Fågeltanken

Diktjaget rullar med orden som frambesvärjer mörker och rädsla. Sjukdom, lidande, död, brutalitet och sexualitet bottnar i en berusande sinnlig livskänsla i Sinéad Obreys diktdebut. Dikterna drabbar läsaren, som sugs in i det ungdomliga lidandet. Och dikterna fungerar som smärtlindring.

Dikterna låter sig inte lätt fångas, trots det lilla av Ulla Donner utsökt designade formatet med sidor numrerade med romerska siffror, fjädrar som vinjetter, utan de tål läsas många gånger, bli frön som gror hos läsaren, frön som frammanar starka känslor och minnen från egna ungdomsår.

Och dikterna fungerar som smärtlindring

Den sista dikten står att läsa på sidan LIV (54), en förlösande välkommen fotnot efter sidor av sjukdom, död och lidande. Den svärtade smärtan når således längre än självbespeglande lidandesdikter, sträcker sig mot ljuset, självmedvetet och friskt.

Diktjaget skriver:

/…/
Jag drar dig upp –
inte med mina armar
utan med ord
så som jag ka
/…/

Försmådd kärlek får ett frankt och direkt tilltal i en av Obreys dikter:

/…/
Vet du
att jag inte är en docka,
att jag inte är
en leksak
Jag blöder
/…/

Där orden hotar att förlora sin mening

Det ibland avskalat köttsliga sättet som Obrey utforskar temat sexualitet, får mig att tänka på en annan debut, på hösten, Isabelle Ståhls samtidsroman Just nu är jag här (Natur & Kultur 2017) som beskriver vår tid och relationer där orden förlorat sin mening p.g.a. av det myckna bruket av ironi och klichéer.

Kvar finns ändå köttet, blodet och smärtan och längtan efter närhet, med Obreys ord uttryckt:

/…//
låt mig komma till dig i natt
känn hur köttet sprättas upp och sönder
fingrarna rör sig runt i din strupe
tar till sig de ord de behöver
allt du aldrig velat
kunnat
vågat säga
/…/

Andra recensenter har dragit paralleller till Södergran, frågat sig om Obrey är vår tids Södergran. Visst finns det Södergranekon i dessa dikter. Samma starka känslor rusar fram i Obreys dikter, och diktjagets kvinna är antagligen mycket ung. Obray är född 1998.

Visst finns det Södergranekon i dessa dikter

I dikterna speglas smärtan över att finnas till, i mötet med döden och lidandet och männen. Banalt är det inte, utan berörande tankeväckande, ögonöppnande vilket förstärks av att läsaren vet att poeten är mycket ung.

Längre dikter blandas med aforismartade:

Barn skrattar
för det finns ingen rädsla
i en ofylld själ
Mättade själar,
gamla,
irrar runt och söker
nya skratt

Den dikten är vacker där den ställer barn mot gamlingar, men är kanske mer en konstruktion, för var finns de barn som inte vet vad rädsla är? Rädsla uppfattar jag som en av de grundläggande känslorna, som dessutom kan avta i takt med medvetenhet och förmåga att hantera olika situationer, till exempel med hjälp av skrattet, förmågan att se det humoristiska i de mest besvärliga situationer.

Var finns de barn som inte vet vad rädsla är?

Omtumlande läsning är Obreys dikter. Det gör en medelålders, härdad själ gott att påminnas om:

/…//
Att leva
gör så
ont

Förhoppningsvis skriver Obrey fler dikter, djupa tankar behöver den genren.