Anna

Nalle Valtiala, som debuterade 1961 med novellsamlingen Landet Marita, har med den nu aktuella Anna skapat en spännande, psykologiskt thrilleraktig roman om en ultratuff affärsman, Bo Eriksson som jagar sin försvunna dotter Anna i det nattliga Helsingfors. Samtidigt håller affärsmannens eget liv på att gå i spillror.

Lakoniskt, effektivt språk

Nalle Valtialas språk i denna ettdygnsroman är lakoniskt, gestlöst men samtidigt, i estetisk bemärkelse, funktionellt, effektivt i relation till de yttre händelser och det inre psykodrama som växer fram. Läsaren får i Bo Erikssons nattliga, groteska irrande genom Helsingfors dyka in i huvudpersonens inre medvetande och dess djupliggande nojor och bokslut med det som varit. Inte minst handlar det om att hantera den traumatiska dotterrelationen. Det blir således fråga om både ett psykodrama och ett metapsykodrama genom att Valtiala skickligt rör sig i det inre medvetandets olika plan.

Frusna känslor

Det handlar om frusna känslor och inre liv, om kommunikationslöshet, kärlek, mansgriseri, sexism och könsreifikation. Bo Eriksson framstår som arketypen av it-affärsmannen i medelåldern som i sin egen både sexuella och emotionella kommunikationslöshet egentligen lever ett pseudoliv. Hustrun vill inte heller tala med honom längre. Den som Eriksson däremot flitigt kommunicerar med är ingalunda en fysisk person utan mobiltelefonen. I samband med Bo Erikssons vimmel i Helsingforsnatten tecknar Nalle Valtiala också en spännande bild av just det nattliga Helsingfors.