De vackra kusinerna

I likhet med Mikaela Sundströms förra roman Till alla hästar och till vissa flickor (Söderströms 2004) är författarens nya roman De vackra kusinerna (Söderströms 2008) befolkad med personer med kontrasterande liv – och åtminstone en häst. Sundström växlar elegant från den ena personen till den andra, i stil med hur tv-serier är konstruerade. De intermediala inslagen ger struktur åt ett lite löst men intressant romanbygge.

Den kaotiska, destruktiva personligheten innehas i romanen De vackra kusinerna, där handlingen till stor del är förlagd till en advokatbyrå, av Sannas klient. Klienten är Janette, en alkoholiserad tvåbarnsmor misstänkt för mord eller dråp på sin partner. Visst behöver den här romanen förlagd till en ort på landsbygden en ”baddy”, de andra karaktärerna tecknar Sundström som medelklassigt trygga, ofta högpresterande.

Men någonting brister i persongestaltningen av Janette Johans. Den ytliga karaktärsgestaltningen inspirerad av damtidningarnas Så blev mitt liv-berättelser och populärpsykologi tröttar ut åtminstone mig som läsare. Den Janette Johans, kvinnan på glid och satt i häkte, som läsaren lär känna blir bara en ytlig bekantskap. Janette Johans blir mer som en seriefigur med ett snärtigt namn, en innehavare av en nödvändig roll som behövs i ett drama som utspelar sig på en advokatbyrå.

Två systerpar

Faktum att Janette har två flickor fungerar som en upp-och-nedvänd-spegelrelation till systrarna Sanna och Lia i centrum av romanen.

Att Janettes yngsta dotter som dotter till en alkoholist har fått FAS-diagnos och att båda systrarna är placerade i en fosterfamilj för in en bit av samhällets skuggsida i romanen. Men livet under ytan på den verklighet som tidningsnotiser och kvällstidningarnas löpsedlar berör, ska läsaren inte vänta sig att romanen förmedlar. Sundström väljer att skissa scenariot, resten får läsaren fylla i själv.

Mycket kretsar kring systrarna Sanna och Lia. Sanna är äldre, blivande jurist med jobb på en advokatbyrå, medan Lia är en häst- och teaterbiten skolflicka. Deras far Steve har starka band till Montana, ett vilt och härligt kitschkliché-Montana, välbekant från amerikanska cowboyfilmer. Här återkommer en av nycklarna till romanen – livet är som på film eller som i en pjäs. Romanpersonerna, lite skissartade i konturerna, spelar sina givna roller och representerar typer lätta att relatera till; liknande känner vi ju till från dussintals filmer vi sett.

Pjäsen i romanen

Romanens avslutande del bjuder på en överraskning. Modern till Janette Johans, Anne-Maj Johans vattenhål, amatörteatern, utgör scenen för handlingen, och en kärlekshistoria på scen fortsätter i kulisserna. Denna bit av romanen där Selma Lagerlöfs Dunungen övas in blir åtminstone för mig intressantare än de segare klippen mellan de olika personerna på advokatbyrån som merparten av romanen består av.

Romanen utmärker sig för säker språkbehandling – Mikaela Sundströms varumärke. Författaren antyder mer än beskriver sönder miljöer och detaljer. Associationsrikt och elegant. Och fastän jag ironiskt benämner cowboyinslaget som kitschigt i recensionens rubrik, så visst använder Sundström sig av det som berättigad och överraskande romanrekvisita – de öppna vidderna och cowboyromantik kontrasterar härligt till det sommardammiga, instängda advokatkontoret och strumpbyxor som klibbar i rättssalen.