Någonting ur hennes mun faller i min mun

Titeln Någonting ur hennes mun faller i min mun är öppningen till Philip Teirs debutlyriksamling, som via oden till seriefigurer övergår i minnesbilder från barndomen och flytt till Helsingfors som ung vuxen, familjebildning och nya landskap genom sovrumsfönstret. Några akter ur ett liv spelas upp i mjuka dikter – vemodigt eftertänksamma.

Dikterna utgår från det personliga, också inledningsdikterna, som inte skulle ha kommit till utan ett passionerat förhållande till seriefigurer som Wonder Woman och Läderlappen. Förhållandet till diktjagets föräldrar, isynnerhet till mamman handlar flera dikter om. Papparelationen är långt mer distanserad, saknar den ömhet och beundran som genomströmmar dikttexterna om en bilkörande mamma i röd kappa, som bland annat förespråkar mignonägg om påsken. Dikten om pappans förhållande till sin bil visar upp en mansstereotyp:

Varje dag följde jag med pappa
när han gick sin runda kring bilen
och inspekterade den silvriga metallen
med samma stränga ansikte
som en kvinna som söker efter knölar i bröstet
jag drömde mardrömmar
om att repa Mercedesen

Sjukdomen som metafor

Också här lyfter Teir in en metafor om sjukdom, bilens skråmor liknas vid bröstcancerknölar. Långt senare i diktsamlingen ”spanar vi efter oroväckande födelsemärken”. Mer sjukdom dukas upp i dikter om barnjaget på sjukhus, och här är det inte pappan som kommer på sjukhusbesök som blir ihågkommen – utan mamman.

I min läsning i slutet av oktober år 2007 får sjukhusminnena, som går tillbaka på något som torde vara en magoperation, en annan aktualitet i ljuset av sjukskötarnas aktuella arbetskonflikt. Vänligt och ömt är mötet mellan sjukskötaren och den nyss opererade pojken i dikten ”Sjukskötarens vita händer”, med de avslutande raderna ”Den klokaste av sjukskötarna/ strök mig över ryggen, om nätterna” (utan avslutande punkt). Sjukskötaren blir en i raden av kvinnor som dikternas pojkjag funderar på, låter sina fantasier kretsa kring på ett lite liknande sätt som när det handlar om de kvinnliga seriefigurerna, en i raden av kvinnoidoler.

Denna barndom i diktform är långt ifrån problemfylld, trots glimtarna från sjukhusvistelsen, och naturligtvis inte – med tanke på Mercedesen och villaidyllen som tecknar ramen för barndomsdikterna – genomlevd i samhällets skuggsida. ”Helylle” och ”trygg” är adjektiv som går hand i hand med den här pojkens barndom, där föräldrarna inte skiljs eller slår sönder möbler.

Medelklassbarndomen befolkas av pianolärare och grannens barn med hemmamammor, tråkigare än den egna mamman med läppstiftsröda läppar. Ljuv är skräcken som skymtar fram där flickorna, större än diktjaget, jagar denne i barndomen.

Familj och omvärld

Fastän diktsamlingen är skriven ”Till min familj” och så många av dikterna kretsar kring familjeliv då och nu, bäddar Teir in små markörer som öppnar dörren till yttervärlden – det stora farliga utanför den varma kärnfamiljen – med naturkatastrofer som lurar i svettporerna, i minnet av sommarnatten när temperaturen slår värmerekord. Slutraderna andas ett katastrofmedvetande:

himlen är röd och tung och död och
alla talar om den
olycksbådande sommarhettan
känner ni inte?
att någonting håller på att åt helvete?

Staden, både barndomens småstad långt borta från huvudstaden dit diktjaget återvänder som familjefar för någon sommarmånad, och vuxenålderns hemstad Helsingfors skildras lyhört – här gäller tesen att den yttre miljön påverkar individen. Teirs känsliga Helsingforsdikter rör sig i de mer centrala stadsdelarna, med början i Berghäll, via Alphyddan till Tölö där familjeidyllen med stilla vintersnö i nattfönstret ger upphov till en dikt. I Berghäll och Alphyddan verkar väggarna vara tunnare, familjelivet kryddas av barnskrik från grannen och tv:n bildar ljudmatta för de egna grälen.

Diktsamlingens bild av äktenskapet med småbarn som ger vardagen stadga och mening, visar upp en familjefar som inte reproducerar den egna pappans stränga bilägarjag, utan en närvarande pappa som ser sina svettiga barn och nattar dem. Men någonstans under huden finns spår av nedärvd mansroll, som diktjaget ler ironiskt igenkännande åt:

Jag älskar stämningen när du gör något för mig
som jag egentligen brukar göra själv
Som att sy fast en knapp i min kavaj
något slags uråldrig känsla av äktenskap
när du trär nålen genom tyget, tittar upp på mig
och säger: ”vad glor du på?”

Som lyriker skriver Philip Teir med ömhet om vardagen med mycket närvarande småbarn, öppnar upp till den privata sfären som han också bloggar om.