Maror (ett sätt åt dig)

Maror (ett sätt åt dig) är Matilda Södergrans tredje diktsamling sedan debuten med Hon drar ådrorna ur, som kom för fyra år sen.

Södergran skriver in sig i en kvinnolyrik som för tankarna till Sverige och den experimentglädje man hittar där. Författaren är för övrigt bosatt i Malmö nu.

Matilda Södergrans metod är ändå helt egen, och hon verkar lite på sidan om, precis som det brukar vara med kvinnliga författare.

Positionsbestämningar

Genast i början av läsningen slås man av håret, marans närvaro, hela den snärjiga och pressade stämningen. Positioneringen i marginalen kommer fram i språkbruket, som är just det: sättet språket används på, metoden. Allt arbete sker med precision, men lite utanför det ställe där man borde vara. Vad markerar till exempel samlingens underrubrik (ett sätt åt dig)?

Uttrycket finns, förutom i underrubriken, som avslutning i en dikt:

Du är underlig. Han hjälper dig inte med det./ Gröt runt munnen. I ögonen./ Begrundan över vad som är möjligt att säga (vs. Inte säga)./ Slätten mellan brösten. Smältdegeln./ Det knastertorra landskapet. Det vissnade vetet./ Torkan som vägrar definiera sig. Etc. Etc./ Ett sätt åt dig.

När något är fel är det samtidigt mera synligt

Uttrycket ”ett sätt åt dig” är inte språkligt helt rätt. Så börjar dikten också med konstaterandet att ”Du är underlig”, och inte långt efter kommer begrundan över vad som är möjligt att säga. Allt i dikten pekar på att saker och ting är lite fel, på fel plats, på fel sätt. Men när något är fel, är det samtidigt mera synligt.

Oneliners

Ovanstående dikt är ändå ovanligt lång för den här samlingen, som till största delen består av komprimerade enradingar. Dikterna på bara en, två eller tre rader är ändå sammansatta och visar på olika positioner, inkonsekvenser och paradoxer.

Kvinnan i Maror är samtidigt hemlighetsfull och jordbunden, ett andeväsen och bunden av sin kroppslighet. Hunger och vämjelse finns sida vid sida, samtidigt. Diktjaget, eller snarare duet eftersom det är det tilltalet Södergran använder sig av, är ovanlig, bokstavligt talat o-vanlig och frågan är hur betraktaren-läsaren ska förhålla sig till henne.

Dikterna är många, samlingen med sina dryga 170 sidor känns tjock, och upprepandet av samma grepp och formspråk gör att man har lättare att förstå Södergrans estetik. Repeterandet är viktigt också eftersom berättandet, det narrativa eller episka elementet, saknas. Sammanhanget slås sönder och omöjliggörs gång på gång. Då behöver man ett annat sätt att kommunicera det man vill ha sagt.

Överträdelser

Så har vi allt det här håret. I allmänhet har kvinnor längre hår på huvudet än män, och mindre kroppsbehåring. Dagens skönhetsideal understryker det här. Kvinnor styrs kanske också i högre grad än män av devisen att ”för mycket och för litet skämmer allt”.

Långt hår är vackert, men trassligt och vildvuxet ses som ett tecken på brist på kontroll, eller som galenskap. Tankarna går till Pirkko Lindbergs roman Berenikes hår (2000), där huvudpersonens hela namn är Berenike Kropp.

Så har vi allt det här håret

I Maror formuleras dilemmat så här: Du sa aldrig att du bara ville vara kropp./ Du påminner för mycket om det som inte är du.

Frågan är vem som snärjer vem, är kvinnan i dikterna insnärjd eller snärjer hon andra?

Perspektivet är ständigt det ombytta.

Madam Milo, avbildad på bokens omslag, levde kring förra millennieskiftet, under den viktorianska eran, och hennes hår uppges ha varit sex fot, två tum långt (ungefär en meter). På det bildmaterial man hittar på webben, är hennes hår utslaget och böljande, lockigt. Det torde ha varit ovanligt på den tiden. Antagligen markerade den uppsatta frisyren å ena sidan något tuktat, å andra sidan ett löfte om något annat (att det kan släppas ut).

Från föreställningen om detta väldigt långa hår är steget inte långt till maran, hon som passiv, tung och kvävande rider dig under onda nätter.

Håret fyller munnen. Du är således tyst.

Kan det sägas tydligare? Att Södergrans dikter är så fåordiga beror väl på just detta, att hennes mun är tilltäppt (men hon talar ändå). Dikterna är ofta uppbyggda så att ångest varvas med roligheter – ett uråldrigt och kanhända kvinnligt sätt att manövrera hemskheter. Ett sätt att slinka undan och utmana i smyg.

Kan det sägas tydligare?

Maror är en utmanande, ställvis provocerande och våldsam läsning. Om man närmar sig boken med nyfikenhet och respekt öppnar den många nya gluggar genom gallerverket, kvinnokroppens fängsel.