Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson

Nina Björk har under de senaste tio åren gjort sig känd som en idérik, slagkraftig och engagerande skribent i den svenska kultur- och samhällsdebatten. Feminism, modernitet och kön har varit hennes specialitet, ett område som hon borrat i med ofta kontroversiella frågeställningar och fräscha infallsvinklar. Det märks att hon är en författare som vill något med det hon skriver och som gör det utifrån ett starkt politiskt samhällsengagemang.

Under det rosa täcket (1996) var en uppgörelse med särartsfeminismen och en analys av kvinnligheten i vår tid och blev något av en feministisk bibel när den kom ut. Här visade Nina Björk på kvinnligheten som en skapelseberättelse, som en social och kulturell konstruktion där den kvinnliga kroppen står mitt i slagfältet för en kamp mellan olika värden. Ett citat ur boken: ”I våra kroppars linjer mäts de samtida ekonomiska konjunkturerna. ’Nu är det tillåtet att vara kvinna igen’, utropar modepressen på nittiotalet – och samtidigt visar det sig vara alltmer otillåtet att få ett arbete.” Ett nog så aktuellt påpekande i dessa ekonomiska kristider.

I Sireners sång (1999) skriver Nina Björk in kvinnan i berättelsen om moderniteten. I stället för att traditionellt se kvinnan som representant för det förmoderna, privata och oföränderliga – som retroutopi – ser hon kvinnan som aktör och subjekt i den modernitet som utvecklar sig under 1800-talet och framåt. Det är den urbana borgerliga kvinnan som är i fokus för analys, inte arbetarkvinnan och landsbygdens kvinnor. Nina Björk fascineras av ytan, begäret efter det vackra, estetiseringen, konsumismen och ”operation kvinnokroppen”. Hon skildrar klassiker som Zolas roman Damernas paradis, Baudelaire, Walter Benjamin, Oscar Wildes dandy, damtidningen Amelia och våra dagars ikon Madonna. Hon ifrågasätter den traditionella berättelsen om moderniteten som en förnuftets och nyttans tidsålder; med ett annat fokus vill hon visa att vi med lika stor rätt kan sägas leva i irrationalitetens tidsålder, i onyttans era, i de starka begärens tid. Nina Björk är inte rädd för djärva och svepande konklusioner och det gör hennes tankeutflykter perspektivöppnande, förföriska och rent av våghalsiga.

Beroendet ett grundvillkor

När hon nu utkommer med den frestande titeln Fria själar gör hon det formellt inte inom ramen för den personliga och fria essän. Texten består av tre långa och rätt fristående essäer och greppet är fortsättningsvis personligt. Boken är hennes doktorsavhandling i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och har undertiteln ”Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson”. Det som är gemensam nämnare för Björks analyser är liberalismen, som hon kritiserar för att vara en omänsklig ideologi. Utgångspunkten för hennes resonemang är att människan är en biologisk varelse, biologin och beroendet av andra konstituerar hennes grundvillkor. Det är detta som liberalismen, enligt Björk, förnekar i det att dess ideal är den oberoende människan.

Människan har en kropp, hon är en beroende och en relationell varelse, och Nina Björk känner att detta är något som vår kultur förnekar. Det är inte så vi vill se människan. ”Vår dröm om en individuell suveränitet är en chimär”, skriver hon i sitt förord. Varifrån har vi fått den uppfattningen? Vilken politisk luft är det vi andas? frågar hon och svaret är: liberalismens ideologi. Hon ger sig så i kast med att läsa vissa grundläggande liberala texter för att leda sina påståenden i bevis. Den första essän ägnas 1600-talsfilosofen John Locke och hans verk Two Treatises of Government, ”en urtext i den stora moderna berättelsen om mänsklig frihet och jämlikhet”. Den andra filosofen som Björk ger sig i kast med är John Stuart Mill, känd som författaren bakom The Subjection of Women, det för 1800-talets kvinnofrigörelse kanske viktigaste verket, och verket Om friheten, ”liberalismens bibel”.

