som du gör dina cirklar runt detta utanför. sex diktsamlingar

Du är alldeles liten och skall lära dig läsa och skriva. Men din hand har plötsligt blivit en näbb som vägrar lyda. Den kniper tag om pennan och du försöker styra, men näbben säger nej. Ditt skrivhäfte fylls av myror och spegelvända mallgrodor istället för bokstäver. Vips viner det omkring dig av håvar som fångar in dina skrivfel och tankefel och för dem ut ur klassen. Du får veta att det heter ”flyttfågel” och inte ”flytfågel”. Och att du skall börja med stor bokstav och sluta med punkt.

När du blir äldre har du fått mångbenta småkryp istället för händer. Du har lärt dig att händer finns till för att forma tiofingerssystem men bara vill slarva mest hela tiden. De lämnar fettfläckar på pappret och smulor mellan tangentbordets tår. Rätt vad det är smugglar dina fingrar in en ”flytfågel” eller ”knutnäve” i kontorsprogrammet. Eller gräver dig i näsan. Som regel finns ändå ordbehandlingsprogrammet där och rensar. Larmet går omedelbart om du försöker skriva ”aluminimum” istället för ”aluminium” eller påstår att ”oording” är ett ord. Vid det här laget vet du också att du skall svara kort och tydligt. Att hela du skall vara kort och tydlig. När du säger något, säger någon för det mesta ”så kan man inte säga”.

Så du får anstränga dig ordentligt för att inte läsa ”aluminium” där det står ”aluminimum” eller ”flyttfågel” där ”flytfågeln” landat i Peter Mickwitz (f. 1964) poetiska textväxthus. Här finns ingen sökmotor som punkterar din ”flygväst” till ”Menade du: flytväst?”. Din felstavande, snavande skrivhand hittar en själsfrände i ”andvändningen” där den hela tiden hållit andan bakom ”handvändningen”. Tillsammans tar de sig an den sammanbitna ”könsknuten” i samhällsdebatten genom att påpeka att ”upprepet” och ”hopprepet” gör den gråtrista gatan ”allt mera värld”. Språkets allvetande ”knutnäve” mjuknar och räcker dig osäkert letande handen: ”vad hände, händer det”.

Insikter ur insektperspektiv

Hos Mickwitz behöver du tro varken dina ögon eller dina öron. Eller ens dem som säger att du har ögon och öron och vad du skall göra med dem. Du har tröttnat på vardagen där du aldrig tycks ha tillräckligt med armar för att hinna med allt och alltid talar bredvid mun. Så du känner dig genast hemma i ett diktrum som formar sig efter sina inneboende: ”om jag säger som det är:/ jag har sex ben tre kroppar två/ känselspröt en klo som inte/ går att sluta ingen mun och under/ pansaret där vingarna låg bassänger”.

Mickwitz dikter bygger omklädningsrum för det växelvarma i att vara kropp från dag till dag, natt till dag och då dagar blir årstider och år: ”när jag använder ordet jag/ betyder det någonting annat hela tiden men det/ vet jag vet inte vet jag vet inte jag är ett ting”. Du hänger inte alltid ihop ens med dina egna kroppsdelar och åsikter men mycket ofta med sådant som brukar kallas andras kroppar. Här finns sängvärmen hos ”ett huvud som har en mun som har två tår mellan läpparna”. Utanför hemmets väggar är du både det ”snödämpade, stegvisa/ skridande” dagdjuret och ”en geléartad blandning/ där allting ljud du ljus händelser rör sig/ långsamt någonting kommer snart ja”.

Helt plötsligt kan det som är allra närmast vara på andra sidan gatan eller helt rivas ifrån dig. Det finns ”avdelningar” som ”producerar/ procedurer” som ansluter dig nästan till ”ingentingen”: ”din hud kläs av dig kött ben dras loss och försvinner// i luftströmmen bara ådror trådar kvar du är en/ matematisk modell synlig enbart mot sin blåa/ bakgrund”. Men se där skymtar godnattsagans ”händer fingrar mångben sju/ famnar och en långsam krokodil/ med skratt”. Du minns barnets pirrande upptäckarglädje där det ”söker sig en väg genom dagen” utan att ens veta om det har vingar eller ben eller hjul att röra sig på.

