Långa barn ska spela gamla

Robin Valtialas roman Långa barn ska spela gamla inleds med ett besök på det stora varuhusets delikatessavdelning. Redan i det här korta stycket kommer det mesta som är centralt i bokens huvudperson Rasmus Knasterfälts liv fram. Hans stora språkintresse, hans kritik mot den sovjetvänliga samhällsandan och hans ironiska sätt att iaktta sina medmänniskor.

”Ministereon är på. Alla de öppna stavelserna i japanskan, som slutar med ett ljud som när man bryter av räkstjärtar, samlar upp hela Delikatessen i mitt huvud, tar mig på en resa där jag har själva mänskorna på avstånd och kan studera dem delvis obemärkt. Valhonor i päls tittar på mig … / / Här finns barnvagnar stora som traktorer. Nu ser jag en ond kvinna. Det finns väldigt lite utländska varor, av det slag som det finns i EG och till och med i Sverige, i Hötorgshallen. Ryssarna har förbjudit det, indirekt, genom den bilaterala handeln (som de förbjud samlingspartiets kandidat att bli president).”

Robin Valtiala har tidigare gett ut två diktsamlingar och en reseskildring. Långa barn ska spela gamla är hans första roman. I den får vi följa med Rasmus Knasterfälts barndom och uppväxt på 70- och 80-talet i den fiktiva Helsingforsförorten Plädängen. Rasmus vantrivs både hemma och i skolan där han känner sig utanför, och han drömmer om USA och livet efter gymnasiet. Språket är hans tillflyktsort från den trista verkligheten och på fritiden idkar han självstudier i bl.a. kantonesiska och japanska. Han är en lillgammal särling som kritiskt iakttar sin omgivning.

Inte helt oväntat har Rasmus svårigheter med att hitta en flickvän. Vi får veta att han inte haft stånd sedan fyraårsåldern. Han är olyckligt förälskad klasskamraten Jessica Jumppanen. Senare har han ambivalenta förhållanden med den några år äldre Cia och den rätt många år äldre finskaläraren Seija.

Också familjen utsätts för Rasmus kritiska blick. Mamma Anita är skolpsykolog, pappa Carl Michael är lärare, storebror Emil drömmer om en militär karriär och den egensinniga lillasystern Ra (som kallas solsyskonet) undgår lyckligt alla försök till kategorisering. Båda föräldrarna är idealister som fastnat i stelnade tankemönster från 70-talet. Carl Michael är en mjukisman som gjort en dygd av att anse män mindre värda än kvinnor. Anita går också under namnet Röda tranan ”eftersom hon har ambulansblod i ådrorna”. Hon begränsar inte sitt psykologiserande till jobbet utan för också en journal över Rasmus. I den här ”huvudboken, som officiellt inte finns” analyserar hon hans beteende och försöker styra hans utveckling.

”Ibland kan man se hur Anita slutar rycka på axlarna i sitt huvud. Hon bara tittar på mig, som en filosofie doktor. Stirrar, lika intensivt som när man är arg fast utan att vara det. Jag vet inte om hon tänker ”barn som har det jätte jätte jätte svårt” eller ”barn som inte är riktigt kloka”. Kanske har det jättesvårt för att de inte är kloka. Hon vet antagligen att jag tänker att när jag blir stor och har pitten i kvinnans stjärt…”

Föräldrarna vill så väl men det blir så fel. Det finns något perverst i deras alltför ivriga försök att uppfostra barnen till balanserade individer. Robin Valtiala beskriver träffande den här missriktade 70-talsidealismen. Samtidigt lyckas han inte riktigt gestalta sina psykologiska insikter på ett levande sätt, utan föräldrarna förblir något slags karikatyrer.

Trots att Robin Valtiala har en beundransvärd förmåga till fyndiga formuleringar och träffande iakttagelser tycker jag inte riktigt att han lyckats få ihop det till en fungerande helhet. Långa barn ska spela gamla väcker en hel del läsmotstånd. Berättelsen hålls inte samman av någon kronologi utan fragment från olika tidsskeden blandas med varandra. Det är inte så lätt för läsaren att skilja mellan då- och nutid. Det är också svårt att hålla isär de många olika personerna, särskilt när samma person ibland förekommer under olika namn. Någon utförligare karaktärsskildring förekommer inte och det finns inte heller direkt något som driver berättelsen framåt. Rasmus Knasterfälts berättelse känns tyvärr lite blodfattig och ”knastrig”.