Utanför tiden. Självbiografiska essäer

Michels Ekmans essäer är en personligt hållen läsning av valda delar av världslitteraturen och inhemsk poesi, i relation till olika livsskeden. Han lyckas väl med att förmedla sitt levande band till litteraturen, något som alla bokälskare gärna ger vidare till den yngre, redan läskunniga generationen.

Min första reaktion är: ”Inte visste jag att Michel Ekmans essäsamling är så liten”. Det är bokformatet jag kommenterar, det gör att essäerna blir behändig bok för handväskan. Läsning på resor. Tonfallet mellan de hårda pärmarna sammanhållna av bokryggen i kittvitt tyg är direkt, förklarande. Som i ett personligt hållet samtal, eller snarare monolog, där adressaten går i dialog med viktiga böcker och filmer från olika skeden i livet. En bok som innehåller många böcker, som uppmuntrar till egna samtal kring egna bokminnen.

Den  passionerade viljan att förstå fransmannen Eric Rohmers ordrika relationsdramer

I sin första essä går Ekman till botten med sin passionerade vilja att förstå fransmannen Eric Rohmers filmer, ordrika relationsdramer. Ekman samlar på Rohmers filmer, ser dem om och om igen för att nå essensen, tolka nyanserna. Ekman beskriver hur han bor i samma hus som Filmarkivet där han såg sin första Rohmer-film, Samtal med Maud. Den fysiska närheten till biosalongen som visar Rohmers filmer – den finns i bottenvåningen, vilket gör att han nästan kommer dit med hissen – blir en betydelsefull slump helt i stil med skeendena i Rohmers filmer. Ekman verkar behöva Rohmer för att denne skapar filmberättelser som gestaltar budskap som talar till honom: ”När vi spanar tillräckligt ihärdigt visar sig till slut en glimt av nåden”, och ”… Eric Rohmers budskap ligger i hans förtröstan på världen, en förtröstan som han lyckades behålla genom hela sin långa bana som filmskapare.” Rohmer-fascinationen kan tillskrivas samma kategori av kulturintresse som Ekman skriver att han har i ungdomen, ”existentiellt och självterapeutiskt”.

Naturupplevelsen kom först

Ekman under uppväxtåren är ett kapitel för sig. I den stilistiskt välformulerade titelessän Utanför tiden lär läsaren känna en pojke som efter barndomens sportengagemang och umgänge med kamrater i puberteten blir något av en enstöring när kompisarna festar på veckosluten och har flickvänner. Vad skulle han göra av all sin lediga tid? Jo, han söker avskildheten på landsbygden, i mormors sommarstuga, ”… med eldens knastrande i spisen och de blanka fönsterrutornas spegelbilder som sällskap…”, där njuter han av naturkontemplation, transcendens i sinnenas möte med naturen, reser utanför tiden ,”… duggregn som stängde av hela landskapet och reducerade betraktaren till ett föremål som en gran eller en stubbe”, varifrån steget inte är så långt till att läsa och förstå naturlyrik.

Avskildheten på landsbygden, mötet med naturen … och naturlyriken

På grund av astman som gav honom dagar av vila hade han alltid läst mer än genomsnittet, men i sexton-sjuttonårsåldern får han höglitterära intressen när lyriken, i synnerhet Peter Sandelins dikter öppnade sig, ”elektrifierade mig”. Han sög i sig och kände igen sig i tillstånden av ”att utsätta sig för omgivningen, att uppleva den så intensivt att gränsen mellan jag och ickejag löstes upp”. Haikudiktningen finns där för honom, som illustration till de egna naturupplevelserna. Han slås av att han i ungdomen förhöll sig till naturen och konsten som den troende till sin religion, han uppfylldes av ”helighet och andakt”,  självförglömmande upplevelser i skarp kontrast till samma ensamhet och kontaktlöshet i ungdomsåren. Han konstaterar att han i och med att utbilda sig till litteraturvetare som både forskar och skriver litteraturkritik skulle ”av det privata försjunkandet i dikten göra något som kunde delas med andra människor”. Det föreföll honom dock inte självklart i början av de långa litteraturstudierna.

Från privatläsarjag till kritikerjag

Viljan att presentera personen bakom kritikernamnet ger upphov till essän ”Kritiker”. Det var en lättnad för honom att sluta sina egna skönlitterära försök och kanalisera litteraturintresset i att börja utbilda sig till bibliotekarie. Som så mycket annat är det slumpen som erbjuder Ekman möjlighet att börja sin kritikerbana som kritiker av barnlitteratur i Hbl, för att senare ingå i DN:s kritikerskara. Intressant är att läsa hur han löste dilemmat med skrivkramp och med möda nedskrivna recensioner med att gå sin egen väg och bejaka sitt intresse för den smala litteraturen, marginella genrer, små förlag och översättningar. Han lyfter också fram specifika recensioner som han är speciellt nöjd med, vilket kunde ha lett till att recensionerna hade funnits i boken som bilaga, men det fungerar ändå eftersom de är detaljer i projektet att undersöka sin kritikerroll.

I essän ”Tre romaner” resonerar Ekman kring läsning av romaner som varit av avgörande betydelse i hans liv. Han börjar med Hesses Stäppvargen. Upptakten är: ”När jag var sexton blev jag kommunist.” Men så en natt sträckläser han Stäppvargen, trots Hesses stämpel som ”borgerlig individualist” och han får en ny världsförklaring, bryter med politiken och läsecirkeln där han studerade marxism-leninismen. Stäppvargsvurmen övergår i intensiv Hesseläsning av hela författarens produktion, också på tyska, långt senare även i besök av Hesses sista hem i Schweiz där han får beskåda dennes kavaj, skrivmaskin och sprutkanna. Här känns igen Ekmans nit att grundligt ta till sig hela produktionen och upphovet när intresset väl väckts, som läsaren fick veta i den inledande essän om Rohmerpassionen.

Den tredje boken som ingår i samma essä är Tolstojs Krig och fred vilket ger Ekman anledning att, från att tidigare ha relaterat sitt ställvis kaotiska liv med ett äktenskap som slutar i skilsmässa, år av jobb på mentalsjukhus i Stockholm innan han slutligen återupptog studierna för att skaffa sig ett akademiskt yrke, ge en glimt av sin nära men litet problematiska relation till pappan. Pappan var konflikträdd och svår att nå verbalt när sonen ville diskutera stora livsfrågor. Ekman konstaterar ”Eftersom jag älskade honom mycket kändes det ibland svårt.” Istället för att diskutera med sonen umgicks de ickeverbalt under fiskefärder och på konserter. Han var inte heller mottaglig för sonens invit att diskutera litteratur som betytt något för denne.

”Att ha en mycket bra och mycket tjock roman som följeslagare – och tid att läsa den utan brådska – är underbart.”

När sedan pappan ligger för döden i cancer läser sonen den bok som pappan hade fått av sin blivande svärfar som vägledning i den tilltänkta hustruns ryska kultur, nämligen Tolstojs Krig och fred. Innan han somnar läser han minst ett kapitel om dagen och det hjälper honom att ta avsked av fadern för ”Att ha en mycket bra och mycket tjock roman som följeslagare – och tid att läsa den utan brådska – är underbart. Man är aldrig ensam, emottagandets glädje erbjuds omedelbart bara man sträcker ut sin hand.” och ”När man som jag gjorde läser Krig och fred i ett tillstånd av sorg och upprördhet finns det, förutom det lugnande, oändliga episka flödet, ett annat tröstande drag i romanen. Det är Tolstojs fatalism.”