Nedslag i hjärtats diktatur

Det finns en sorglig, sorgsen, lite melankolisk grundton i den moderna finlandssvenska poesin, även om den är dynamisk och grundligt utforskande till sin karaktär. Skärsåren och de brända minnena är ofta framträdande i vår litteratur i allmänhet, och i poesin i synnerhet. Varför det är så i den litteratur som produceras av en av världens mest privilegierade språkminoriteter kan man spekulera om. Men det är så.

En av de poeter som skriver en smula lågmält, sorgligt, men ändå dynamiskt, kärnfullt, noggrant, är Mårten Westö, som i sina diktsamlingar visat en konsekvens i hanterandet av språkets verktyg i det inre, själsliga landskapet som imponerar. Där många låter språket spreta ut åt olika håll och upplösas i splittrade beståndsdelar, är Mårten Westös poesi mer sammanhållet resonerande, granskande och tankfull. Man kunde kanske säga att Mårten Westös dikter är en kombination av rikssvensk berättande dikt och en finlandssvensk, finländsk mera taggig, direkt och realistisk dissonans. Åtminstone för mig är den här kombinationen både intressant och övertygande.

Mer lågmäld, mer kraftfull

I den nya samlingen Nedslag i hjärtats diktatur är tonfallet ännu mer lågmält men även ännu mer kraftfullt än tidigare. Tidsandan, där nostalgi och tillbakablickande blir en konsekvent följd av den hektiska kärna där samhällets härdsmälta äger rum, är närvarande som en mörk fond. Vi lever i en gemenskap där man måste uthärda även ”den sinnessjuka tystnaden i morgonens proppfulla tunnelbanevagn.”

Westö rör sig tematiskt kring en omkring fyrtiofemårings livsupplevelse i skarven mellan tillbakablickar och upplevelser av nuets krassa men ändå intensiva verklighet. En av de bästa dikterna i denna kärlekstematiska men egentligen mest existentialistiska diktsamling är den där vi bland annat kan läsa:

Tidigt en morgon vid sensommarisen/ Jag hade lärt mig att det fanns liv att skriva bort// Jag levde i omöblerade rum, det var något dolt där/ något gammalt, som ett varsel.// Kroppen hade redan rusat ifrån mig, minsta rubbning/ i världen gav utslag på den inre seismografen//…

Alltings bräcklighet

Westö älskar att sitta i parken och lyssna på ”när fyraåringar pratar om gud”. Han är en diktare för vilken familjen, den fasta kärleksrelationen, tidens gång och gåta, strävan efter att försöka hantera livets bristfylldhet är viktiga element. Ibland kan han bli lite sextiotalistisk, lite i Claes Anderssons anda – i ett par dikter glimtar Afrika som kontrast till det sinnessjuka men trygga samhälle vi tror oss leva i.

Tanken på alltings bräcklighet, brutet mot kärlekens olika ansikten och yttringar, finns i några enkla men mycket exakta rader:

Det gäller att växa in i/sig själv, såsom vår skugga sugs/in i oss när ljuset från gatlyktan vi/passerar faller in från rätt vinkel.

Tidens gång i kärleken är ett komplext kapitel. Mårten Westö belyser det här i Nedslag i hjärtats diktatur på ett sätt som är förankrat i ett starkt diktjag, där de flesta saker är definierade, men där det finns rum för många frågetecken och gåtor.