Nattens lekar

I år är det sjuttio år sedan Stig Dagerman debuterade med romanen Ormen, och i fjol var det sextio år sedan han tog sitt liv. Under tio år var han extremt produktiv och utvecklade ett personligt författarskap, som gjort honom till en av Sveriges mest betydande författare. Ändå börjar det också bli sextio år sedan Olof Lagercrantz skrev sin biografi över författaren, en bok som ännu inte fått någon modernare efterföljare på svenska. Däremot har det utkommit böcker om författaren och hans författarskap såväl på engelska som franska. Det betyder inte att Dagerman skulle vara bortglömd i Sverige. Hans böcker har kommit ut i nya upplagor, med kommentarer och nyskrivna förord av internationellt kända författare. Den senaste av dessa upplagor är Dagermans enda novellsamling, Nattens lekar, med ett förord av Colm Toibin. Norstedts förlag har dessutom valt att förutom den ursprungliga novellsamlingen ta med också andra noveller och prosafragment i volymen.

Vårt behov av tröst är omättligt

Vid sidan av Strindberg är Dagerman en av de venska författare som bibehållit sitt intresse såväl bland forskare som bland läsare. Som läsare förhåller man sig till dem på mycket olika vis. Strindberg är giganten. Han står upphöjd och ropar att hans eld är den största i Sverige, och Dagerman svarar blygt att hans ångest är den största. Men, då Strindberg i Ett drömspel konstaterar att det är synd om människan, kan Dagerman bara hålla med och tillägga att vårt behov av tröst är omättligt.

Strindberg står upphöjd och ropar att hans eld är den största i Sverige, och Dagerman svarar blygt att hans ångest är den största

I den nyutgivna samlingen noveller, har förläggaren valt att ta med texten ”Vårt behov av tröst är omättligt”, trots att den inte är skönlitterär. Den belyser ändå något av Dagermans förhållande till sitt skrivande vid en tidpunkt då hans författarskap och liv höll på att ta slut. Det handlar om att förgäves söka tröst genom skrivandet.

Trots att man kan dra paralleller mellan Strindberg och Dagerman, är de nog mera som skiljer dem åt. Strindberg är monumental, medan Dagerman snarare är en överbegåvad vän. Läsarens förhållande till Dagermans texter är mera intimt och tolkningarna personliga. Jag blir själv vid varje omläsning förvånad över hur texterna öppnar sig för nya läsarter och hur de drar in mitt eget liv i läsprocessen. Man har kunnat läsa Dagerman som ångestromantiker/analytiker, en förnyare av arbetarlitteraturen, som en gudlös mystiker och som anarkist. Texterna öppnar sig för alla dessa läsningar och för ännu flera.

”Nattens lekar” är de lekar man tar till för att klara sig genom natt och ångest. ”Whatever gets you through the night”, som John Lennon uttryckte det. Det är fråga om ensamma, individualistiska överlevnadsstrategier, onani och livslögner. Dagerman är ändå inte ute efter att som Ibsen skjuta dessa ”vildänder”, utan vill snarare ta dem i sin famn för att för en stund få, och kanske också ge, ett ögonblick av tröst, en tillfällig flykt från en verklighet som känns allt för tung.

Personerna i Dagermans noveller är inga hjältar, inga arbetarkämpar, inte ens antihjältar

Att denna tröst är falsk och att verkligheten alltid tänder sin ficklampa, för att belysa och avsöja alla dessa trick är författaren helt medveten om. Personerna i Dagermans noveller är inga hjältar, inga arbetarkämpar, inte ens antihjältar. De är för det mesta losers och rent av ganska löjliga existenser. Människor som lever i sina livslögner, men också krossas av dem. De är människor i behov av tröst, men någon tröst finns inte för dem att få.

