Tanja Aumanens nya bilderbok Jag blåser tills det svalnar visar hur omsorg, mod och symbolik kan samspela i en stillsam berättelse om att våga gå vidare. Men recensionen lyfter också en större fråga: bör barnlitteraturen tydligt benämna svåra saker som död och sorg – eller får även poetiska omskrivningar plats? Aumanens bok rör sig i detta gränsland och öppnar för flera tolkningslager.

När ett litet barn gör sig illa brukar en förälder eller annan vårdande vuxen skynda till och erbjuda sig att blåsa där det gör ont. Effekten av denna omhuldande åtbörd, ämnad att lindra smärtan och stilla gråten, är oftast rätt omedelbar, oavsett om det är frågan om ett litet sår, ett blåmärke eller en blemma.

Titeln på Tanja Aumanens nyutgivna bilderbok Jag blåser tills det svalnar ger associationer till denna typ av omsorg men handlar här om att ge tröst åt en fågel som söker övervinna sin rädsla.

Stillsam berättelse med starkt symbolspråk

Jag blåser tills det svalnar är Aumanens femte bilderbok som hon både skrivit texten till och illustrerat. Redan med sviten Manda hemestrar (2022) och Manda promenixar (2023) ger Aumanen prov på ett färgstarkt eget uttryck och en förmåga att berätta som är överraskande och roligt. Samtliga av Aumanens böcker, både de egna och de som är samarbeten med andra författare, har utgetts på mindre förlag som Libraria, Labyrinth Books och Visto förlag i Sverige. Med sin senaste bilderbok visar Aumanen att hon är ett namn att räkna med i det skrå av etablerade och prisbelönta bilderbokskonstnärer som i många år byggt upp och bidragit till den briljanta bilderboksestrad vi har i Finland i dag. Men för att inte stagnera behöver estraden utvecklas och få bredd, och för det krävs nya namn och, inte minst, alternativ till de stora förläggarna.

Redan pärmen anger nivån och tonen i Aumanens bok. Mot den murriga bakgrunden i två olika nyanser av grått, mörkt och ljust, framträder en svart fågel med gul näbb, kanske en koltrast. Med lite böjd nacke och sorgsen uppsyn är fågeln på väg från det mörka mot det ljusa.

medan några liljor med långa ögonlika pistiller tittar ner från pärmens övre kant och betraktar…

Bakom fågeln sträcker några vallmoknoppar med krokiga stjälkar sig fram, som för att puffa på fågeln; ”du klarar det, du vågar”, medan några liljor med långa ögonlika pistiller tittar ner från pärmens övre kant och betraktar fågelns gång.

Det är ett gripande symbolspråk. Aumanens mjuka illustrationsteknik är stilfull och detaljerad. Att det främre försättsbladets och eftersättsbladets hela uppslag är illustrerade och ingår i berättelsen som en början och ett slut vittnar likaledes om insikt i konsten att bilderboksberätta.

Vacker poetisk klang

Aumanens bok är, precis som baksidestexten utlovar, en stillsam berättelse om att våga bemöta det okända. Handlingen kretsar kring den svarta fågeln som bor i ett litet hus i någons trädgård. Denna någon, berättarjaget, iakttar tillgivet fågelns förehavanden och är införstådd i att det är något fågeln är på väg att göra men behöver samla mod till det först.

Fågeln är av en lite ängslig sort, mörkret skrämmer, morgonkaffet får inte vara för hett och att ta sig ner i trädgården längs en lång stege väcker tveksamhet och oro. Texten är sparsam men har en vacker poetisk klang, de få textraderna på varje sida blir som trösterika verser som lugnar och uppmuntrar. Textens rytm gör berättelsen till en utmärkt högläsningsbok.

”Då gryningen vaknat stiger han upp

och kokar sitt kaffe.

Han drar ut stolen och slår sig ner vid bordet.

Det kan bränna min mun, mumlar han tyst

Och skjuter koppen ifrån sig.

Då blåser jag försiktigt tills det svalnar.”