Mickwitz lyrik skakar av både smärta och skratt

Mickwitz lyrik skakar av både smärta och skratt där den gnider in det absurda i att förse alla våra vitt skilda upplevelser av ”jag” och ”dag” med samma namnlapp. Språket förtjänar kanske inte alltid att tas så allvarligt som det tycks ta sig självt, då det berättar för dig vad saker bör heta och vad du behöver veta. Munnar blir näbbiga och säger ”ja” när de menar ”nej” och ”heter jag/ heter” istället för Peter. De stakar sig på modersmålets sätt att skära itu mänskligheten och bjuder på egna, tjockare skivor: ”här ser jag/ så många människor män/ och kvinnor att jag kunde säga/ att jag ser alla och jag förstår/ ingenting”. Bytet bråkar emot språket det fångats i, byter etikett på burken och skakar om.

Hålordens akupunktur

I sin mångfald kommer Mickwitz poesi nära insektriket och speciellt fjärilskroppens många omvälvningar. Vi får lov att krypa och flyga om vartannat och färgar vingarna med skyddande ögonfläckar för att klara oss igenom dagen. Terrängen består av öken eller slätter som förlorat alla riktmärken under sand eller snö. Här och där finns knappt synliga nätverk av ”en spindelväv och en myrstig”, ”revor i tid och ljus” och en enstaka ”snårskog”.

”Måttmyrans” kropp ger samtidigt fritt svängrum åt den Mickwitzka diktvärldens entomologiska lust att rada upp allt mellan himmel och jord. Här välkomnas ”det röda ljusets evighetskontroll” som får inte bara vilt främmande fordon men hela omgivningen att plötsligt stanna och bilda en enda mediterande kropp av ”den gråblå plåten metallskarvarna molnen det skira/ novemberljusets reflektioner de lätta skakningarna”. Världen hänger ihop i ”ställningar/ av här och nu” i stället för varande världsordningar.

Här förlorar också det matematiska uppräknandet sin automatik. På utsidan ser det här nog ut att vara en diktsamling. Men redan på pärmen varnar den om att den egentligen är ”sex diktsamlingar”, precis som en av Mickwitz tidigare poetiska byggnadskomplex, för vad kroppen är värd (2004). Den här boken tvärvägrar dessutom att förse sig med innehållsförteckning. Så du hinner läsa dig en bra bit in i diktkroppen, innan den visar sig vara värdorganism för två samlingar med ordningsnumret V. Den senare femte samlingen tycks själv redan ha glömt sin namne: ”Mycket verkar ha hänt jag kommer ihåg/ ingenting av det”.

När den automatiserade syntaxen släpper taget ryms hela böcker in i en enda ordinsekt

All ordningsföljd är inbillad och kan alltid inbillas på nytt. Diktspråket klär av sig meningarnas trånga skinn och torkar sina ”bara” inälvor i solen: ”sinneslösa/ bindeordslösa av sol av dis den/ måttlösa saknaden den omättliga/ närheten gatunätet folkmängden/ trafiken/ avstånden växer snabbare än vi rör oss mot dess centrum”. Ord upphör att vara hållhakar att hänga saker på och öppnas istället till ”hålord”.

Samtidigt som dikten rättar sig efter sin omgivning dämpar språket sina grammatikaliska tvångsrörelser och slukar skiljetecken till ”igångkomma” och ”ihågpunkt”. När den automatiserade syntaxen släpper taget ryms hela böcker in i en enda ordinsekt. Vi hör hur vårvintern rör sig i ”istandtappar”, medan ”ökenharehöron” kan hölja hela världsdelar och ekosystem. Här håller sig allt på avstånd och rör sig ifrån allt annat om inte tanken för det samman: ”du måste välja som tungan orden/ där de förgrenas din hand är karta det öppnas”.

