Själen som vägrade krympa, Essäer i judiska ämnen

När Mikael Enckell i essäsamlingen Själen som vägrade krympa tar upp frågan om det judiska och behandlar det som ett särskiljande begrepp i förhållande till de grekiskt-kristna värderingarna, infinner sig det ovan nämnda motståndet mot en dylik begreppslig dikotomi. Saken blir inte lättare av att Enckell använder en psykoanalytisk modell för att analysera den västerländska ’neurosen’, den kollektiva förträngningen av det judiska arvet.

Ur detta psykoanalytiska perspektiv förvandlas nämligen varje invändning som läsaren kan tänkas göra till ett symptom på själva förträngningen. Frågan återstår dock hur vi kan veta om Enckell (som också är en produkt av det västerländska samhället) verkligen lyckats ta sig bakom symptomen eller om han själv också är ett offer, med andra ord huruvida Enckell genomskådar eller underbygger vissa mytiska föreställningar? Å andra sidan kan man utgå från ’arbetshypotesen’ att Enckell har rätt och samtidigt behålla en viss välvillig skepsis till det sagda. Själv anser jag att det här är ett fruktbart tillvägagångssätt. I själva verket tror jag att boken inte kan läsas på ett annat sätt om man vill få ut något av den.

En av Enckells huvudteser är att ’det judiska tänkandet’ alltid har präglats av en inställning som betonar ’både ock’ medan ’det grekiskt-kristna tänkandet’ fastnat i en rationalistisk diskurs där saker är ’antingen-eller’. Det judiska tänkandet kännetecknas därför av en mångtydighet som är öppen för olika tolkningar medan det västerländska tänkandet väljer att fastna för ett enda alternativ. Således bejakar den ena det paradoxala i tillvaron medan den andra skyr det som elden. Emellertid är västerlandet knutet till den judiska traditionen, som i Enckells utläggning tjänstgör som den Andre. Kristendomen uppstod ur judendomen och tog som sitt ideal en jude som vågade kalla sig Guds son. Samtidigt har kristendomen avvisat sina judiska rötter; man behöver bara jämföra den stereotypa bilden av Jesus med den likaså stereotypa bilden av juden för att inse att någonting ganska märkvärdigt har ägt rum på denna punkt.

För Enckell blir denna process analog till den oidipala relationen mellan far och son, ett annat tema som är centralt för Enckell: p.g.a. att Jesus var jude får kristendomens förhållande till judendomen drag av ett mindervärdeskomplex som leder både till revolt och underkastelse: ’Problemet med det judiska tänkandet och, följaktligen, med dess främsta bärare: judarna, är att de å ena sidan befinner sig i konflikt med den förhärskande entydighetshyllande grekiskt-kristna tanketraditionen och därför lockar de förhärskande åskådningsstrukturerna och deras bärare till utstötning av de besvärliga, medan de komplicerade mångtydiga judiska meningsmönstren å andra sidan bättre överensstämmer den inre verkligheten, så att vi inte helt klarar oss utan dem.’

Eftersom Enckells perspektiv är psykoanalytiskt fortsätter detta föreställningskomplex att verka latent också då religionen förlorat sin konkreta manifesterade betydelse i mänskornas liv. Enligt Enckell tar det sig uttryck bland annat i det motstånd och den hemlighetsfulla lockelse som Freuds psykoanalys utövar på den till synes sekulariserade mänskan. För Enckell blir Freud inte en revolutionär utan snarare en förvaltare av den judiska hermeneutiska traditionen, alltså den som vägrar välja antingen eller. Psykoanalysen blir således en disciplin som snarast bör jämföras med religion och konst eftersom den till sin natur är menings- och inte sanningsskapande (som t.ex. naturvetenskaperna och metafysiken). Meningen kan inte ersättas med sanningen:

Tidvis genomfars också dessa erfarenhets- och lärdomsfåror av frossbrytningar över sitt ’tvivelaktiga’ tillstånd och försöker då göra sig fria från sitt belastande förflutna och enbart hävda sådant som är närmare det ’falsifierbara, evidensbaserade och vetenskapliga’. Fåfängt! Själen vägrar krympa och dessa discipliner kan inte – åtminstone för någon längre tid – fjättras vid den aristoteliskt-kristna prokrustesbädden.

Nu kan man hävda att Enckell i alltför hög grad betonar det judiska elementet när han jämför olika förhållningssätt till tillvaron (själv tycker jag mig ha läst om liknande ’skillnader’ i verk som kontrasterar det västerländska tänkandet mot nästan vilken annan kultur som helst). Problemet märks också i själva texten. Ett påstående om den judiska kulturens särskiljande drag följs ibland av ett påstående som reviderar det ursprungliga påståendet och inskränker dess allmängiltighet. Detta drag framkallar frågan hurvida Enckell i idealiserande syfte tillskriver judendomen någonting som förekommer i alla kulturer.

Till Enckells försvar kan man säga att han är medveten om svårigheterna att ringa in det specifikt judiska (t.ex. hos sådana sekulariserade författare eller filmregissörer med judiskt påbrå som Proust, Perec och Eisenstein): ’Det är emellertid klart att denna utvidgning av området för det judiska arvet någonstans, och allt mer ju längre det förs, riskerar att överskrida gränserna till det meningslösa”. Man skulle kanske kunna säga att Enckell söker dessa gränser där judendomen så att säga upplöser sig och förvandlas till något enbart mänskligt.

Å andra sidan måste man fråga sig om man kan underskatta en kultur som blivit föremål för en så omfattande aggression som den judiska. Hos Enckell intar antisemitismen en unik plats i det västerländska psyket och är således inte direkt jämförbar med andra sorters rasism. Det är dock inte fråga om en kvantitativ utan en kvalitativ skillnad. Personligen har jag lite svårt för att hålla med om att en viss folkgrupp skulle ha monopol på vare sig offer- eller bödelsrollen i förintelsen av mänskor och att den enda lärdom man kan dra av det som hänt är att aldrig delta i dylik verksamhet vare sig som bödel eller offer. Att det är lättare sagt än gjort är uppenbart men, som Enckell visar i de historiska exempel han lyfter fram, inte helt omöjligt.

Själen som vägrade krympa är inte ett lärdomsprov utan ett försök till förståelse av de faktiska och mytiska strukturer som formar individen. På sätt och vis kunde man se den grundläggande matrisen i förhållandet mellan far och son, ett tema som Enckell inte direkt går in på men som ändå låter sig anas bland annat i konstellationen konservatism kontra radikalism. Här kan tonfallet plötsligt bli hätskt på ett mycket personligt sätt. Och det skapar också en fängslande osäkerhet för vad judendomen och kristendomen egentligen representerar i denna verbala vävnad.