Härifrån till allmänningen

Härifrån till allmänningen travesterar en filmtitel, Härifrån till evigheten – namnet på en filmklassiker våra mammor gillade. Vad vi som är yngre förvaltar av den är bilden av kyssen på stranden och den olidligt sentimentala titellåten. Steve Sem-Sandbergs nya roman, Härifrån till allmänningen låter oss känna efter vad vi har kvar av sextiotalet, eller i alla fall den tid som inföll precis innan välfärdssystemets formtopp i de nordiska länderna.

Härifrån till allmänningen utspelar sig i en förort till Stockholm under sent sextiotal, en tid av häftig expansion. Nya bostadsområden tycks växa upp som svampar ur jorden, de rangordnas genast i en sträng hierarki. Också ”internt” finns det värdeskillnader. Det är självklart de killar som bott in sig som härskar över kvarteren.

Sovstäder kallade man förr de områden dit den utvidgade medelklassen flyttade för att pendla till sina jobb in till stan. Först var det mest männen som åkte, förorterna luktade Amerika med sina efterkrigstida hemmafruar som skulle bedriva rationellt hushåll när de inte vårdade sitt utseende för att pigga upp de trötta hemvändande männen. Den nordiska hemmafrun kom tackochlov inte för att stanna, men några av dem flimrar förbi i Sem-Sandbergs roman.

Ingen regelrätt kollektivroman

Det vore frestande att kalla hans roman en kollektivroman, för vi får följa många personer. Ingens öde är heller överordnat den andres i berättelsen, ingen blir mer representativ än någon annan. Sem-Sandbergs kollektiv är som en kör eller en orkester, båda delarna finns omtalade i romanen. Alla har sin särskilda ton och sin egen röst, man ska bara inte göra sig några idéer om att de hörs långt utöver sovstadens gränser.

Det finns en berättarröst som inte bara beskriver, utan emellanåt kommenterar invånarnas belägenhet, distanserat, men inte utan värme. Ungefär mitt i romanen får vi se en skolorkester komma travande med sina instrument (eller snarare tvärtom, instrumenten kommer dragande med sina brukare):

”Över kanten på den långa hagtornshäck som löpte längs Jägmästarvägen fram till den breda betongtrappan som ledde till Venby skola kunde man se dem komma vandrande ett efter ett: som en serie abstrakta marionetter i en avantgardistisk dockteater:
Här det snäckvridna fodralet till en gigantisk tuba.
Här en fräckt uppstickande fagott./../”

Till slut kommer cellisten: ”Se på honom, som han hukar under sin börda! Precis som negerslavarna som Livingstone och Stanley hade med sig på sina afrikanska upptäcktsresor, eller som sherporna, de där kortvuxna, skinntorra nepaleserna som bar bergsbestigaren Hillarys utrustning när denne besteg Mount Everest.”

Nej, romanpersonerna förmår inte fylkas till ett kollektiv, därtill är de för maktlösa. Romanen gestaltar också skickligt en splittring, en splittring som går genom alla plan, genom det större sociala planet, familjerna, t. o. m. individen.

En överlappningarnas roman

I starten konfronteras vi med en mördare, inledningsraderna travesterar stilen i samtidsdeckaren – ett slags litteraturens nutida miljonprogram. Men raderna får snabbt en besk bismak. Och Sem-Sandberg antar aldrig den där kamouflerat moraliserande tonen man kan hitta hos deckarförfattarna, som ofta nog tycks vilja uppfostra oss till att känna lust över att vara på den rätta sidan, eller identifiera oss med den som är det. Här slinker personerna hit och dit, utsatta för ett ständigt korstryck och för tillfälligheternas spel.

Sem-Sandbergs metod i den här romanen är ett slags överlappningarnas teknik. Berättarens associationer får liksom lägga sig över iakttagelserna som i exemplet ovan. Eller så skär stora världshändelser in i sovstadens verklighet, påverkar den som när ett nedfall lägger sitt osynliga dammlager över tillvaron. Det verkar på lång sikt – eller som en krok att hänga upp sin personiga historia på: vad gjorde du när Warschawapakten tågade in i Tjeckoslovakien?

Steve Sem-Sandberg har gjort sig känd för en rad romaner med motivet förlagt till Centraleuropa, t ex Theres, som handlar om Ulrike Meinhof, och Ravensbrück som skildrar en individs (huvudperson är Milena Jesenská, journalist, men mest omtalad som Franz Kafkas väninna) väg från intellektuella kretsar till undergången i ett koncentrationsläger. De här romanerna finns också tillgängliga på finska.

Alla är åtkomliga för barbariet

Har den nya romanen något gemensamt med dessa? Jag tycker att den har det. Fastän den inte behandlar uttalat ”stora” frågor som terrorism eller naziförbrytelser tangerar den samma strängar. Vilken börda är det tiden (och de som lever under den) måste bära? Steve Sem-Sandbergs romaner visar också på hur lätt åtkomliga vi alla är för barbariet. Under alla tider, var vi än bor.

Gestalterna i sovstaden Venby i härifrån till allmänningen får alla stå oavslutade, allmängiltiga i sin bristfällighet. Men alla tycks ha ett drag eller en ton som får bli tidens, hemmafrun som börjar studera filosofi, spelaren som sviker sin intuition och misslyckas, mannen som kämpar i tysthet mot cancern, han som inreder vindsvåningen i huset till sin son, men glömmer att göra ett fönster…

Det som händer med barnen i romanen är centralt. De ska vittna om eller försöka glömma de övergrepp som sker. Ett av dem, den autistiske Leonard, är från början grymt sviken. Hans tystnad blir liksom den axel kring vilken romanen rör sig. Men barnen är inte bara passiva iakttagare. De företagsamma bygger en tunnel under allmänningen för att komma undan det härskande pojkgänget. De gör det för att rädda sig, men man begriper förstås att den andra sidan av deras insats är underminerande. En dag kan allting rasa.