Sov fortare

Metha Skog (f. 1954) har utmärkt sig som en skicklig och känslig formgivare för Ellips förlag. Hennes omslag kännetecknas av noggrannhet, inlevelse, sinne för material och bokens innehåll och anda. Hon var i tiden aktiv i Författarnas andelslag.

Skog har gett ut fem diktsamlingar tidigare och medverkat i ett par antologier. Hon kommer in från från bildkonsten och har bekänt sin kärlek till musiken.

Språket  kan också vara något vi behöver få vara i, och något vi både formar och formas av

Sov fortare är indelad i fyra avdelningar, utan underrubriker. Tematiskt rör Skog sig från barndomsupplevelser, minnen och lek, till nuets snabba framfart. Vi rör oss i skog och (cyber)rymd. Vi ser och blir sedda, vi behöver varandra. Språket och uttrycket kan också vara något vi behöver få vara i, och något vi både formar och formas av, som i den finurliga meningen: ”Beslutna ögon tyder vilka drömmar som kan förverkas”.

Sprickan som farled

När jag först såg Sov fortare misstog jag mig. Jag utgick från att diktsamlingen skulle ta avstamp från civilisationskritik, den hektiska tidsandan. Och visst finns det av den tematiken här, också, men inte enbart. Sprickan eller revan i pappret som finns avbildad under titeln tydde jag som ett tecken på söndring.

Men det är inte i första hand här Skog uppehåller sig. Det svarta som lyser ur sprickan leder läsaren vidare, ner i de förkolnade djupen och vidare bortom nuets upplevelse av frustration. Skog är lika lite naiv, som en som besitter känsla för ting och material nödvändigtvis är ytlig.

Det svarta som lyser ur sprickan leder läsaren vidare bortom nuets upplevelse av frustration

”Sov fortare” är en uppmaning till alla slöa och motspänstiga. Den inbegriper också sinne för att kreativitet omfattar förmåga att bejaka motsättningar. Det här kunde vi se i hennes förra, mycket visuella, diktsamling Till träden för bjudna. Således kan man i en dikt om kakellugnet läsa om ”hur det är att läsa av sprickor/ glasyr så vackra krakelyriska linjer/ skrivna av tidigare värmers trygga hetta”. (Och ja, för den misstänksamma läsaren, i dikten före skrivs det om Ralf och Alf och om sprickor som funktionsestetiska markörer. Referensen till Ralf Andtbacka är tydlig). Skog snusar på språkmaterialismen, hennes känsla för det påtagliga, hanterliga och lusten att ta i och greppa känner släktskap men är inte identisk med den.

Vänd dig om

Att sova och att skynda sig är meditativa, tidsbundna när det gäller det senare och abstrakta fenomen – men samtidigt livsnära. Å ena sidan undflyende, å andra sidan mycket påtagliga, det man boktavligt talat kan ta på. Skogs dikter genomsyras av sinne för den konkreta detaljen, för lekens omedelbart avbildande funktion. Från de konkreta tingen förflyttas man automatiskt till de förnimmande sinnena, de som känner och ser.

Diktens grafiska formgivning är något nedtonad här. Den lilla bokens 72 sidor är tättskrivna och kan stundtals te sig kompakta.

Skogs dikter genomsyras av sinne för den konkreta detaljen, för lekens omedelbart avbildande funktion

En tankegång eller en läsning har en riktning. När vi byter håll blir infallsvinkeln en annan. Ett diktslut får illustrera hur man kan färdas i tiden:

Med hissen i vårt hus tar det drygt sjutton år att ta sig till månen
På den tiden hinner de väl ställa i ordning där tills vi kommer

och vi tar reda på hur långt vi behöver
backa i utvecklingen för att göra om inflygningen tillbaka
under andra vindförhållanden ändrad landningsvinkel
utan att komma ur moralkurs

Paradoxen som hemspråk

Ställvis finns det dialogiska kvar, uppdelningen i höger och vänstersida, med ett dike eller spricka emellan. Något att ta sig över, något som är möjligt men kräver ansats. Paradoxen är Skogs hemspråk. Dikotomin gör det möjligt att läsa dikterna på flera sätt, det finns så att säga flera dikter inbäddade i en.

Är det i det absurda, i kollisionen, vi kommer närmast sanningen?

Skarvens betydelse kan inte betonas för mycket: ”Blickar borrar efter skön het kom mer in från kom skön när het/ sanning sökt i alla tider med ljus och lykta lysrör laser hudstygn/ Suturer syr samman lemmar slitna av regimer fegt isär /…/.”

Skog ställer sig och sin dikt mitt i sprickan. Det är i det absurda, i kollisionen, vi kommer närmast sanningen? Det är där dikten kan förmera sig, och läsaren kan lära sig något nytt.