Husmoderns död och andra texter

Sara Danius är litteraturprofessorn slash akademiledamoten som besitter en röntgenblick parad med rakbladsvass retorik. I Prousts motor (2000) och Den blå tvålen (2013) omtolkar hon effektivt realismen. Hon tar alltid spjärn i detaljen: den blå tvålen hos Honoré de Balzac, saften hos Marcel Proust, röntgenapparaten hos Thomas Mann. I klippboken Husmoderns död och andra texter, som omspänner tjugofem år av dagskritik och essäer, är just detaljerna talande: Sockret. Kokboken. Tekniken.

Danius frapperar. Hon genomlyser klassikerna, med förkärlek för de manliga berättarna, och får dem att leva upp som ständigt aktuella. Vad gör, säg, det typografiska pekfingret hon finner i Strindbergs Röda rummet? Envetenheten att uppehålla sig bland de manliga giganterna gör ändå Danius till en litteraturvetenskapens Daddy’s girl. Det är också i första hand uppväxten med en äldre far Danius beskriver med avstamp i essän ”Pappas bibliotek”. Där porträtteras pappa svenskläraren som representerar bildningsarvet och respekten, dessa är också aspekter som genomlyser hennes litteraturanalyser. Just när läsaren hunnit tänka att modersarvet visst förträngts helt och hållet dukar Danius som avslutning upp essän ”Min första krets”, om relationen till mamman. Baserat på ett sommarprat i Sveriges radio serverar hon sin synpunkt i diskussionen om kändisföräldern Anna Wahlgren, barnuppfostringsikonen som Sara Danius syster Felicia Feldt detroniserade med sin medvetet oförsonliga och drabbande barndomsskildring Felicia försvann (2011).

Envetenheten att uppehålla sig bland de manliga giganterna gör  Danius till en litteraturvetenskapens Daddy’s girl

Kollision och allusion är Sara Danius stilmedel. Hon för konsekvent ihop smått och stort. Tonfallet är distinkt, aforistisk skärpa kryddad med humor. Exempelvis Gaston Bachelard, rumsteoretikern, är oemotståndligt läckert framlagd. Med honom möter vi byrålådans estetik, vråns psykoanalys, snäckans fenomenologi och dörrknoppens metafysik. Klippboken är lärdomsspäckad och rymmer också Danius egen poetik, som ger sig till känna då hon beskriver klassikerna. Här finns nämligen insprängt inkännande diskussioner om vad det egentligen innebär att skriva litteraturkritik. Uppgivenheten inför dagens konst beror exempelvis enligt Danius på att de kriterier vi bedömer konst enligt är döda. Merparten av texterna i volymen har ingått i Dagens Nyheter. Ställda så här tätt intill varandra redovisar de för en bildningsgång. Om litteraturteoretikern Roland Barthes heter det att han skriver miniatyressäer som är meditativa ”Kring ett koncentrationsfokus löper associationerna fritt”. Ett sådant kondenserande skrivsätt betecknar också Danius essäistik.

I den inledande essän i klippboken, den om Bonniers kokbok från 1960-tal till 2010-tal, visar Danius på avmaskuliniseringen av det svenska köket. Gradvis går kokkonsten från att lära ut hur vi ska flå levande ål till recept som mer påminner om mannekänguppvisningsmatlagning. Men det finns förstås aktuella avstickare från avmaskuliniseringen av köket, som exempelvis Per Morbergs maskulina återtagande av en mer råbarkad kokkonst, som pekar rakt tillbaka till sextiotalets utgåva av Bonniers kokbok.

En uppsökande litteraturvetenskap

Särskilt rolig är Danius då hon lämnar sin läskammare och frågar efter Tomas Tranströmer på Folkungagatan. Knappt någon i vet vem han är. ”Men nu är det sommar och Medborgarplatsen håller en jämn och hög fart genom samtiden”, avrundar hon. Eller då hon botaniserar i glaskonsten och utför ett gastkramande deckararbete för att utreda vad som hände med farfadern som var disponent vid Orrefors glasbruk. Danius beskrivning av glaskonst är närmast erotisk: ”Yppiga blomkalkar med precist tecknade pistiller, spensliga blad och sensuella stjälkar avtecknade sig i skarp relief mot en opak eller halvopak bakgrund, och dekoren graverades eller etsades fram ur flerfärgade glasskikt.”

En annan lustfylld skildring är den om hur det gick till då hon stötte ihop med essäisten Sven Lindqvist på gym. Hans uppenbara svårighet att bemästra trappmaskinen skildras som en intakt bevarad värdighet inte olik hans essäistiska hållning. Om essäistiken heter överlag att den kräver ”ett jag, en röst, ett tilltal, ett tonläge”. Allt detta har Danius. Essäisten ”bär den ansamlade kunskapen med lätt hand, inte så att tyngden ska portförbjudas, men den ska inte mer än anas”, sammanfattar hon apropå Lindqvist.

Vi kommer ständigt att läsa litterära verk på nya sätt

I Danius tappning är både dagskritik och essäistik full av en påträngande sinnlig närvaro. ”Kontexter är som kontinentalplattor stadda i ständig förskjutning”, skriver hon för att understryka att vi ständigt kommer att läsa verk på nya sätt. Och detta gör Danius.  Hon lär oss läsa på nytt. Angående Prousts På spaning efter den tid som flytt frågar hon sig exempelvis hur en så perverst oformlig och monstruöst digressionsintensiv romansvit kan vara ett av 1900-talets största konstverk.

Idéhistoriska exkursioner

Det bästa med Danius är att hennes grepp genererar nya läsningar där tingens agens, teknikens grepp, kartritningar, klädsel och vardagsföremål stiger fram som oavbrutet angelägna i skönlitteraturen.  För det är de ju. Det har bara inte alltid varit önskvärt att diskutera dem på det sätt Danius gör. Socker är genant, utropar hon. Så visar hon hur socker är en marginell detalj i litteraturen, ömsom lyxvara ömsom billighetskonnotation.  Och lägger fram Molly Blooms och Madame Bovarys sockervanor till beskådande. Ting och maträtter hör nämligen till Danius fasta meny. Men också hur tekniska landvinningar inverkar på berättandet upptar henne. Genom detaljer diskuterar och dissekererar Danius så hur tankestilar och tankekollektiv får fotföste. Bland annat följer hon exiltyskar i fotspåren i Hollywood. Vad gör de med Hollywood och vad gör Hollywood med dem? Men hon ger också en idéhistorisk bakgrundsteckning till varför kvinnor egentligen målar sina tånaglar.

Tingens agens, teknikens grepp, kartritningar, klädsel och vardagsföremål stiger fram som oavbrutet angelägna i skönlitteraturen

Det är som sagt glest mellan de kvinnliga författarna. Någon enstaka gång glimtar de förbi. Som exempelvis Stina Aronsson och hennes handfasta förhållande till snöskottning eller Nathalie Sarraute och hennes preferens för tankestrecket. Att författare kan göra mycket av interpunktionen vet vi, inte minst genom en nyutkommen avhandling av Alva Dahl som bland annat visar på hur Monika Fagerholm använder sig av interpunktionen på ett queert sätt. Att läsa Husmoderns död är som att stå i en dignande men sober godisbod där bara ett urval finns. Essäerna är genomgående utsökta. Praliner med smaker som exploderar mot gomman. De skapar omedelbar mersmak.