På ett plan använde sig Dagerman själv av sitt författarskap som en nattlig lek, ett sätt att komma bort från sin egen ångest. Leken tog sitt slut. Skrivandet kunde inte ge honom det han sökte. Han försökte nå sina läsare, möta dem i en gemenskap där de kanske ömsesidigt kunde hjälpa varandra. Skrivandet gav honom inte den tröst han så desperat sökte. Man kan därför också fråga sig om hans texter kan ge en sådan tröst åt läsaren. Kan de fungera som en livlina över nattens stup? Om man med detta menar huruvida de fungerar som avkoppling, som en semester från verkligheten på glömskans badort, så gör de nog inte det. Snarare går läsaren hand i hand med novellerna ned i de egna nätternas mörker och kan där under ett blixtrande ögonblick på en mur se skrivet: Dagerman was here!

I skuggan av Mannen

Maskuliniteten är ett tydligt tema i Dagermans noveller. Den manliga losern, som är huvudperson i de flesta av dem, lever i skuggan av en kvävande manlighet. Det är denna oförmögenhet, denna impotens, de försöker undfly genom självbedrägeri. Någon tydlig öppning mot en alternativ manlighet har Dagerman ändå inte att erbjuda i novellerna. Han belyser endast manligheten och dess skuggor. Nattens lekar utkom 1947 och skrevs alltså i skuggan av ett världskrig, där endast hjältar i olika kulörer hyllades. De svaga, de fega och de felande saknade människovärde. Dessertörerna var inte värda annat än förakt och arkebusering. Men, hjältar är endast hjältar då de kan jämföras med de andra, de som inte syns, de som osynliggörs och glöms bort. Det är dessa Dagerman lyfter fram i sina noveller, de som tvingas leva i maskulinitetens skugga.

Någon tydlig öppning mot en alternativ manlighet har Dagerman ändå inte att erbjuda i novellerna

Novellsamlingen börjar med berättelsen om en pojke som med fantasins hjälp, nattens lekar, omskapar verkligheten så att den blir mera uthärdbar. I andra noveller visar Dagerman att denna överlevnadsstrategi har sina risker. Då ljuset ändå tränger in kan chocken bli stor. ”Kan det bli hur smutsigt som helst det här”, utropar ynglingen i en av novellerna. Den tröst de nattliga lekarna för en stund kan ge, kan på drogers vis ha fatala följder, som total förnedring och regression.

Om man vill finna ett ljus, en gryning, en dager i den dagermanska natten, så som det framträder i Nattens lekar, tycker jag man kan skönja det i samlingens sista novell (den sista i den ursprungliga samlingen) ”Vår nattliga badort”. Novellen handlar om Sisyfos, som visar upp badortens oestetiska och smutsiga verklighet, som vanligen döljs av gästernas illusioner om skönhet och orörd natur. Här handlar det inte om att gulla med plastsvanar och vildankor. Sisyfos uppgift är att tvinga turisterna att se verkligheten bortom illusioner och livslögner.

Också Sisyfos har sin vision, varför skulle han annars fortsätta med ett hopplöst projekt

Det var väl också så Dagerman såg sitt eget författarskap i de stunder han inte enbart själv ville leka sina nattliga lekar och skriva sig bort från sin verklighet, ibland med hjälp av droger. Samtidigt har han (Sisyfos och Dagerman) ännu kvar drömmen om att det bakom mörkret skall visa sig en vision av ett autentiskt liv i en värld där gemenskap och solidaritet råder. Man kan därför se det som en medveten handling att avsluta novellsamlingen med denna nästan optimistiska novell. För också Sisyfos har sin vision, varför skulle han annars fortsätta med ett hopplöst projekt. Det är denna vision som avslutar novellsamlingen och jag antar att den också var Dagermans vision, som fick honom att fortsätta med författarskapet:

”Det är avskrädesfiskarna som har tänt eld på en avskrädesbank, säger Sisyfos, ofta finns det ju både olja, karbid och annat brännbart i dem och när de fattiga satarna får lust att ställa till fyrverkeri sätter de eld på en sån där, trots att de vet att de kanske bränner upp uppehället för en hel vecka. De lever med öppna ögon de och blundar varken för smutsen eller skönheten.”