Motsols

Nej, Mirja Unge driver inget ordtivoli. Hon är stramt musikalisk, medveten om ordens valörer, samtidigt talspråklig. Hos henne är innehåll och uttryck ett och samma. Språket är berättelsen, berättelsen är språket. Bäst hittills, tycker jag, kom hennes hållning till sin rätt i andraboken Järnnätter (2000).

Mirja Unge fick Katapultpriset 1998 för sin debut Det var ur munnarna orden kom. Jag minns att hon nämndes överallt. Hennes originella språk och textmusikalitet fick beröm i alla spalter – detta var ”den nya svenska rösten”.

Jag minns att jag då också tänkte om texten: men det sprakar inte om det här. Det var som om det nya ungespråket hade lagt sig runt textens nerv och bildat en plastfilm där. Kanske var det också tematiken som var svår. Barndomsskildringar är svåra. Man måste lyssna mycket noga till texten. Man har fjärmat sig från barndomen och har svårt att leva sig in i. Man vill kanske hellre, i ärlighetens namn, läsa vuxensaker.

Järnnätter slog till med bra berättelse och suverän dialog. Det något ansträngda uttrycket och det uttryckta snärjde ihop sig och mimade verklighet på ett övertygande sätt. Huvudpersonen Bente blev ihop med en skinnskalle och det var mycket obehagligt allting. Det levde, under metallklangen fanns raseriet elektriskt och välgörande.

I den nya boken, Motsols, har Unges språk blivit en smula mera likt normen – i enbart positiv mening. Orden krampar inte mera, texten flyter lättare, utan möda, det märks att många ord runnit ur pennan sedan debuten. Men då står plötsligt innehållet där med strupen bar. Och det känns mindre angeläget och mera oklart än i Järnnätter.

Huvudpersoner utan soundtrack

Hanna heter den nya huvudpersonen. Hanna reser till Filippinerna med sin vän Thora, som omkommer i en drunkningsolycka. Thora har varit en syster, en familj, en älskad och en tillflyktsort för Hanna, som nu är förvisad hem till new age-familjen modern och systrarna. Det är en familj av kött, en familj som blöder och föder och värker och kollar med pendeln (!) om maten är bra.

Det är lätt att inse varför Hanna vill ordna världen på ett annat sätt, och man förstår varför hon sedan väljer att bo hos sin tyskfödda mormor. Hon sliter sig loss. Inte i vredesmod, utan lite frånvarande, glidande, obeslutsamt, ängsligt. Hela Hannakaraktären är vag. Så där som folk är. Unge är inte den som definierar sina huvudpersoner, de bara är i situationen, lever i den, de har inget soundtrack, ingen image, man skulle inte kunna göra hemma-hos-reportage om dem.

Vad är det då som blir berättat? Det centrala är kanske relationen mor-dotter, möjligheterna att frigöra sig från onda arv och förlåta den som kanaliserat det onda arvet på en – ett tema som förekommer också i de två tidigare böckerna. Här finns alltså det något svettiga förhållandet mellan Hanna och hennes mamma Marika å ena sidan, och det småinfekterade förhållandet mellan mormodern och Marika.

Samtidigt sörjer och bearbetar man på två håll: Hanna jobbar med saknaden efter Thora, och mormodern sörjer sin man. Bägge tror sig ibland se den de saknar, och gör sitt bästa för att återskapa dem. Men båda är förvirrade, trötta – riktiga sörjande människor vars sorg varken är fotogenisk eller speciellt intressant i intrigmening. Hannas och mormoderns disträa dialoger och tafatta samspel hör till den stora behållningen i Motsols.

Mer disktrasa än fyrverkeri

Till min glädje läser jag att Mirja Unge debuterar som dramatiker för scen: hennes pjäs Var är alla? sätts upp av Riksteatern nu i höst. En pizzeria och en mack lär vara centrala platser i pjäsen och det känns följdriktigt – pizzerian och macken är mirjaungeska rum.

I den här författarens universum saknas de flashiga miljöerna och de creddiga musikreferenserna. Mirja Unges verk liknar vardagen, deras färger är dova, stumma. Inget spåkfyrverkeri. Ingen formuleringsfest. Mera disktrasa, mera trappuppgång. Det är därför det inte sprakar nu heller – gnistor är en logisk omöjlighet.