Ömhetsmarker

Ömhetsmarker är en diktbok som vuxit fram ur vänskapen mellan författarna Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen. Boken inleds med en prövande dialog markerad med tankstreck, där skiftet mellan röster är tydligt markerad. Inledningen fungerar som en öppning där läsaren blir varse om projektets art och välkomnas in.

”- Ska vi försöka?
– Börja du, jag fyller i.”

Mycket snart suddas gränserna mellan rösterna ut, och diktjaget blir en enda. I diktsamlingens andra del är det frånvaron eller ensamheten som är det genomgående temat, och tempot är stillsamt.

Mycket snart suddas gränserna mellan rösterna ut, och diktjaget blir en enda

Den avslutande och tredje delen uppfattas som en tillspetsning, eftersom tonen är mer upprorisk. Färgerna är starkare, i en av dikterna kysser jaget sin vän och i en annan är diktjaget besviken eftersom vännen inte märker att hon blivit nästintill stum. Stilen i Ömhetsmarker är genomgående elegant och utsmyckad. Språket är enkelt, men kombinationen av ord väcker liv i texten, gör den intressant.

Nära genom skrivande

Pärm och titel för tankarna till hud, och ingjuter förväntningen på att boken kommer att vara ett verk där en intim vänskap står i centrum. Skrivandet är den kraft som förenar diktjaget med sin vän och för dem bägge till platser där de inte varit, låter dem kommunicera kring det onämnbara och närma sig varandra på ett flyktigt och öppet vis. Vänskapen föder skrivandet och skrivandet föder vänskapen. Texten är ett material som öppnar upp:

”I materialet kan vi göra vad som helst:
en väldig växt som snabbt förvildas”

Tonen som vänskapen bottnar i gränsar till förälskelsen, genom att den ramas in av smeknamn som ”käraste” och ”älskade”. Det framgår att diktjaget kanske alltid varit förälskad i sin vän, känslorna är stora, omtumlande. Ömhetsmarker är en hyllning till den nära, kvinnliga vänskapen och särskilt vänskapen mellan två skrivande. Tankarna går till Eva-Stina Byggmästars I tvillingarnas tecken (2015) där diktjaget speglar sig i en annan kvinna, genom Emily Dickinson och Marilyn Monroe, samt till det intima, litterära samspelet mellan Edith Södergran och Hagar Olsson. Ömhetsmarker har mottot: ”Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig.”

Samtidigt som boken handlar om vänskap handlar den om instiftandet av en identitet

Skrivandet är en intim akt. Särskilt starkt framträder raden: ”Jag älskar att du rör vid det jag skriver.” Samtidigt som detta är en metakommentar till författarnas skrivprojekt, där de vidrört varandras texter och skrivit i nära relation, förstår man att skrivandet är särskilt viktigt för diktjaget. Att en annan rör vid diktjagets text känns minst lika viktigt som en kyss. Skrivandet som tematik och närheten mellan skrivande systrar är den främsta styrkan i Ömhetsmarker.

I början av verket sägs det att jaget måste vara starkare än det som skrivs, medan poängen omvärderas och i slutet blir: ”det jag skriver måste vara starkare än jag.” Jaget ger sig hän för skrivandet, och låter skrivandet ta plats. Samtidigt som boken handlar om vänskap handlar den om instiftandet av en identitet, ett splittrat men ändå sammanhållet jag. I ett sällsynt fall av du-tilltal riktar sig jaget inåt: ”Du är min gröna pärlande skuggsida.”

Skrivandets sjukdom

Andra röster i boken tillhör de andra författarna. Det ligger verk utspridda över bordet, och diktjaget längtar in i dem. Diktsamlingen drivs av längtan till möten som är mer än ett samtal, hellre en sammansmältning, något betydelsefullt. Dikten ”Torsdag, morgon” handlar om den improduktiva plats där diktjaget inte kan ta till sig stunden och inte heller äger sina egna ord. Då önskar hon istället att den andra ska skriva hennes ord.

I ”Fortfarande fredag” sätter diktjaget namn på lidandet: en skrivandets sjukdom, en skrivandets galenskap. Sjukdomen omnämns upprepande gånger i verket, och är något som diktjaget delar med sin vän. Diktjaget upplever det orättvist när hennes vän verkar frisk och inte längre lider av sjukdomen.

Jag vill gärna veta var gränsen går mellan de två skribenterna, men är det uppenbart att meningen inte är den

Vänskap inbegriper obalans och avundsjuka. Det framgår att diktjaget inte alltid drar jämnt med sin vän. I ”Söndagens öppning” drömmer diktjaget om att hon tar sin väns plats i vännens familj. När diktjaget vaknar överfalls hon av känslan att få byta plats, att få leva vännens liv. Det finns hög igenkänningsfaktor i dikterna om svartsjuka och konkurrens.

Att Hagelbäck och Nielsen valt att skriva ett diktverk tillsammans är nyskapande och väcker mycket tankar. Samtidigt som jag gärna vill veta var gränsen går mellan de två skribenterna, är det uppenbart att meningen inte är den. Med undantag av verkets första dialogdikter upplevs diktjaget som en enda.

I den första läsningen av verket förmår jag inte tänka på nåt annat än de två författarna, vilket stör läsningen och gör mig besviken då jag läst klart, eftersom dialogstrukturen inte bibehålls genom verket. I omläsningen är jag mer ödmjuk gentemot dikterna och bäst tycker jag om dikterna då jag slutar tänka att författarna är två.

Ett alfabet av rum

I verkets första del förekommer ett alfabet av rum, från Aldrigrummet och Bovaryrummet till Äckelrummet och Önskerummet. Alfabetet är som ett underlag för Hagelbäcks och Nielsens gemensamma ordning och inkluderar samtidigt verket i en poststrukturalistisk tradition med överflöd, referenser till högt och lågt och gränsöverskridande som tema. Särskilt tänker jag på alfabetet i Sara Stridsbergs Drömfakulteten (2006).

Ömhetsmarker är ett landskap som inbegriper en förteckning av rum där diktjaget kan skapas

Ömhetsmarker är ett landskap som inbegriper en förteckning av rum där diktjaget kan skapas, skriva och finnas i relation till andra. Samtidigt konstrueras också ett landskap där jaget kan frigöras och upphöra, vilket hon gör i den avslutande dikten ”Titel” där diktsamlingen sluts som en cirkel. Ömhetsmarker utmynnar i det milda, grundläggande och det gemensamma: ”Till sist: magert ljus, vintergrönt. Våra arkaiska ömhetsmarker.”