Vrida världen: De levande

I Vrida världen och den första boken De levande inleder Jonna Bornemark en serie filosofiska böcker om hur vi kan förstå världen bortom avstånd och kontroll. Genom möten med mörtar och en häst växer en tanke fram om ömsesidighet och förändring. Det handlar om att lyssna, förskjuta perspektiv och kanske börja tänka på nytt.

Att förstå vilka former av omställning klimatkrisen kräver av oss beskrivs ofta som teoretiska diktat som tvingar oss att avstå från trevliga saker, som att flyga, med resultatet att vårt liv blir snävare och tyglas av stränga regler för vad vi får och inte får göra. Bilden av krav som kommer utifrån föder ilska när de framstår som bestämmelser som kommer ovanifrån och den egna rollen bara är att anpassa sig och få sina klimatavtryck att krympa ihop.

I sin bok Vrida världen: de levande vill den rikssvenska filosofen Jonna Bornemark, som är professor vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörn, bryta upp den här bilden. Hon beskriver hur relationen till naturen kan förändras på helt andra sätt, som också inbegriper att förändra oss själva (vi är ju också natur) – och som bygger på att bejaka, snarare än att bara tänka att vår roll är att avstå och lägga band på oss.

Utifrån den här insikten rullar Bornemark ut en hel kunskapsfilosofisk väv.

Hon lever mörtarnas liv

Det första exemplet hämtas från Bornemarks sommarvistelse. En sommar iakttog hon hur hennes barn började mata mörtar. Roat såg hon hur fiskarna började komma allt närmare och att en interaktion uppstod. Sedan steg hon ur rollen som observatör och började själv också inte bara ge mat åt fiskarna utan så småningom också umgås med dem på olika vis i vattnet. Hon blev på ett visst sätt delaktig i mörtarnas värld. Det gjorde att hon började uppleva vattnet annorlunda än förr, hon reagerade starkt när en översvämning förändrade mörtarnas miljö under en lång tid.

Under somrarna blev Bornemark mer förtrogen med fiskarna som alltid dök upp när hon hade en gul simring med sig, den fungerade som en signal. Att bli mer bekant med mörtarna (och mörtarna blev mer förtrogna med Bornemark) födde också ett begär efter mera kunskap från Bornemarks sida. Men vad är egentligen kunskap och vilken roll har den i vårt liv, hur går vi tillväga i vårt kunskapande?

“Efter att sjön översvämmats börjar jag förstå att mörtarna inte bara är en liten detalj i mitt liv, utan att de förändrar min relation till hela det landskap de är del av. När jag kommer nära dem, och när min plats och roll i sjön förändras, förändras även jag.”

Nu börjar hon ifrågasätta vad hon gör när hon rider och tränar hästar.

Det andra exemplet kretsar kring hästen Kaja. Bornemark har, förstår vi, i många år delat sitt liv med hästar. Nu börjar hon ifrågasätta vad hon gör när hon rider och tränar hästar. Har inte allt gått på hennes villkor, och att hon knappt har frågat sig vad hästen vill, hur hästens verklighet ser ut? När hon blir bekant med Kaja försöker hon närma sig hästen utan de vanliga metoderna som baserar sig på att hästen ska göra som ryttaren vill genom obehag och straff. Trots att Bornemark ständigt framhåller att relationen mellan henne och hästen inte är symmetrisk (en poäng som blir ganska svävande) vill hon att deras tid tillsammans ska bygga på att de gemensamt utforskar omgivningen.

“Och jag vill att hon ska ha en röst i vår gemensamma sfär. För det är inte bara jag som tränar henne. Jag inser snart att hon också tränar mig och jag bejakar många, men inte alla, av hennes initiativ.”

Bornemark försöker förstå vad hästen vill, hur hennes värld ser ut, hur en ömsesidighet kan växa fram mellan dem. Hon inser exempelvis att för hästen är människans trevliga promenader dötråkiga, det vill säga att man bara ska vandra runt utan mål. “Vi går till något. Vi gör gåendet meningsfullt också för henne.”

Det viktigaste är att hitta något gemensamt som är positivt, vilket förutsätter att Bornemark förstår och lyssnar på sin häst men också att hon själv gör sig förstådd. En viktig aspekt av umgänget är ändå också att acceptera att Kajas värld innehåller mycket mer än hon vet.

Det nya tänkande växer fram

Nu har jag försökt beskriva bokens exempel utan den begreppsapparat som Bornemark för in. För Vrida världen är inte (i kontrast till exempelvis Aase Bergs bok Spöket från 2022) främst en skildring av olika möten med djur. Hennes ambition är som jag skrev i början att öppna upp ett annat sätt att vara i världen som också innebär ett nytt sätt att se på kunskap. Annat än vad?