Lek med kontraster och dimensioner

Samspelet mellan text och bild fungerar i det närmaste utmärkt. Aumanen har redan i sina tidigare bilderböcker imponerat med en färgglad och kreativ illustrationsteknik där fantasifulla element tillför nya synsätt utan att de nödvändigtvis förklaras i texten.

I stället litar hon på läsaren och sporrar till självständigt tänkande. Även i Jag blåser tills det svalnar nyttjar Aumanen varje uppslag till fullo och leker med perspektiv och dimensioner.

I motsats till den mörktonade pärmen har Aumanen använt en färgrik palett i de övriga uppslagen vilket bildar en fin kontrast till den lågmälda texten. Blommorna i trädgården i maxistorlek är fulla av liv, som om de betraktade fågeln och följde den på vägen mot grinden, berättelsens förlösande element.

På fågelns vandring lurar också faror, en katt med lurig blick, väl kamouflerad bakom blommorna, och en damm som kan vara farlig om man går för nära kanten.

Konsten att behandla svåra saker

Aumanens bok sällar sig till en tradition av bilderböcker som behandlar svåra teman som sorg, saknad och död men utan att explicit definiera fågelns situation i berättelsen. Läsaren får själv fylla i luckorna; varför fågeln verkar nedstämd och ängslig och vart den är på väg när den äntligen vågar sig ut ur sitt hus.

I finlandssvensk utgivning finns liknande finstämda bilderböcker som exempelvis Maija och Anssi Hurmes Skuggorna (2018) om ett barn som saknar sin mamma. Att något hänt mamman eller om hon frivilligt gått sin väg från barnet och pappan, förblir höljt i dunkel och i stället fokuseras processen att lära sig acceptera saknaden och finna ro och småningom glädje i en ny tillvaro, utan mamman.

Risken med att försköna verkligheten

På eftersättsbladet i Aumanens bok finns en text bestående av korta anekdoter som samtliga inleds med ”Jag minns”. Texten avslutas med orden ”Vila i frid farbror Olle”. Jag blåser tills det svalnar kan därför även läsas som en beskrivning av döden, och av en sorgeprocess som berättarjaget genomgår som omfattar att släppa taget om någon som blivit en kär. Och om vikten att trösta den som vet att den måste lämna livet bakom sig.

Eklund är kritisk till omskrivningar av döden…

I en studie gjord vid Uppsala universitet 2024 utforskar Rakel Eklund skildringar av döden i svenska bilderböcker, bland dem några finlandssvenska titlar. Eklund är kritisk till omskrivningar av döden, det vill säga att man i stället för att skriva ut ordet död använder begrepp som ”somna in” eller ”åka till himmelen” medan fåglar och fjärilar får illustrera döden.

Enligt Eklund blir detta sätt att undfly det svåra, med avsikt att skydda barnet, problematiskt eftersom ett litet barn nödvändigtvis inte förstår omskrivningen och i stället blir mer förvirrad.

I stället borde man, menar Eklund, våga vara mer rak i kommunikationen och ge barnet en chans att förstå och bearbeta det som är oundvikligt för oss alla. Detta är en viktig poäng eftersom den synliggör en smärtpunkt i vårt samhälle som hyllar liv och god hälsa; döden och sorgen är inte normaliserade delar av det.

Flera ingångar som lockar

Samtidigt vill man inflika att bilderböcker som skildrar svåra teman med hjälp av ett mer abstrakt symbolspråk givetvis också behövs. Att påstå något annat framstår närmast som att underskatta barnens tolkningsförmåga.

Att placera dedikationen på eftersättsbladet (och inte på försättsbladet som oundvikligen skulle styra läsningen) innebär att Aumanens bok kan läsas och tas in på olika sätt, inte enbart som en omskrivning av en sorgeprocess.

I bästa fall kan boken fungera som avstamp för diskussioner om varför man ibland behöver samla mod för att göra något svårt eller vad begrepp som omsorg och empati innebär. Det är färdigheter som inte går ur tiden.