De bronsblå solarna

Det sägs ibland att Kurt Högnäs (f. 1931) är en poet som inte riktigt uppskattats efter förtjänst. De bronsblå solarna är hans sextonde diktsamling. Flera av samlingarna har bestått av prosadikter, så som denna. Men också de lyriska dikterna har hos Högnäs ett karakteristiskt utseende, jämnlånga med rätt jämn högermarginal.

Ljusets ontologi

Man kan säga att Högnäs med sina dikter går från klarhet till klarhet, mot en allt större enkelhet. Det kan vara svårt att (som recensent) fånga det avklarnade i dikterna. Hur beskriver man det genomskinliga? Och hur visar man sin uppskattning inför det? Dikterna blir som naturfenomen, man bara beundrar och njuter. Läsningen blir som en naturupplevelse, ni vet, sådär som när man en sommarmorgon sitter med kaffekoppen på trappan och långsamt låter dröm övergå i vaken tanke.

Diktsamlingarna som kommit det senaste decenniet har varit tematiskt och motiviskt enhetliga. Här finns mycket skärgårdsnatur, barn och åldringar som följs åt hand i hand. Barndikterna härrör från det åldrande diktjagets egen historia, men nya generationer träder också fram som en kontrast mot gamlingens strävan efter lugn.

Hur beskriver man det genomskinliga?

Ungdomar strömmar fram över skolgården, en anonym massa som alltid har rätten på sin sida:

/…/ I en driva ligger en kam med spräckt garnityr, ett halvtuggat suddgummi, några tändstickor på vift. Allt det vita trasas sönder. Men de har rätt, i kraft av sin oändlighet rätt. Att skriva in sig bland stjärnorna.

Känslan bakom ovanstående framträder med särskild tydlighet när man vet att Högnäs varit verksam som lärare.

Kurt Högnäs debuterade 1955. Hans dikter är således spridda över ett halvsekel och mycket har hunnit hända under den tiden. Han har, på ett motsägelsefullt sätt, vunnit i både konkretion och abstraktion.

Det allmänt kända

Anonymitet, abstraktion och allmängiltighet är centrala egenskaper i Högnäs dikter. Det är modigt, för dikter  som utgår från abstrakta begrepp, ord och enheter känns ofta alltför vaga. Läsaren kan undra vart man egentligen är på väg. Så var det kanhända tidigare i Högnäs författarskap, men inte nu längre.

Genom konkreta detaljer når vi det allmänt upplevda

Nu rör vi oss i ett mycket konkret och lättigenkännbart österbottniskt kustlandskap, alternativt i den grekiska arkipelagen eller på den franska Rivieran. Ljuset, i synnerhet höstljuset och minnets milda sken, musik och drömmar intar en central plats. Genom konkreta detaljer når vi det allmänt upplevda, sådant vi alla kan känna igen. Så är det ju ofta i litteraturen och konsten: små enskilda detaljer avslöjar en oväntad allmängiltighet. Nedanstående prosastycke, som återfinns mot slutet av samlingen, tycker jag man kan se som en programförklaring:

Jag är floden genom natten. Och jag är träden som spricker sönder i mig. Men underst i mig, allra längst nere, finns de sjunkande instrumenten som man förlöser med strängarna lindade i sand, så att tonerna blir mycket små och med flimmerhåren vajande mynnar ut i algerna.

Lite senare skriver han mycket visuellt om hur han, som på en drömbild, når en övergiven stuga och ser en pojke, till hälften dold bakom en verandastolpe. Diktjaget smälter ihop med pojken (har varit han, en gång för länge sen?) och tänker:

Jag vet i vilka backar han plockat sina smultron, var några särskilt stora föll i diket och blev borta, jag sprängs av lust att berätta. Hans blick gör mig varm över hela kroppen, men jag får inte visa att jag vet /…/

Man hör ofta Ulla-Lena Lundbergs ord ”Man känner bättre om man vet något” citeras. Mot bakgrund av att Högnäs varit lärare (Lundberg är lärarbarn), skulle man tro att de två skulle ha samma synsätt, att kunskap berikar våra upplevelser. Men när man inleder läsningen av De bronsblå solarna inser man att det går att se saken från motsatt håll, i ett trotsigt motljus där avsaknaden av konturer, namn och benämningar ger åskådaren och läsaren nya infallsvinklar. Det anonyma, som ännu inte fått något namn, har obegränsat med möjligheter framför sig:

Jag vet en anhalt i gräset. I ett tidigt ljus där ingen frågar ens varelse om namn. Man rör sig där på stor höjd och på något sätt avskilt. I daggen som tindrar orörd ända ner till sjön ligger ett par vita skor. Jag anar kroppen ovanför, dess bärare har försvunnit i skimret.

Dikter som vågor

Högnäs dikter handlar på ett mycket gripande, begripligt och greppsäkert sätt om åldrande, om ”hur livet går”. Den gamla mannen ser sådant som den unga pojken inte kan få syn på – än mindre skriva dikter om. Högnäs sätt att para ihop de två: barnet och åldringen, minnen med nuet gör att rörelsen och tiden framträder som något mycket konkret.

Dikterna är vågor som sakta rullar över läsaren

Prosadikter avrundas av en del författare med en skruv. Så gör inte Högnäs, han arbetar snarare med vågor som sakta rullar över läsaren. Genom vattnet syns en del fenomen med stor skärpa, medan annat döljs. På samma sätt arbetar tiden inom oss.

De bronsblå solarna visar hur liv och dikt kan flyta ihop och bli samma sak. Inte så att dikten skulle vara självbiografisk, utan för att båda arbetar med samma verktyg och metoder: med språk, upplevelser, minnen och med tankens kraft.

En sak förbryllar mig. Inför titeln hade jag väntat mig strid eller fler hänvisningar till antikens dramer. Det är ordet bronsblå som inger de förväntningarna. Solen finns, ibland med ett metalliskt ljus, stillastående och ödesmättat. Men striden är över, ungdomens tvister bilagda. Det är en välsignelse.