Bryta vår kyliga fjärrkontroll

Dikternas elastiska kroppshyddor rymmer enorma perspektivskillnader från Gregor Samsas skalbaggsskal till rymdsonder och planeter. Man uppfattar människans ansikte med insektens känselspröt och månens ärrade kinder ur Helsingforsperspektiv. Man ser Afrika med europeiska turistögon och hemland med flyktingögon. Öppningarna mellan texter, ord och samlingar inne i samlingen gör att allt ligger lite ”utanför” allt annat. Vi tvingas att se oss själva och hur vi varken ser eller hör ”nuet” i nyheterna om krisdrabbade och krigshärjade länder.

Det gör den europeiska besserwissermentaliteten gott att vi och hela vår planet hamnat bortåt en miljard kilometer utanför ”cirklarna” som kan anas på bokens pärmfoto av Jupiters månar. På bokens omslag gör Helena Kajander bokens namn till en vägg som avskärmar månen Callisto från Jupiters krets i ett becksvart mörker. Bokens sista dikt låter istället Jupitermånen Europa vittna om hur fel något måste vara i ett samhälle där vi hellre söker liv ute i rymden än i granntrappan. På pärmfotot ser Europa ut som en klen liten vitsippa på Jupiters fräkniga yta, men avståndet mellan dem är i verkligheten 671 000 kilometer och allting i rörelse. Ändå ser vi kyligare på främlingar i det ökenheta Marrakech än på Jupitermånarnas ishav: ”jag vet inte om jag såg/ deras ögon händer munnar och ingenting hände alls”.

Dikternas elastiska kroppshyddor rymmer enorma perspektivskillnader från Gregor Samsas skalbaggsskal till rymdsonder och planeter

I Mickwitz böcker har människan konturer som blir suddigare om du försöker närma dig men också då du tar avstånd. Närhet och stor distans utplånar till sist också gränsen mellan ”förflyttning” och ”stillastående”, levande och döda. Man börjar ana fara bakom lockelsen i turistens svala och skönt distanserade seende: ”jag vill ha relationer till ställen/ jag kommer nära men aldrig fram till, på synavstånd/ för alltid”. Det ligger ett speciellt ansvar i att tyda ”otydligheten” utan att tappa den: ”svarta prickar/ nålhuvuden på sluttningarna i färd/ där avstånden stannar rörelserna söka/ fred?”

Mellan synvilja och hörseltvång

Hos Mickwitz ligger ljus alldeles intill mörker. Du är en svart ”prick”, ”fläck” eller ”linje” i det obarmhärtigt vita ljuset eller döljer tvärtom ”en tak-/krona av blixtar innanför/ dina ögonlock och ditt hjärta”. Med tiden har skrivandets och varats naturliga bakgrund allt mera kommit att uppfattas som bildskärm och pixlar istället för ord eller ens bokstäver: ”ju närmare ett ord jag kommer/ desto längre isär glider bokstäverna”. Också vår upplevelse av ljudet blandar motpoler av formlöshet och extrem konturskärpa. I våra öron närmar sig militärt punktliga befallningar och flugsurr varandra.

När saker fått sin förklaring brukar vi lägga dem åt sidan. Mickwitz texter har alltsedan debuten i ljuset (1991) motarbetar den reflexen. Den bryter ner vår bländande tro på ”förklaringar”. Nu är det vingparet ”upplyst/upplöst” som står i fokus. Hela vår stolt värnade historia av upplysningstid ligger bara en vokalglidning bort från kaos. Dikterna motsätter sig både det alltför klara och det på förhand uppklarade. Ur ett klockspel av ”före” och ”efter”, ”över” och ”under”, ”innanför” och ”utanför” föds en känsla för ”samtidigheten”.

