Höglandet

Den isländske författaren Steinar Bragis roman Höglandet fascinerar genast från början genom att själva tilltalet; den inträngande, djuplodande presentationen av huvudpersonerna i relation till det dramatiska isländska landskapet får en stark närvaroprägel. Inge Knutsson har översatt romanen och gett det svenska språket ett energiskt flyt som bidrar till intensiteten i de stämningsfyllda scenerierna och personporträtten.

Steinar Bragi (född 1975) debuterade 1998 med diktsamlingen Svarthol och har sedan dess utkommit med mera lyrik samt prosaverk, bland annat romanen Konur, 2008  (Kvinnor, 2010) som 2010 nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Romanen Höglandet är en blandning av samtidssatir, samtidskritik, psykodrama och horrorelement.

Romanen Höglandet är en blandning av samtidssatir och psykodrama

Genast blir läsaren indragen i personrelationerna, människornas upplevelser av sig själva och omvärlden. Korta, strama repliker, och inre monologer för snabbt in läsaren i det emotionella och interaktiva sexuella spelet och den fysiskt rörliga världen kring personerna. Steinar Bragi lyckas också visuellt skapa ett dramatiskt upplevelseplan av den storartade isländska naturen, höglandet, där romanens personer rör sig, tappar bort sig både på ett yttre och inre plan.

Metafor för ekonomins uppgång och fall

Titeln Höglandet kan nämligen ses både som metafor för det som drabbar romanens personer, deras reflektioner över sitt lands öde, historia, det förflutna, den mystik som relaterar till den legendariska sagavärlden och nuets realiteter, landets ödesdigra ekonomiska krasch efter högkonjunkturen.

Huvudpersonerna i romanen, paren Hrafn och Vigdis, Egill och Anna har samtliga på olika sätt berörts av dels det ekonomiska uppsvinget, dels den ekonomiska nedgången. I romanens nutid befinner de sig på en utflykt upp till höglandet med campingutrustning, en massa mat, vin, öl, cigaretter och droger i bagaget.

Mitt i det storslagna landskapet kraschar deras bil mot en husvägg

Mitt i det storslagna landskapet kraschar deras bil mot en husvägg i mörkret och sandstormsvädret. Här börjar sedan de egendomliga händelserna äga rum, som gradvis för över romanen till ett både absurt, mystiskt, mytiskt och skräckaktigt plan. En massa konstigheter börjar hända, från små, enstaka detaljartade incidenter till allt mera hårresande skeenden i det hus där de två paren får logi.

Hus, hemligheter, hallucinationer

Huset visar sig nämligen också vara konstigt. Det är svartmålat, bebott av en gammal man och kvinna. Flera fönster är igenmurade. Gångar och dörrar leder ingenstans och den klaustrofobiska stämningen ökar då det strandsatta gänget försöker ta sig därifrån på olika sätt. Dessutom försvinner deras hund Trygg på ett mystiskt sätt också.

Turvis med äventyren uppe i höglandet får läsaren följa med hur Anna, Vigdís, Egill och Hrafn i respektive egna kapitel återger sina livshistorier, berättar om sina förflutna eskapader, gradvisa framgångar i livet och om relationerna till varandra. Samtidigt dricker och röker personerna i massor. Några av dem drar också i sig droger och blir kanske allt mera hallucinatoriska i sina iakttagelser av de stegrat mardrömslika, magiska och spöklikt surrealistiska företeelserna omkring dem:

”Jag gick ett varv runt huset, det finns inte en endaste öppning på bottenvåningen, utom där jeepen körde in i väggen. Det verkar som om de gamla har byggt sig en egen liten fästning. Det är bara vallgraven som fattas. Men då måste man fråga sig varför?”

Här finns vilddjur som uppträder aggressivt, ett öde bysamhälle, något hemligt i den gamla mannens förflutna och den skrämmande naturen som med sin virvlande sandstorm dominerar allting:

”En tredjedel av Islands yta har definierats som öken”, sa Vigdís. ”Man behöver vänja sig vid tanken, men vad skulle det annars vara?” ”Varför tycker den här nationen alltid att den är så speciell?” sa Egill vresigt.”

Höglandet framstår allt tydligare  som  metafor för det ”höga” under det ekonomiska uppsvinget

Mitt ute i ödemarken där de fyra personerna är borttappade, kommenterar de turvis också sitt land, sina känslor för den isländska nationen och landskapet, höglandet som allt mera tydligt blir den metafor för det ”höga” som hände under det ekonomiska uppsvinget och det psykiskt höga som de två männen känner via sina drogintag:

”Jag känner avsky när jag kommer ut på den isländska landsbygden, har alltid gjort det. Det är för mycket av ingenting här. Hela landets mitt är tom, det är som en hopskrumpen blåsa.”
”Alla islänningar lever sitt liv med hänsyn till vidderna här uppe, ödemarken”, sa Vigdís. ”Även vi som inte kommer hit så ofta.”
”Och också när vi sitter därhemma i stan och tittar på tv. Om det finns något som gör oss fria i det här landet, så är det detta, antingen folk är medvetna om det eller ej. Höglandet är som en resonansbotten för varenda tanke vi tänker.”

Mot mardrömmen

Mot slutet blir stämningen och händelserna i boken alltmera spöklika, mardrömsaktiga, direkt äckliga och overkliga, som om helt oåtkomliga högre makter styrde över livet, både djurens och människornas. Är det faktiskt den snälla hunden Trygg som hittas flådd? Och varför finns det en massa ben av döda djur i det öde bysamhället? Och vad händer med de två paren? Plötsligt rinner det blod från dem, plötsligt verkar de också vara flådda. Eller är det bara en dröm, en villfarelse?

Händelserna blir  alltmer mardrömsaktiga och overkliga, som om oåtkomliga högre makter styrde över livet

Steinar Bragi har med Höglandet lyckats skapa en mångtydig och associationsrik roman om Island där både form och innehåll bryter sig ut ur sina trånga konventionsramar även om berättandet på ett plan är realistiskt traditionellt. Men det är just här som det intressanta i romanens ambivalenta upplägg ligger.