Modersmjölken

Det första jag läste av Nora Ikstena var en novell, ”Den vita näsduken”, som ingick i förlaget Tranans Lettland berättar, en del av antologierna i serien Hela världen berättar som vi det här laget är ett projekt med nästan trettio år på nacken.

Berättelsen handlar om en åldrande lettisk emigrant i Amerika, hur det förflutna drar genom hans huvud i form av språkliga fraser, synonymer som påminner om hans ursprung, väckta av någon förbiilande episod. När han lägger märke till en ung kvinna som talat lettiska i sin mobil vaknar han till och rusar efter bussen hon stigit på, ivrigt vinkande farväl med sin vita näsduk.

Nyligen nåddes vi av budet om Kronbergs bortgång. Man sörjer en oöverträffad introduktör av lettisk litteratur.

Modersmjölken som kommit ut tidigare i år är översatt av Juris Kronbergs som också översatte romanen Livets fest som kom ut på Atlantis 1998. Nyligen nåddes vi av budet om Kronbergs bortgång. Man sörjer en oöverträffad introduktör av lettisk litteratur.

Kronbergs som själv var poet har låtit en hel del lettisk poesi sippra in till den svenskspråkiga publiken, varmast minns man kanske översättningen av Imants Ziedonis Epifanier, som han arbetat med i olika episoder, och som kom ut i ett nytt och rikt urval på Ariel förlag 2013.

Generationerna som redskap för berättandet

Ziedonis poesi, eller lyriska prosa som Epifanierna är, får sin säregna ytspänning för att den i sitt uttryck strävar till att ignorera makten, och det är lätt att tänka på honom när man läser Ikstenas Modersmjölken där det omöjligt att ignorera makten.

Romanen täcker den sovjetiska tiden i Lettlands historia och redskap för berättandet är en liten familj, en mor och en dotter. I bakgrunden finns morföräldrarna, vilkas insats är avgörande, de tar hand om dottern när modern lämnar dem för att gå upp i sitt arbete.

Romanen har två berättarröster som alternerar, moderns och dotterns, de två synvinklarna exponerar strax komplikationerna

Romanen har två berättarröster som alternerar, moderns och dotterns, de två synvinklarna exponerar strax komplikationerna, fastän implicit. Man får de små konkreta pusselbitarna och bilden friläggs småningom: hur ett totalitärt system sipprar in i de mest personliga relationerna, gör dem stumma och bryska.

Det totalitära behöver förstås inte bara gälla expansiv statskommunism, det kan handla om rasism (man kan komma att tänka på Toni Morrison när man läser Modersmjölken, flera recensenter har också nämnt just henne). Det kan handla om de som lever i arbetslöshet och fattigdom i rovkapitalismens spår.

Att förkroppsliga sin frihet

Men i Modersmjölken handlar det om ett speciellt historiskt skede. Mor och dotter startar med att redovisa sina födelsedagar, modern är född 1944, dottern 1969 (som också är Nora Ikstenas födelseår). Ingenderas start i livet är lätt. Gestalterna har också drag av representation, de förkroppsligar var sin frihet, modern en förlorad frihet, dottern en hägrande återvunnen, inte alltid lätt att känna igen.

Mjölken har en handfast symbolisk roll, modern vägrar amma sitt barn av skäl som i berättelsen blir glasklart logiska. Hon vill inte ge henne de föreskrivna medborgardygderna med modersmjölken. Det finns ett stråk i romanen som påminner som sagans berättarteknik – och det frejdiga sättet att koppla ihop tider och episoder känns också ibland likt sagan.

Modern vägrar amma sitt barn av skäl som blir glasklart logiska. Hon vill inte ge henne de föreskrivna medborgardygderna med modersmjölken

Det underbara med romanen är uppmärksamheten på detta stumma ingenmansland mellan nära människor och varför det upprätthålls. Det kan vara en form av kärlek, det är i alla fall ett förutseende: man vill att barnet inte ska börja längta efter någonting som man är övertygad om att aldrig kommer att komma, att barnet ska hitta lyckan under de förutsättningar som ges.

Men om det alltid är kroppen som fraktar friheten syns förlusten av friheten som tydligast på moderns kropp, hon blir alltmera tärd och ovårdad.

Finns det gränser finns det överskridningar

Men som en konsekvens av att det finns gränser och undertryckta känslor och förtryck finns också överskridningar. De manifesteras i små gester av omsorg, de existerar på platser dit förtrycket inte når, i svampskogen, i den glömda och förfallna kyrkan.

Det sker genom moderns/läkarens uppoffrade arbete för att i sin improviserade gynekologiska mottagning hjälpa kvinnor, det sker genom hennes uthärdande då hon efter utfärdat yrkesförbud får lov att försörja sig genom att tillverka stålborstar.

Gränsöverskridningen sker också genom litteraturen

Gränsöverskridningen sker också genom litteraturen. I dotterns skola finns en lärare som startar en poesiklubb, som ses med stor misstänksamhet. Och en av romanpersonerna kommer över ett tappat eller makulerat exemplar av Orwells roman 1984. Den är inte komplett utan dess läsare får ty sig till fragment, men läsaren av Modersmjölken förstår att det är den som avses.

Romanpersonen Jesse, som av omgivningen också uppfattas som man, men som vill identifiera sig som kvinna, förs in på slutet, som hjälpare och ett slags projektionsyta för de nya möjligheterna. Jesse är gåtfull – och till sin person gränsöverskridande, robust och handlingskraftiga, en sådan som hör hemma i berättelser med lyckligt slut.

Det är också Jesse som får säga slutorden: ”Vi kommer verkligen att bli fria”. De som är kvar i berättelsen då tittar på Berlinmurens fall på teve, gläds över den väg historien tar. Men en av dem saknas, för själva berättelsen är det den röst som gjort sitt och nu kan tystna.