Med tiden har skrivandets och varats naturliga bakgrund allt mera kommit att uppfattas som bildskärm och pixlar istället för ord eller ens bokstäver

Mickwitz poesi kretsar både kring språkets makt över oss och vår makt över språket. Språk tvingar oss att höra det vi inte vill höra, men vi får samtidigt språket att eliminera det vi inte vill se. I det mickwitzka solsystemet kan man inte välja att se de ljusa månarna utan att samtidigt märka den väldiga natten de simmar i. Diktkroppen söker sig fram till en jämvikt mellan ”synvilja” och ”hörseltvång”.

Det värsta brottet mot mänskligheten är i Mickwitz poesi att begränsa vår rättighet till ett felande språk. Tröttheten och frustrationen bryter igenom som ångestsvett i dikten ”sköldpaddor i finland”, den enda dikten i boken som försetts med ett exakt födelsedatum: ”det blir allt/ svårare att inte ge efter, jag har kolleger/ som tror att det finns rätt språk och att det/ finns fel språk, kanske tröstar det dem, jag// önskar att jag hade begåvning nog att uppfinna/ det språk som är mest fel i världen”. I dikten finner hoppet sitt munstycke i Thelonious Monks musik: ”vägen/ är oändligt förgrenad”.

Rita och lita sig fram

I en värld som omger oss med ord som hårdnat till order går Mickwitz poesi till motattack genom att öppna ord och stavelser i alla ”riktningar”. Mitt i läsandet märker du att som du gör dina cirklar runt detta utanför lyckats ta dig på bar gärning. Du känner dig omringad av orden som du just ringat in, delat upp och strukit under tills hela dikten ser ut som ett virrvarr av blyertsstreck.

Mickwitz dikter saknar tvingade färdriktningar men är till brädden fyllda av möjliga ”förbindelser” som i sin tur kan suddas ut och ändras till andra. Läsaren får frihet att rita och skriva, att klottra och leva i boken, att fästas vid ord och bokstäver och släppa dem fria. Vid varje läsning verkar själva diktvärlden ha bytt skepnad och rört sig en skvätt, så att bindeord och hålord bytt plats. Det behövs fler geometriska former och dimensioner än språket har ord för.

Mickwitz arbetar sig fram som en språkets fysioterapeut. Avdomnade ordleder masseras av varsamma ljudvågor

Mickwitz arbetar sig fram som en språkets fysioterapeut. Avdomnade ordleder masseras av varsamma ljudvågor: ”vadar i hjärtesaker i varande vandring/ i varandra var en annan var annan och såg”. Här finns spegelvändningar, grammatikaliska tänjningar och tidszoner som lägger sig mot varandra: ”r/sedan”. Den ökade språkkänsligheten för med sig att en liten rubbning av ordföljd eller bokstav kan föra våra största problem under diktens mikroskop. ”Väggen” rättar ut sig till ”väg”. Här har snöflingor och fjärilar lika stor verkan som bomber och explosioner i en mer avtrubbad värld: ”det finns bara riktningar kan du/ lämnade hatet bakom dig/ hatat dig färdig på slätten/ är alla betydelser vita vitt/ också i mörkret förståelse/ som bleknar flingförstörd smulad/ samman och vitt”.

Språket är en outforskad himlakropp täckt av ärr efter rödpennan men det fortsätter leka. Glidningen från att ”förstå” till att ”stå” och undra ekar igenom dikterna: ”ingen talar mitt språk/ och jag förstår det jag har/ aldrig förstått det jag ser/ och det är en av få saker/ jag är stolt över”. Här är det till sist den slutna ”ringen” som döljer sig i ”förklaring” som bryts ner. Ur misstron föds modet att lita på språket på ett helt annat sätt, att slita och tänja och stödja sig emot det. Bokens titeldikt slutar med att sträcka ut ett känselspröt istället för att sätta punkt: ”som/ du ”gör dina cirklar/ runt detta utanför försöker dig”. Det enda skrivfelet skulle vara att inte skriva alls.