Bombträdgården

Mia Francks (född 1971) senaste bok, romanen Bomträdgården  rör sig i Sverige, i Kalmartrakten, dit den då åttaåriga Liselott skickats från Finland 1942 som krigsbarn för att undkomma bombningarna i Helsingfors. Liselott, eller Lissu som hon även kallas, hamnar hos en prästfamilj i Rydlunda där det råder våldsamma spänningar mellan familjemedlemmarna, prästen, prästfrun och dottern Maria-Greta som blir Lissus bästa vän.

Längtan och anpassning

Lissu längtar enormt efter sin kusin Lennis som aldrig kom med på färjan över till Sverige. Lennis finns hela tiden med som en inre röst i Lissus medvetande och mot slutet får man veta vad som egentligen hände med honom.

Vistelsen i Sverige räcker fem år. Lissu stortrivs och börjar småningom studera vid ett läroverk där hon blir klassens primus. Då kriget i Finland tar slut vill Lissu egentligen inte alls fara tillbaka hem eftersom den femåriga vistelsen hos prästfamiljen känns så bra. Men modern hemma i Helsingfors yrkar på att dottern borde komma tillbaka hem, och så reser Lissu till Finland. Pappan har stupat och mamma Ester har gift om sig och fått en son.

Då kriget i Finland tar slut vill Lissu egentligen inte alls fara tillbaka hem

Före det har även ett annat krigsbarn, Outi, som i början inte alls kan svenska, dykt upp hos prästfamiljen. Outi eller Åti som hon kallas har svårt att anpassa sig och kommer bland annat inte alls överens med Maria-Greta som trakasserar henne. Mot slutet drabbas Åti av ett tragiskt öde.

Det intensiva, reflekterande berättandet, där Lissu fungerar som jagperson, skapar en stark atmosfär och en förtätad stämning. Berättandet rör sig på många plan, och Mia Franck lyckas på ett fascinerande sätt utveckla en djup inblick i ett krigsbarns öde.

Ett kreativt romanspråk

Dessutom är Mia Francks språkhantering kreativ i form av olika finurliga ordval, som: ”Iständerna i vattnet krafsar mot skrovet. Tuggar, trugar och gnuggar mellan båt och kaj./…/landgången gungar och jag vet att iständerna gurglar hungrigt. Iständerna smälter och smattrar. Vinden är deras vän…”

Mia Franck har en fin psykologisk inblick i de öden hon skildrar och utvecklar även ett metaforiskt, symboliskt ambivalent plan bland annat genom den kråka som sitter och pickar i Lissus bröst och vill säga något: ”Jag blundar för jag kan inte se farbror Simon i ögonen. Han som är präst och nära Gud skulle se rätt igenom mig och veta att mammas kråka flyttat in i mitt bröst i stället för det gör så ont att andas. Han skulle veta att kråkan bor i mitt bröst för att jag har så mycket i mig som är fult och behöver hackas i små bitar av en kråknäbb”.

Här finns både en inre och en yttre värld som vävs in i varandra.

Närvarokänslan i Mia Francks skickliga berättande tar fram olika nivåer i krigsbarnens öden

Bakom den idylliska fasaden hos prästfamiljen Ekvall råder olika former av hemligheter, sadistiska beteenden och mobbningsförsök. Å ena sidan upplever de två krigsbarnen en känsla av trygghet och gemenskap men å andra sidan finns det en osäkerhetskänsla hela tiden närvarande.

Den starka atmosfären, närvarokänslan och den laddade stämningen i Mia Francks skickliga berättande tar fram olika nivåer och teman i krigsbarnens öden.