Pionjärer och feminister. Om fyra kvinnliga författare och äventyrare

I essän Ett eget rum frågar Virginia Woolf retoriskt vilka grundvillkoren är för att en kvinna skall kunna skriva. Hennes svar – ett eget rum och en egen inkomst – fungerade länge som en utgångspunkt för den västerländska feministiska litteraturforskningen, men svaret har idag kompletterats med en flera nya frågor och svar.

Inspirerade av bl.a. postkolonial teori och queerteori söker många av dagens feministiska litteraturforskare svaren i skärningspunkten av bl.a. ras, klass, religion och sexualitet. Detta intersektionella perspektiv hittas även i Moa Matthis bok Pionjärer och feminister. Om fyra kvinnliga författare och äventyrare. I sin bok undersöker Moa Matthis fyra resande kvinnliga författares liv och verk och läser dem i relation till den samtida imperialistiska världs- och kvinnobilden.

I centrum för Pionjärer och feminister står den engelska författaren Aphra Behn (1640-1689), engelska Mary Kingsley (1862-1900), den ryskfödda Isabelle Eberhardt (1877-1904) och danska Karen Blixen (1885-1962). Även om författarskapen och reseskildringen som genre tangeras är det i första hand författarnas biografiska och historiska villkor som utgör bokens fokus.

Det historiska och det privata

Liksom Woolf tycks Matthis fråga vad det är som möjliggör dessa kvinnliga äventyrares resor och texter, och genom att gå till det historiska och det privata finner hon likheter mellan författarna, trots alla barriärer av språk, kultur, miljö och tid. En förenande länk är att de som kvinnor och författare tänjde på könets gränser i en tid då både resandet och författarskapet som yrke uppfattades som manliga domäner. Till skillnad från många andra skrivande kvinnliga kollegor försörjde de sig på sitt skrivande och med den auktoritet som deras vithet gav dem gjorde de långa och strapatsfyllda resor till bl.a. Västindien och olika delar av Afrika.

Men det var inte endast genom att resa och skriva som dessa tidiga pionjärer utmanade könets gränser – de bröt även på många andra sätt mot de könskonventioner som den dåtida kvinnorollen erbjöd. I Aphra Behns fall handlade det om att trotsa blygsamhetens konvention genom att ge sig i kast med finkulturella genrer reserverade för män och genom att i sina förord svara på och dekonstruera den kritik som hennes verk stötte på.

Också Mary Kingsley klev in i den offentliga debatten genom sina texter och sitt engagemang för afrikanerna. Genom att ta sig en ton på områden som inte avsedda för kvinnor bröt Behn och Kingsley mot de (o)skrivna regler som gällde för kvinnor på 1600- respektive 1800-talet. Den verkliga gränsöverskridaren av Matthis fyra författare var ändå Isabelle Eberhardt. Hon konverterade tidigt till islam, tillbringade sitt liv som en nomad, hemlös och hemma överallt och hon bröt mot könsnormen genom att klä sig i sjömanskläder och arabiska manskläder och genom att iklädd dessa ragga upp män.

Den kvinnliga maskulititeten

Enligt Matthis tycktes Eberhardts förklädnad inte handla om att vara förklädd till man, utan snarare om att inte klä sig som en kvinna. Klädvalet var pragmatiskt – genom kläderna kunde hon röra sig ledigt och bli en del av den manliga arabiska kulturen. Men samtidigt tycks det ändå handla om något mer, om det vi idag kallar för kvinnlig maskulinitet. Ett slags kvinnlig maskulinitet präglar även Karen Blixen som debuterade vid 50 års ålder under den manliga pseudonymen Isak Dinesen. Liksom Eberhardt identifierade sig Blixen med manlig äventyrlighet – sin far – och i hennes texter framstår könet som något gestaltat och konstruerat.

Moa Mattis bok Pionjärer och feminister är en spännande studie av inte bara historiens glömda hjältinnor, utan framförallt av den västerländska imperialismens kvinnohistoria. Kolonialism och genus är två spår som löper genom boken – ibland parallellt, ibland korsandes – och Matthis visar hur även den västerländska (på hemmaplan underordnade) kvinnan bidrog till och drog nytta av kolonialismen. ”I imperialismens tidevarv under vilket både Aphra, Mary, Isabelle och Karen skrev, låg rollen som världserövrare inom räckhåll också för västerländska kvinnor, men bara på det villkor att de spelade med i ett sexistiskt och rasistiskt drama som inte kunde ha en kvinna i rollen som erövrare”, skriver Matthis.

Mellan radikalism och konservatism

Hon förhåller sig befriande osentimentalt till sina undersökningsobjekt och visar hur de – trots att de på olika sätt intar en, för sin tid, relativt modern syn på ras – ändå är ett barn av sin samtids dualistiska och stereotypifierande syn på de kolonialiserade folken. Samtidigt som många av dem gör de kolonialiserade folkens sak till sin verkar de ändå mena att västerlandet är och bör förbli överheten med en alldeles speciell uppgift att fylla i världen. Denna ambivalens mellan radikalism och konservatism präglar även författarnas syn på kön. Lika passionerat som alla fyra analyserar och aktivt motsätter sig könsförtryckets mekanismer tar Kingsley, Eberhardt och Blixen avstånd från den framväxande kvinnoemancipationen och den Nya kvinnan.

Moa Matthis har en underbar förmåga att blanda biografiska detaljer med historia och postkolonial kritik. Pionjärer och feminister får mig att vilja läsa mer och veta mer om dessa spännande kvinnor och deras texter. Kanske är det just ambivalensen och frånvaron av politiskt korrekta tillrättalägganden som gör mig nyfiken och som får dessa kvinnor att framstå som spännande människor snarare än glansbildsförebilder?

Det som jag saknade i Matthis annars så välskrivna bok var en analys av det queera – framförallt av i relation till Eberhardt och Blixen. Blixens verk, liksom många andra författares verk tenderade också att bli styvmoderligt behandlade på bekostnad av livet. Även om jag förstår att det biografiska och det historiska spelar huvudrollen i denna bok, tror jag ändå att mer ingående analyser av inte minst Blixens texter skulle ha gett författarporträtten mera kött och styrka.