Svinalängorna

Här är den – boken som åtminstone jag har undrat varför den inte har utkommit tidigare. Susanna Alakoskis debutroman, som delvis är baserad på egna erfarenheter, är en skildring av en finsk familjs anpassning i Sverige på sextio- och sjuttiotalet. Hur kommer det sig att det inte finns fler seriösa vittnesutsagor om generationen sverigefinska invandrare under dessa decennier?

Svinalängorna är helgjutet ambitiös och välskriven. Med humor och varm hand tecknar Alakoski ett porträtt av den svenska folkhemsidyllens avigsidor: invandrarvardag, alkoholism, familjevåld och förfall. Men boken genomsyras också av stark överlevnadslust, vänskap och solidaritet.

Drömmen går i uppfyllelse

Leenas familj flyttar in i det nybyggda bostadsområdet Fridhem i småstaden Ystad. De nybyggda husen är allmänt kända som Svinalängorna, där fattiga, ensamstående och invandrare placeras av kommunens bostadskontor. För Leenas familj är den skinande nya lägenheten en drömmarnas uppfyllelse – med balkong, innetoalett och parkett. Familjen pyr av företagaranda – nu kommer allt att bli bra! Pappa släpar hem upphittade möbler på sin cykel och mamma ordnar allting fint i köksskåpen. Men längre än så orkar föräldrarna inte.

Leena, som är 6 år när boken börjar och högstadieelev när den avslutas, är observatör och berättare. Hon tjuvlyssnar på mammas samtal med väninnan Helmi och samlar på nya ord: ”plastmatta, parkettgolv, nykterhetslöfte, p-piller och kondom” och skapar sig på det sättet en bild av vuxenvärlden. Ibland pratar kvinnorna om kriget i Finland, men då drar de för gardinerna och viskar, för ”svenskarna verkade ha så svårt att både skratta och gråta åt saker som var jobbiga”.

Mörkare toner

I takt med att Leena blir äldre blir familjens liv också tuffare. Föräldrarna super mer och oftare, pappan misshandlar mamman och det finns långa perioder då kylskåpet i lägenheten – som inte längre är en drömmarnas uppfyllelse utan en förvisning – står helt tomt.

Leena är den som tvingas axla ett alltför vuxet ansvar. Hon ser till att alltid ha en 25-öring i fickan för att kunna ringa polisen eller efter en ambulans. Leena klarar sig för att hon har livlinor: väninnorna Åse och Riitta som också lever med alkoholism i familjen, skolan och till sist även myndigheterna. Leenas och syskonens räddning blir när socialen rycker in och barnen placeras i ett tillfälligt fosterhem medan föräldrarna sätts på avgiftningsklinik.

Trots alkoholism, våld, fattigdom och utsiktslöshet finns det både ömhet och humor i Alakoskis berättelse. Boken vibrerar av både dofter och färger. Asfalten ryker blåsvart och varm, och det är sommar nästan hela tiden. Det är nästan aldrig kallt och mörkt i boken, och detta är också den nästan genomgående tonen i boken – varm och rykande. Det finns ingen bitterhet eller anklagelse i boken, men inte heller urskuldande eller överslätande.

Tonen i boken blir mörkare när alkoholismen och våldet trappas upp. Texten blir fåordig och full av upprepningar. Det enda som det finns utrymme för är ren överlevnad. Leena och hennes bröder försöker på varsina håll skaffa sig lugnare tak över huvudet och mat hemma hos kompisar. De vuxnas bristande ansvarstagande för barnen uttrycks inte som direkta anklagelser, mer som hjärtskärande undran:

”Jag klarade mig med mindre och mindre, men jag tyckte att det var märkligt att mammor och pappor fick dricka så mycket sprit när deras barn gick i skolan och skötte sina läxor.”

Språklig klarsynthet

Alakoski har ett säkert grepp om språket och gör härligt träffsäkra iakttagelser som hon klär i matchande språkkostymer. Men det hade varit önskvärt med ett noggrannare korrektur av de finska uttrycken. Texten raljerar med både föräldrarnas haltande svenska och finska ordklichéer, men effekten sipprar ut en aning i tryckfel och inkonsekvenser.

Svinalängorna är en viktig generationsroman. Leena och hennes syskon är de som har en chans att klara sig, för föräldrarna finns endast lite hopp. Leena vaknar efter en födelsedagsfest hemma hos en skolkompis till insikt om klasskillnaderna, och hon upptäcker att det finns en värld utanför Svinalängorna. Och det finns inget tvivel om att Leena kommer att ta sig dit. Det kanske är därför Alakoskis bok kommer först nu – när vi vet att sådana som Leena klarade sig.