Den världsbild hon tar spjärn mot är den mekanistiska, där både människa och djur reduceras till det vetenskapliga språkets horisont: “Min kropp har blivit betingad, maten blir stimulus och fiskens ätande en respons, vilket skapar en habituering av fiskens beteende. Vetenskapens ord är analyserande och distanserande.”

Genom Nicolaus Cusanus (1401-1464) filosofi, som Bornemark varit inne på tidigare i sina böcker, bygger hon upp en epistemologi som ger rum för sinnlighet och fantasi men också det ratio som ett mekanistiskt tänkesätt ger uttryck för. Cusanus skrev också om icke-vetandet som en viktig kategori för hur människans värld ser ut.

För Bornemark blir hans filosofi en språngbräda för att visa våra blindheter, en för stor tilltro till ratio, men också de öppningar som kunde göra det möjligt att vrida världen. Och här har också sinnligheten, fantasin och ett icke-mekanistiskt intellekt en stor roll.

Som bäst är det teoretiska språket i Vrida världen ett verktyg för att formulera något subtilt och svårfångat

Som bäst är det teoretiska språket i Vrida världen ett verktyg för att formulera något subtilt och svårfångat, vad det är att ens värld utvidgas, att relationer till annat förskjuts och hur det påverkar vad som blir viktigt för oss. “Levande varelser lever aldrig helt separata, utan influerar ständigt varandra och blir bara till i ett gemensamt blivande.”

Detta gemensamma blivande kan genom nya begrepp framstå klarare, eller vi kan se det från ett oväntat håll, som när vi ser oss själva i en helhet vi inte greppat eller upplevt att vi ingår i. Men allt detta hänger intimt ihop med hur Bornemark genom mörtarna och hästen ser nya möjligheter som bryter upp gamla frysta kategorier och dikotomier, det nya tänkandet växer fram ur det nya görandet. Och en ny ödmjukhet också.

Svårigheten med att vrida världen

Jag har hittills inte nämnt att Vrida världen: de levande är en del av en serie. I de kommande böckerna kommer Bornemark att skriva bland annat om AI och om sex. Hennes anspråk är breda, hon vill väcka läsaren ur begreppslig slentrianmässighet som också är ett fasthållande vid ett visst sätt att leva.

Samtidigt kan jag tycka att begreppen ibland fylls med ett visst fixerat innehåll som gör att de närmast blir en sorts klossar att foga ihop i olika konstellationer, ett filosofiskt bygge tar överhanden. Det är ett grepp som är bekant i filosofin och som helt dominerar det filosofiska fältet.

Jag ställer mig också tvekande till vissa av Bornemarks mest omhuldade begrepp. Som exempelvis begär. Det är ett ord som fått vingar också i prosan på kultursidorna, i kritiken och i analyser av olika kulturella fenomen. Och det används i olika filosofiska riktningar, laddat med lite olika betydelser. Ibland verkar ‘begär’ hos Bornemark vara synonymt med att vilja. I andra sammanhang tänjs det ut mot snart allt som en varelse bejakar i sin omvärld, som hen/den vänder sig till.

Spelar detta någon roll? Jo, det tycker jag. För där Bornemark är som bäst används orden för att vi ska pröva och ompröva. ‘Begär’, som det används här, andas ett förgivettagande som boken i övrigt framgångsrikt tar kurs bort från. I värsta fall ramlar vi tillbaka till en typ av mekanistisk förståelse, med begär som kan hamna i clinch med varandra (dåligt) eller överlappa varandra (bra). Men jag tror inte detta är meningen, utan här visas egentligen hur efterhängsna de slitna begreppen är, hur svårt det är att vrida världen, hur svårt det är att ge plats för det ovetbara.

…från att inte längre kunna se mörtar som en “skräpfisk” till att reflektera…

Med detta sagt vill jag betona att Vrida världen är ett spännande projekt, och att De levande är en lovande början som stimulerar till att tänka både i det lilla och i det stora, från att inte längre kunna se mörtar som en “skräpfisk” till att reflektera kring klimatkrisen som en process som kräver förändring. Jag vill läsa mer om hur Bornemark förstår existensen som en melodi med toner som föder genklang hos andra och jag vill fortsätta utforska och vrida världen tillsammans med henne.

Här kan du läsa inledningen till boken.

Här kan du läsa om andra böcker av samma författare.