Med sin tanke om att alla är födda fria och jämlika var Locke den nya tidens filosof, som ville ersätta en vertikal ordning – feodalismens – med en horisontell, ett led i det borgerliga samhällets och individualismens framväxt. Visuellt sett: en triangel med en smal topp ersätts med en bred botten. Locke polemiserar mot rojalisten sir Robert Filmers patriarkala och feodala världsbild och ställer Adam och Eva, mannen och kvinnan, i bredd. Han tar bort den gudomliga sanktioneringen av manlig överhöghet i äktenskapet och skriver i stället om ”de”, makten är delad. Så långt så gott, men enligt Björk är problemet att den privata äganderätten kommer in i Lockes resonemang, och den ekonomiska makten, som alltså fortfarande är mannens, ses inte som politisk (vilket inte heller liberalismen idag gör, enligt Björk). Varje människa äger sin person och sin kropp, ingen har rätt att slå dig i bojor, men samtidigt ser Locke förhållandet mellan individerna som ett kontrakt som människor frivilligt antas gå in i. ”Både kvinnan och tjänaren framstår i Lockes text som e s s e n t i e l l t fria och jämlika varelser”, men i praktiken säljer de sin kropp för att överleva, antingen i lönearbete eller i äktenskapet. ”Det blir en märkligt okroppslig kropp som framträder i Lockes text. Det är inte i första hand en kropp som måste äta för att överleva – det är en kropp som kan köpslås med”, skriver Nina Björk.

Moral inte detsamma som rationalitet

Individuell prestation och individuellt oberoende stod högt i kurs även för 1800-talsfilosofen John Stuart Mill. I Mills berömda plädering för tanke- och yttrandefriheten spelar konkurrensen huvudrollen. Tävlingen som mellanmänsklig relation, förnuftet som enda vägen till sanningen, filosofen, hjärnans människa, som den högststående individen – alla dessa drag i Mills filosofi ser Nina Björk på med stor skepsis. Mills sätt att se på god moral som en fråga om distans, rationalitet och frånvaro av personliga känslor eller omständigheter är falskt enligt Björk, också för att den i sin förlängning leder till ett underkännande av det som gör oss beroende av varandra. Mill betonade människan som tänkande varelse och som oberoende av sina medmänniskor; dessa två hållningar är internt motsägelsefulla, hävdar Björk som i stället betonar det relationella som specifikt mänskligt. Språket är ett bevis på det.

Den längsta och djupaste essän ägnas Victoria Benedictsson, en författare som sannerligen blivit vänd och vriden på av litteraturforskningen på senare tid. Birgitta Holm, Ebba Witt-Brattström och Lisbeth Larsson hör till dem som nagelfarit denna sena 1800-talsförfattare ur olika synvinklar i sina böcker. Finns det mer att tillägga? kan man fråga sig. Jo, tydligen. Genom att läsa Victoria Benedictsson som ett offer för liberalismens utopi om den fria, oberoende människan får Nina Björk fram nya fasetter ur detta författarskap och livsöde. Victoria Benedictsson framstår som en kvinna som försöker leva ut den moderna tidens liberala ideologi – och går under av den. Nina Björk närläser romanen Pengar om den frihetslängtande kvinnan Selma och tolkar den mera pessimistiskt än många andra forskare. Hon fokuserar på pengarnas makt i boken, inte bara som den moderna tidens trollspö utan också som mentalt förvandlande kraft: sanning och lögn blandas samman. Selma säljer sig till den betydligt äldre patronen för pengar och som rik hustru lär hon sig dupera sin omgivning. Romanen avläser lögnerna, fraserna, skenet, men ger inga alternativ och är i själva verket en djupt pessimistisk roman, skriver Björk.

Om man inte vill vara kvinna…

Victoria Benedictsson ville inte vara kvinna. Detta kommer tydligt fram ur hennes dagböcker, publicerade i Stora boken I-III . Nina Björk läser boken som ett dokument om ett tidigt liberalt självmedvetande, som berättar om en kvinnlig författares försök att undkomma ett strukturellt kvinnoförtryck via olika strategier. Att förneka sin kvinnlighet, att försöka bli ekonomiskt självständig, att gå upp i hårt arbete, att sporra sig framåt med credot ”du kan om du vill” ledde på sikt till Benedictssons psykiska undergång i Nina Björks tolkning. Den liberala ideologin fungerade inte som livspraktik för en kvinna. Friheten visar sig vara en chimär.

