Samtal som inte upphört

Samtal som inte upphört. Titeln är intressant och genomtränger de metafysiska lagarnas begränsande väggar. Stina Kackurs rätt så imponerande postuma diktsamling blir för mig en väldigt konkret upplevelse av poesi.

Att finna mystiken som utvidgar livsupplevelsen och fördjupar den, även om det sker genom enkla och primära metaforer, ger en känsla av lycka både till den som skriver och till den som läser. Stina Kackur definierar själv explicit syftet med och karaktären av sin egen poesi då hon skriver:

”Fixerar man ihärdigt en punkt/
upplöses den inte utan framträder istället klart/
och mycket tydligt mot bakgrunden//”

Det fantastiska i denna avskalade och lågmälda diktsamling är hur Stina Kackur genomgående utvinner en existentiell realism och ett realistiskt medvetande om livets enkla beståndsdelar ur synnerligen vardagliga situationer. Det kan vara sättet och filosofin i att packa en kappsäck på det sätt en medveten människa gör i postmodern tid, barnets sätt att vistas i halvdvala i bilen en vinterkväll, en hastigt utslängd replik under en skogspromenad, sättet man formar en lövhög vid krattandet en höstdag – och höstens eget tempo: ”Hösten är vänlig mot allt; värnar om och sluter in/ värnar om och kyler ner i en okonstlat avskalad form.”

Döden handhar vårt kretslopp

Döden, dess naturliga sätt att hantera vårt kretslopp i tillvarons andning beskrivs osentimentalt, med frånvaro av synlig ångest:

”Genom dräneringen sjunker ytvattnet ljudlöst ner i jorden, en omärklig/ avrinning, ett märkbart svinn. En kropp sjunker tungt in i sömnen, bruna löv/ svartnar, vissnat gräs mjuknar. Urvattningen. Fördjupningen/ det lugnt pågående bruset”

En komponent av betydelse i Stina Kackurs lite utbroderade minimalism är fokus på iakttagandet, som ju i konstnärlig form, när det är som bäst, fungerar neutraliserande på ett sätt som kan upplevas ärligt och bestickande. Att iaktta är ju att delta i ett skeende genom att spegla skeendets gestalt genom den egna reflexionen, som i sin tur återvänder till skeendets kärna för att uppgå i den.

Skeendets olika skikt

Alla dikter är inte lika exakta och övertygande, och det kanske skulle ha funnits anledning att finslipa en del radindelningar, men det här förlåter man gärna, eftersom det mesta i boken är så starkt berörande på ett sätt som inte alls vädjar vare sig särskilt till läsarnas känslor eller förnuft utan snarare glider och tränger igenom existensens yttringar, samtidigt som poeten stannar kvar hos läsaren på ett speciellt sätt. Ytterligare ett element, en särskild infallsvinkel, är Kackurs sätt att avslöja och samtidigt dekonstruera olika skikt och nivåer i skeenden och materia.

I dikten ”Cellisten” skriver Kackur helt underbart om musik, tolkning, distansering. Det finns många källor att ösa ur från det stillsamma samtalet med Stina Kackur. Ett samtal, som inte upphör, därför att poesin, då den är äkta, alltid stannar kvar hos oss.

Ika Österblads konsekventa grafiska formgivning och de små, med avsikt diffusa illustrationer som ingår i boken, gör alltsammans till en fin helhet för både öga och sinne.