Ladies

Jag blir inte riktigt klok på Mara Lees debutroman Ladies. Under läsningen av de 378 sidorna kastas jag mellan tvivel och tro åtskilliga gånger. Mitt tvivel beror bland annat på att boken inte riktigt handlar om någonting, varken på en innehållsmässig eller på en språklig nivå. Min tro beror bland annat på att boken på sina ställen är smått förförisk; plötsligt skärps språket, engagerar mig både fysiskt och intellektuellt, skär rakt in. Och boken är bitvis knivskarp i sin analys av, av vad?

Boken sägs skildra ”en samtid som oroar genom sin besatthet av yta och perfektion”, och fyra kvinnors ”fångenskap i den egna kroppen”. Bokens baksidestext säger sällan så mycket om boken, men jag upplever att den här texten snarare handlar om en målmedveten författares försök att skriva en roman, att få ihop en intrikat, påläst och snärtig berättelse om hur fyra kvinnors liv korsas på ett närmast ödesmättat sätt, från barndomen, via konst- kultur- och modevärlden i Stockholm och Paris, fram till det minst sagt spektakulära slutet.

Roman som visar sin brist

Mara Lee är bitvis skicklig, men något väsentligt saknas, jag får inte fatt i vad bristen består av, har romanen ingen temperatur, har den ingen ton, har den ingen lust? Jag håller delvis med Åsa Beckman som i DN 13/10-07 kallar romanen ansträngd och sökt, och ifrågasätter en ängslig kritikerkår som krampaktigt hyllat den utan att ”på allvar kunnat förklara på vilket sätt Mara Lee, som Pelle Andersson hävdar, fördjupar kritiken av vårt skönhetsdyrkande samhälle.”

Mara Lee debuterade 2000 med den uppmärksammade prosalyriska berättelsen Kom, fyra år senare var det dags för Hennes vård. Det är drabbande läsning, svår att värja sig mot. I Kom finns ingen katharsis, ingen förlösning, ingen utlösning om man så vill; den vacklar mellan njutning och smärta, där finns något både våldsamt och lockande. Det är länge sedan jag läste Kom men den dröjer sig kvar, en förnimmelse av ett skavande som pågår, jag tycker mig minnas en mun som fylls av sand, Kom behåller sin gåta. Mara Lee anses vara en i högsta grad intellektuell författare, avancerad, teoretiskt påläst, kompromisslös.

Flirt med flärdromanen

Vad är det då som får en poet med påtaglig konstnärlig integritet att (till synes) plötsligt göra något så helt annat, det vill säga flirta med flärdromanen och gå in i ett berättande som trots de starka partierna är slappt i stora stycken, det närmar sig det klichéartade, det valhänta, men det är som gjort för att säljas.

Hennes tidigare estetik har jag, trots den teoretiska slagsidan – teorin borde kanske ändå vara det som kommer ”efter poesin” – uppfattat som en estetik av nödvändighet – alltså var den inte så nödvändig? Å andra sidan: något kan vara nödvändigt och sedan ”gå över” – man förändras ju! Och dessutom kan jag sympatisera med att en författare vill ge sig själv en uppgift, utmana sig själv, göra något annat för att man tröttnat på sig själv och den plats man fått i den litterära offentligheten.

För mig aktualiserar boken frågor om de mekanismer som ger upphov till ett skrivande, boken tycks mig handla om författaren Mara Lee, i någon mening. Jag medger att det perspektivet är väl snävt, snudd på oförsvarbart, å andra sidan har det redan skrivits och sagts så mycket om den här boken, som utkom hösten 2007, att den här texten kan få bli vad den är: en senkommen kommentar till en bok som de flesta redan läst om, eller läst i, därtill en detaljstudie, jag väljer nämligen slutligen att lyfta fram en enda av kvinnorna i boken, Laura.

Att skapa ur övergivenheten

I likhet med författaren själv har hon gett ut två diktböcker, varpå hon inte längre kan skriva. Laura vet att det var Siri som gav upphov till hennes skrivande – fotografen som romanens övriga kvinnor odlar ett hat mot, men som Laura åtrår och älskar ”mot alla odds” . Men Siri försvann, precis som Lauras mor försvann – det var den fundamentala känslan av att bli övergiven som hennes skapande levde av, men, funderar hon: Hur länge kan en författare leva på känslan av ett och samma trauma? Hur länge kan en författare suga mening ur ett enda sår?

Kanske kastar Lauras dilemma ett ljus över Mara Lees eget författarskap. I slutet av romanen dör Laura, som ett resultat av sin kärlek till Siri kommer hon de facto att brinna upp. Är det en poet som slocknar? Å andra sidan: hennes skrivare har på ett mystiskt sätt släppt ur sig skrift den senaste tiden, en berättelse som Laura slutligen tror kan vara hennes egen.

Mot bakgrund av de funderingarna ser jag fram emot att läsa Mara Lees nästa bok, och Ladies blir på något sätt begriplig för mig. Jag får rent av en känsla av att den kommit till av nödvändighet, på ett lite avigt sätt.