åhlström några betydelsefulla kvinnor, av vilka en är hans mor. Då man ser på de anteckningar Donner tar fram, verkar det som om Diktonius skulle ha vuxit upp i ett matriarkat. Det är mormoderns och farmoderns släktträd han utgår från. Fadern hade naturligtvis en viss roll i Diktonius liv och syskonen nämns, men moderns betydelse är oöverskuggad, och det syns genom hela hans författarskap.

Det skulle vara intressant att närmare undersöka det kvinnliga i Diktonius författarskap – revolten mot och integreringen av modern. Jag vill inte leka psykoanalytiker, men visst finns här en laddning mellan hans försök att bryta sig loss och resa ut i Europa, samt hans radikala bildstormande revolutionarism med drag av nietzscheanism och hans längtan hem till Finland, landsbygden, barndomen och modern.

Liksom många andra modernister var han ambivalent inför det nya och urbana. Donner skriver att man nästan förgäves söker skildringar av förvandlingen av Helsingfors till en modern metropol i hans skrifter. Liksom Volter Kilpi skildrar han hellre en förgången tid på landsbygden med en modernistisk teknik.

Diktonius – att räddas från 70-talisterna

Donner vill återupptäcka Diktonius, kanske rädda honom från 70-talets marxistiska tolkningsföreträde och den akademiska forskningen. Det är antagligen den unga Diktonius man mera allmänt känner till, medan den äldre och mognare – eller skall man säga tröttare och resignerade – författaren kommit i skuggan av dynamitardens explosiva fyrverkerier.

Donners biografi försöker vara mera fullständig. Den är en skildring av en resa in mot ensamhet och tystnad. Fullständigt ensam var Diktonius väl aldrig, också då han reste utomlands fanns det alltid någon kvinna som skötte om honom. Han verkar ha varit helt oförmögen att ta hand om sig själv. Det han saknade var en krets inom vilken hans författarskap skulle ha kunnat växa i interaktion med likasinnade. Man kan ju jämföra med den synergi som skapades bland de svenska proletärförfattarna. Skulle Diktonius ha haft möjligheten till att fungera på det viset, vet man inte hur utvecklingen gått.

Men, löjligt att spekulera om det. Donner menar i alla fall att Diktonius upplevelseperspektiv med tiden blev så inskränkt att det inte räckte till bränsle för hans författarskap. En annan sak som bidrog till att Diktonius tystnade tidigt var hans hälsotillstånd. Han åldrades tidigt och Donner anser det troligt att han drabbades av Alzheimers sjukdom. Som många andra som drabbats av detta öde, var det naturligt att han då sökte sig till den nostalgiska trygghet barndomen och landsbygden innebar. Diktonius trivdes därför bra i den Åländska skärgården och i landsbygden kring Tuomistonoja i byn Röykkä, där livet var enahanda och naturen karg. Sådana var också hans texter. Elmer Diktonius åldrades tidigt och sina sista år var han tvungen att tillbringa på Nickby sjukhus.

Biograferandets arkeologi

En människas liv glider inte fram längs en obruten linje, där händelser följer på varandra i en logisk ordning. Därför kan inte heller en biografi göra det, då biografiförfattaren dessutom omöjligt kan ha kunskap om mera än vissa enstaka detaljer. Det är som för en arkeolog som från några krukskärvor skall föreställa sig en hel kultur. Donner försöker inte ens ge läsarna en illusion av att han vet allt om Diktonius. Den bild han ger är den som kommer fram i Diktonius brev och skönlitterära texter.

Det gör naturligtvis materialet begränsat. Jag har svårt att tro att man inte via de personer som stod Diktonius nära skulle ha kunna få fram en hel del material. Jörn Donners bok om Diktonius blir också lidande av att han alltför tydligt utgår från en känsla av personlig bitterhet, som jag inte förstår. Han tar avstånd från tidigare forskning och iklär sig rollen av underdog – och det är ändå en roll som inte passar honom. Donners tolkning av skärvorna av Diktonius blir allt för mycket en reaktion mot 70-talets marxistiska läsning istället för att bli avstamp för en ny.

Man kan dessutom ifrågasätta en läsning av fiktion som biografiskt material. Diktonius. Ett liv är huvudsakligen kommentarer till Diktonius brev och skönlitterära texter. Det är förstås mycket redan det, och man kan vara Donner tacksam för att han håller Diktonius levande.

Dela artikeln:

 

Mer information på nätet

Elmer, författardatabas Ny Tids anmälning av Diktonius brev