Rapport från planet mamma

Rapport från planet mamma – den finlandssvenska mammaboken består av fjorton mammors texter varvade med fjorton e-mailsamtal. Det är för det mesta intressant och underhållande läsning. Eftersom alla mammor hör till kategorin skrivande kvinnor – författare, kritiker, redaktörer, litteraturforskare, samt en och annan avhoppare – aktualiseras en fråga hos mig: känner andra så att säga vanliga mammor igen sig i dessa ibland extremt självupptagna och i något fall nog också nästan pinsamt inbilska poeters sällskap?

Det är omöjligt att i en recension av det här slaget gå in på varje enskild text. De flesta är läsvärda på sitt sätt, om inte annat så för att de väcker egna funderingar, egna frågor, lust att formulera egna ståndpunkter också av etisk natur. Det bästa med boken är att det inte ryggas för vare sig det jävliga eller det trevliga med att vara mamma; texterna tar plats någonstans där kärlek och frustration ohjälpligt parar sig.

Pappa är man, mamma blir man

Frestande är att göra några jämförelser mellan Pappaboken (Söderströms 2001) och Planet mamma. Papporna verkade inte problematisera sitt pappaskap särskilt. De var pappor, det tycktes dem självklart. I mammaboken säger någon: ”man blir kompetentare!” och någon annan: ”det föds tyvärr inte alltid en mamma i samma ögonblick som det föds ett barn”. Är det så, att pappa, det är något man är, medan mamma, det är något man blir?

De flesta barn, särskilt döttrar, brukar väl också vara benägna att förlåta sina pappor i högre grad än sina mammor – mammas plats är och förblir i felet. De här mammorna tycks mycket medvetna om sina brister som mödrar, det kretsar mycket kring detta och ofta är det nog egna demoner som härjar. Samtidigt är de på något sätt övertygade om att de trots allt är good enough mothers, allihop.

Provokationer och Skugge-posen

Min absoluta favorit är Jenny Kajanus. För det första skriver hon oerhört bra, bäst av dem alla, med en stor dos vrede och passion, medryckande, snärtigt, med fart och eftertryck och humor. Dessutom är hon den enda som förmår provocera. Sanna Tahvanainen, som väl inte behöver närmare presentation, känd som hon gjort sig genom sina Hbl-krönikor i Linda Skugge-anda, försöker nog också denna gång provocera, men misslyckas rätt kapitalt. Personligen blir jag numera mest fundersam och aningen orolig å hennes, ”Kärlekskjells” och det lilla barnets vägnar. Jag tycker också att man gärna kan värja sig inför en pose, ”Skugge-posen”, som är så säker på sin sak, som tycks vara ute efter att omvända andra (som nästan ses som idioter om de inte delar uppfattning) och som inte förmår lyssna till andra perspektiv och erfarenheter överhuvudtaget.

Inte utan att jag frågar mig varför Tahvanainen deltar i boken när hon tycks så kapitalt ointresserad av ”andras barn och deras mammor” och av allt annat som inte är (som) hon. Pia Ingström, den äldsta av mammorna, som ofta tar på sig rollen av just mamma/fostrare för de övriga på gott och ont, är skärpt och har pennan vässad när hon ringar in Sannas största problem: att hon blandar ihop saker. Till exempel förväxlar hon existentiella problem med samhälleliga, politiska. Men varför är då Jenny Kajanus så bra? Jo, hon vågar utmana saker trots att hon riskerar att tas för reaktionär, vilket hon också gör av de flesta andra (som väl alla har någon form av feministisk agenda).

Vem bygger morgondagens Europa?

Jag tror Kajanus sätter fingret på något ytterst väsentligt och som få vågar ta i med tång ens, när hon undrar vad de slimmade forskarkvinnorna gör som är så mycket mer förtjänstfullt än vad hon – Jenny – gör, som flydde från forskningen för att bli hemmamamma till fyra barn, när de får så mycket mer betalt för att läsa en dag på biblioteket, än vad hon får för att ”bygga upp morgondagens Europa”. Hon undrar: är det inte så att de går patriarkatets ärenden, upprätthåller illusionen om att männens värld är så mycket värdefullare än kvinnornas? Självklart kan man grunna på huruvida det är meningsfullt att (direkt eller indirekt) ta sig rätten att definiera vad ”männens” respektive ”kvinnornas” värld kan rymma och betyda.

Många andra skulle ha kunnat citeras och funderas kring, kanske är det felaktigt av mig att som kritiker lyfta fram just de texter som per definition lyser alternativt sticker i ögonen. Jag kunde ha talat om hur också denhär sortens texter fiktionaliserar dem som skriver dem, och hur jag då blir speciellt förtjust i ”Annika Sandelin”, som påminner mig om något litet och skört och alldeles underbart ur, säg Mumindalen. Malin Kiveläs ”skapelseberättelse” är också högst läsvärd. Jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i den fantasi Kivelä haft och har om sig själv som mänska och kvinna, och hur den fantasin – “Pippi-Långstrump-i-själen, DivaLucia-i-anden” – transformeras i mötet med en betydligt mer prosaisk verklighet.

Lyssna och tala

En sak som slår mig, när jag läser e-maildiskussionerna som följer på varje essä, är hur svårt det är att hantera det man själv inte känner igen. Många utgår från vad de känner igen i de andra kvinnornas erfarenheter och upplevelser. Det man inte känner igen sig i blir man i regel arg på och börjar propagera för sin egen sak. Eller, vad värre är: man ser/hör det inte alls. Så svårt det är, att lyssna och tala, samtidigt. Självklart är det svårt. Gertrude Stein menade att den förmågan skiljer ut geniet.