Gång

Det finns ledtrådar överallt i Metha Skogs åttonde diktverk Gång. Ordlekar, musikaliska termer eller visuella knep att tolka. Jag var tvungen att slå upp vem Athanaël är som nämns på sidan 32, och kände till min förvåning igen musikstycket ur den operan som den här karaktären finns med i: Méditation ur operan Thaïs.

Det finns ledtrådar överallt, ordlekar, musikaliska termer eller visuella knep att tolka

Athanaël är en munk som vill omvända en venusdyrkande kurtisan i Egypten till kristendomen. Men så klart drivs han mest av erotisk lust:

”Athanaël väntar kanske någonstans/ på ett sista trestruket a i en meditation/ att öppna en dörr / mot den smala mot den breda […] Formuleringar levande som böjbara verb/ formade av längtans topografi längs vägen/ Ännu öppen för nära möjligheter/ Att stanna där man är framme”

Och följande sida är tom förutom meningen ”Vara framme där man stannar” nertill på sidan.

 Ett överväldigande disciplinerat anslag

Det här är bara ett exempel på hur dikternas visuella design samspelar med orden och meningarna. Varje sida är oerhört rik på betydelse. Skogs stil har tidigare beskrivits som detaljrik, disciplinerad men lekfull, allusionstät och med en kompakt syntax. Hon avviker inte från detta i Gång. Detta kompakta och täta kan fungera frånstötande och överväldigande till en början, men om läsaren ger sig tid att nysta upp gåtorna så belönas man.

Samtidigt vaggas man in i en besynnerlig rytm, som att vandra genom ett landskap som är så rikt på detaljer att man överväldigas av intryck

Det disciplinerade och aningen torra anslaget känns också distanserande, och helheten känns svår att greppa. Samtidigt vaggas man in i en besynnerlig rytm, som att vandra genom ett landskap som är så rikt på detaljer att man överväldigas av intryck. Vägen är också mycket krokig och vindlande.

 Återkommande teman som landmärken

Det finns ändå igenkännbara landmärken att upptäcka, det vill säga teman som upprepas genom hela verket: tid, musik, rörelse och hur tiden är bunden vid våra kroppar och den fysiska omvärlden. Dessutom skymtar kärlek och starka band emellan människor fram.

Tidens gång binder våra kroppar samman, kanske på ett sätt som är så självklart att man inte först känner igen det

Tidens gång binder våra kroppar samman, kanske på ett sätt som är så självklart att man inte först känner igen det. Det finns många svindlande vackra känslor här, även om de känns dolda och gåtfulla.

”Vägen kom längs honom/ tills den nådde fram för oss// Stilla som man står tyst för att inte skrämma/ fågel som kommit gående för nära utan att märka/ håller jag bådas andan i sidolugn/ Så tyst står tanken stilla  när han är för intill// Mera lik honom än han mig ömsöm omvänt/ Memorerar jag mellanrum att återvända till// Vaknar av att du inte sover” (sidan 23)

På nästa uppslag: ”Oceaner som expansionskärl” och på den andra sidan nertill: ”Och vår egen sängvärme kvar”.

 Den grafiska utformningens inverkan på läsningen

Det är svårt att i ord beskriva vilken inverkan den grafiska designen och texternas placering har för läsupplevelsen. Det första intrycket av omslaget är dock anspråkslöst. Betyder det mörka, grönblå något, och i så fall vad? Det är en nyans som ibland kallas petroleum. Jag associerar till djupt vatten. Ser man närmare på omslaget syns rader av noter som en bakgrundstextur, och jag önskar att jag kunde klura ut vilket musikstycke det är. Titeln Gång är i vita, antikva versaler, placerade lodrätt. Medan författarens namn är i enbart små bokstäver och med en ljus beige nyans. Det kunde också vara ljus lila, för den starka bakgrundsfärgen kanske förvränger perceptionen.

Orden och meningarna vrider och vänder sig som en levande matta av betydelser

Det är något med detta förvrängande som känns igen i texten. Orden och meningarna vrider och vänder sig som en levande matta av betydelser. Ordet ”hopp” får betyda båda sina betydelser samtidigt på sidorna 20-21: ”Man vet aldrig när det behövs” på sidan 20 och ”Hopp eller nya sätt att landa” på sidan 21. Läsaren fick hoppa från den första meningen ner till den andra också visuellt. Det är finurligt.

Det fysiska och det abstrakta

Dikterna känns intellektuella och utmanande. De blandar ihop det abstrakta och det fysiska på ett smart sätt. Och de rör ihop tiden, så att den inte alltid är lineär, utan kan lekas med och svängas runt – förvrängas också den. Samtidig har texten en egen humor:

”Att han har sin mormors ögon är ju inte för att hon/ ser bättre utan  Men längre från samma håll åt samma/ Som hur det skulle vara med de senaste tolv julimånaderna / rakt efter varandra   Inget annat […]”

De starkare känslorna glimmar till inne i gåtorna som väntar på sin uttolkare

Så trots den utmanade och överväldigande tätheten i texten har Gång många vackra och fascinerande rader i sig, som man har glädjen att upptäcka om man ger den tid. Texterna visar oss människans åldrar och förhållanden, våra kroppar och hur vi upplever oss som en del av natur och andra betydelsefulla ting, till exempel musikinstrument. De starkare känslorna glimmar till inne i gåtorna som väntar på sin uttolkare.