Att vara hemma och fru – en studie av kvinnligt liv i 1950-talets Finland

Det finns en ödesmättad scen i filmatiseringen av Michael Cunninghams roman Timmarna som etsat sig fast. Hemmafrun Laura Brown står i fönstret till den amerikanska förortsvillan och vinkar av sin make. Han sätter sig i Cadillacen och åker iväg till sitt arbete. Hon drar för gardinen och vänder sig mot den lille sonen som sitter på golvet och leker. Hon är kvar i det som är hennes hem och hennes arbetsplats, hennes plats på jorden. Kvar i det som anses vara den högsta lyckan för varje kvinna i efterkrigstidens Amerika – att vara mor och hemmafru. Kvar i en ensamhet som hon till slut inte kan bära i den fasadputsade förortstillvaron.

Samma instängdhet och isolering präglar Betty Draper i den omåttligt populära serien Mad Men. Medan hennes konservative make tar för sig av världen, för hon en tynande tillvaro i villan i förstaden till New York. En typisk scen är när hon sitter ensam med ett glas vin och röker en cigarrett vid köksbordet och väntar på sin make. Hemmafrun. Hemmamamman. Vem var hon då och vem är hon idag?

Hemmafruidealet – på väg tillbaka?

Hon har fått en renässans under de senaste åren. Dels ser vi en vurm för den tidens estetik, kultur och mode, men 50-talet knyter också an till vår samtid på ett existentiellt och socialt plan. Tidsepoken är både nära och långt borta på samma gång. Idag väljer många kvinnor att plocka upp och lyfta fram valda delar av ett ”hemmafruideal”. Det bloggas, podcastas och debatteras om 50-talsinredning, fluffiga klänningar och småkakor. Men vad vi också ser är en tillbakagång till mer värdekonservativa värderingar, med bland annat den heterosexuella kärnfamiljen i fokus och där kvinnans i första hand ses som mor och maka.

I etnologen Lena Marander- Eklunds Att vara hemma och fru – en studie av kvinnligt liv i 1950-talets Finland, lär vi känna den finländska, eller rättare sagt den finlandssvenska hemmafrun med hjälp av intervjuer, statistik samt artiklar från tidskrifter riktade till kvinnor under 1950-talet.

I efterkrigstidens Finland fanns det procentuellt färre hemmafruar än i andra europeiska länder

Det årtiondet sägs vara hemmafruns guldålder, ändå lyser hon anmärkningsvärt nog med sin frånvaro i forskningen och i arkiven. I efterkrigstidens Finland fanns det procentuellt färre hemmafruar än i andra europeiska länder, men samtidigt lyftes hemmafrun upp som ideal. I Finland förblev hemmafrun främst ett medelklassfenomen. Förstås handlar det också om ekonomiska resurser och klass. Arbetarklassens kvinnor hade sällan råd att vara hemma, utan var tvungna att gå ut i förvärvslivet för få ihop ekonomin.

Hemmets rum, kvinnans rum

Jag uppskattar mycket bokens indelning enligt hemmets rum: sängkammaren, vardagsrummet, barnkammaren, köket. Men också lyfts frågan om det egna rummet upp. De intervjuade kvinnorna vittnar om vikten av vuxet umgänge med andra vuxna, andra kvinnor. De berättar också om hur de slår knut på sig själva för att klara av att sköta hemmet och barnen. Detta var ju innan allehanda hushållsmaskiner fanns. Vikten av nätverk och systerskap var lika stort då som nu.

Många slutade sitt yrkesarbete, då barnen kom.  Hemmet var kvinnornas arbetsplats

Marander-Eklund lyfter fram hemmafruarnas syn på äktenskap, barnuppfostran, gemenskap, kvinnoideal och självförverkligande. Det är många som i efterhand säger att ”de blev bara hemmafruar”, men det var verkligen mer än ett heltidsarbete.  Många slutade sitt yrkesarbete, då barnen kom.  Hemmet var kvinnornas arbetsplats och deras hem. I flera intervjuer vittnar kvinnorna hur svårt de hade att räcka till, att laga minst tre mål mat per dag, att hålla hemmet rent, att vara den ”professionella” husmodern, att uppfostra barnen, att ha helhetsansvaret för familjen fysiska och psykiska hälsa.

De osynliggjorda – och bokens budskap

Bokens egentliga syfte är inte att visa på att det är bättre i dag än på 1950-talet, men det blir ändå bokens budskap Jag tänker här på Laura Brown och Betty Drapers ensamhet och kontorsflickornas gemenskap. Vill vi verkligen ha ett samhälle, där kvinnor ska vara ekonomiskt beroende av män, och vars enda syfte är att sköta hemmet, eller för den delen ett samhälle där männen, fäderna, är mer eller mindre frånvarande i sina barns liv eller inte vet hur man sköter de mest basala hushållssysslorna?

Marander-Eklunds väl underbyggda och omfattande bok ger röst åt kvinnor som hittills osynliggjorts. Helheten är väl strukturerad. Författaren lyckas hålla ett lättillgängligt tilltal, trots att den är ”akademiskt” skriven. Jag hoppas på fler vetenskapliga studier av denna dignitet som lyfter upp kvinnors erfarenheter och levnadsvillkor – då, nu och i framtiden.