Också kärleken till Georg Brandes visade sig vara en chimär. Nina Björk blir liksom tidigare forskare flugan i taket i de hotellrum i Köpenhamn där Brandes och Benedictsson hade sina intima möten. Kunde de nu inte ha fått vara i fred för eftervärlden! kan man tycka. Men Victoria Benedictsson själv lämnade så många analyserande dagboksanteckningar efter sig kring detta komplicerade förhållande att det är frestande också för dagens feministiska litteraturvetare att fortsätta analysen. Hon dissekerade Brandes kyss in i minsta detalj, intellektualiserade erotiken men kunde inte låta sin kropp ge efter för den. Nina Björk försöker förstå de motstridiga känslor och det spel som försiggick mellan Nordens mest uppburne litterat och den skånska författarinnan med så enorma krav på sig själv och sitt författarskap.

Mycket har skrivits om Brandes eventuella skuld i Victoria Benedictssons självmord. Det som Nina Björk tillför bilden hänger ihop med hennes antiliberalistiska projekt i avhandlingen. Det är i mötet med Georg Brandes som Benedictssons ofrihet som kvinna blir uppenbarad, som ”lögnen om att hon själv var sin egen herre och skapare” hinner upp henne. ”Det är som om Benedictssons frirum invaderas av mötet med Brandes, och kanske är det detta som ytterst knäcker henne”, skriver Nina Björk. Det är när arbetet som frirum, Benedictssons krav på sig själv som fri kvinna och könsideologin möts som det blir omöjligt för henne att leva ut sin kärlek. ”Om Brandes vill älska med henne måste det betyda att han bara vill ha k v i n n a n – inte människan”, skriver Björk och citerar Benedictsson i hennes känslostorm: ”Åh, detta afskyvärda, att icke få vara menniska, endast qvinna, qvinna! En stundens njutning och ingenting mer. Hvilken förnedring! Och så kastas bort som skalet kring en orange – – -!” Det är i det sekundkorta mellanrummet mellan ett ja och ett nej som friheten finns, skriver Björk. Om hon svarar nej går han, om hon svarar ja stannar han bara en kort stund, ingetdera svaret är enkelt. ”Allt blandas samman, vävs ihop till en gegga där Victoria Benedictsson förlorar sig.”

Vetenskap versus engagemang

Det är i Victoria Benedictsson-kapitlen som Nina Björk bäst kommer till sin rätt och för ett ställvis övertygande resonemang. Ändå äger inte heller hon någon slutgiltig Sanning om denna författares tragiska livsöde, förstås – ett människoliv och ett författarskap är mera komplext än så.

Idealet om Den oberoende människan problematiseras i ett idéhistoriskt perspektiv, och bara den målsättningen känns nödvändig och viktig. Hur Björk sedan går till väga är en annan sak och för det har hon fått hård kritik av svenska recensenter: ”Nina Björk är som en pepparkaksbagare som undersöker om kakorna hon just gräddat liknar formarna med vilka hon tog dem ut”, skriver Per Svensson i Expressen (16.10.08) och konkluderar ”tvärsäker teori, tvivelaktig empiri”. Hon låter alltså sina förutfattade meningar i alltför hög grad styra resultatet, hennes bild av liberalismen är snäv och skev och framställningen av Locke och Mill tendentiös och inte sedd i ett tillräckligt samtidshistoriskt sammanhang. ”Hon saknar begreppshistoriskt medvetande: ord som individ, natur, egendom hade inte samma betydelser på 1600- och 1800-talet som de har på 2000-talet”, skriver Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet (12.10.08). De har nog rätt.

Läst som akademisk avhandling
lämnar texten onekligen en hel del övrigt att önska. Men jag som vanlig läsare är benägen att strunta i det, för Fria själar befriar mina tankar att vandra i nya banor. Nina Björk är en sådan personlig och egensinnig skribent, ett slags essäns Pippi Långstrump. Mitt i sitt kategoriska patos och i sin längtan efter äkthet förmår hon engagera mig som läsare. Här skulle en hel del akademiska skribenter ha något att lära.