Guiden

I hjärtat av den finlandssvenska skönlitteraturen vilar stadsskildringen. Otaliga är de romaner som berättat sin stad och de författare som tecknat sin självbiografi i relief mot staden. Detta har gjorts i olika tider och ur skiftande klassperspektiv, från kontorsflickornas trettiotal till Henrik Tikkanens adressvit och Monika Fagerholms förorter. En egensinnig topografi återfinns hos Susanne Ringell, som konsekvent för den lilla och den kreativa människans talan.

Mötet mellan liv och stad, mellan det självbiografiska och staden, utgör kärnan i skildringen

I den utsökta boken Guiden är det uttryckligen mötet mellan liv och stad, mellan det självbiografiska och staden, som möjliggör existensen, och utgör kärnan. Det är, som hos den heta teoretikern Lefebvre, de levda rummen och platserna i staden Ringell sätter ord på. Ringell, själv barfotahelsingforsare dedikerade sin bok till pappan, stadin kundi Åke ”Rinkeli” Ringell, och gör trettiotre nedslag i staden. Boken avslutas med en rörande innehållsförteckning där pappan noga nedtecknat sitt liv i en omsorgsfull självbiografi med hela sjuttioåtta underavdelningar. Dotterns strövande nedslag blir en dialog med pappans levnadsteckning.

Upplevda tidsbilder

Boken är läckert layoutad och har bildsatts av Sanna Mander, mångfaldigt prisbelönt grafisk designer särskilt känd för sina bilder av växtriket. I Guiden odlar hon en utpräglad retrostil och illustrerar med finstämda och pigga tuschteckningar som bidrar med en behaglig doft av femtiotal. Den som väntar sig en regelrätt Helsingforsguide späckad med sceniska måsten tar miste. Här råder de personliga smultronställena, de som uppstår i minnets skarvar, av slumpen eller av rutinerna i staden som formas av det man råkar få syn på och uppleva.

Ringell är en utmärkt iakttagare. Hon klär staden i ord, fångar dess flyktighet, zoomar in tidsbilder. Att hon själv i sina ungdomsår jobbat som välutnyttjad och charmerande guide bidrar med en repertoar av anekdoter som kapslar in turistens syn på staden så som den filtreras genom den unga flickan som är deras guide.

Ringell klär staden i ord, fångar dess flyktighet, zoomar in tidsbilder

Bokens ryggrad består av glimtar ur ABC-boken SOL-ABC från 1960-talet som inleds med en uppmaning att besöka Helsingfors. Ringell börjar mycket riktigt med att beskriva infarten till huvudstaden med dess gytter av järnvägsspår, där en metallisk spårflod flyter in i staden. Den lättsamma men samtidigt vemodiga tonen och den precisa prosalyriska formkonsten är hennes bravur. Det går inte att låta bli att tänka på den underbara, underfundiga prosalyriska Av blygsel blev Adele fet (2000) som en släkting till Guiden. Särskilt betraktelsen om Gunlög som blir ett tåg, där ett liv utspelar sig på räls, är besläktad med den känsla för spårvägarna som genomsyrar Ringells Helsingforsbok. Som liten flicka satt hon i famnen på sin gudfar spårvagnschauffören och såg sin hemstad ringla förbi och gjorde staden till sin. Det är spårvägarna som gör staden: ”Utan sina spårvagnar var Helsingfors ingenting. Bara en småstadshåla med pretentioner i största allmänhet. En lantlolla.”

Staden och sinnligheten

Ringells texter är sinnliga och associativa. Hon rör sig ständigt över gränser. Tonfallet är lyriskt, behagligt betraktande, långsamt och tålmodigt. Men det hon beskriver bultar av begär. Flickljuvlighet, kallar hon tillståndet, men betonar att det är långt från docklek och docklikhet. Det är snarare ett fräckt prövande flickskap som framträder och testar hur världen egentligen passar henne:

”Pojkar gör luften tjock och vi vill andas. På kvällen, efter maten, står vi ändå sen med pojkarna och gnider oss mot husväggen, mot gavelväggen utan överinseende. Vildvinet har vuxit. Vi gnider oss mot den knottrigt rappade gråa väggen, ytan är skönt skrovlig, vi gnider oss mot det savfyllda gröna vildvinet som skiftar i mörkrött, men ännu inte mot pojkarna.”

Tonfallet är lyriskt, betraktande, tålmodigt. Men det som beskrivs bultar av begär

Här finns fräcka visioner som piggar upp och ruskar om, humorn är inte att ta miste på, som då hon sänder sin man till det underbara allmänna bastubadet och han råkar in i en pågående robust runksession, eller då Kronohagens hemlösa Alma abrupt sätter sig på trottoaren och hennes varma kisstråle gräver en ränna på den isiga trottoaren.  Sunkigheten bor alltså granne med poesin hos Ringell. Genomgående solidariserar hon sig med sitt ursprung. Det är gårdskarlsbostäderna som är hemmaplan och hennes hjärta dunkar ständigt för de utsatta.

Barndomens geografi

Ringells eget liv illustrerar storstadens och urbanitetens framväxt. Barnets blick och geografi dominerar i början. Moderniteten sveper med sig Helsingfors parallellt med att hon växer upp, flyttar mellan olika bostäder tillsammans med (pojk)vänner, och till slut landar i Kronohagen och ett lyckligt konstnärsäktenskap. Familjens bostadskarriär förflyttar dem genom staden, från centrum till periferi. ”Gården är öppen och planteringarna har hunnit ta sig, åtminstone gräset har rotat sig och invånarna försöker göra likaledes”.

Söndagsnöjet består att i timtal inspektera byggnadsplatser och blivande bostäder. Hyreshusen är ”hållbara, hårdsmälta och explosivt konkreta”. Morföräldrarna kommer på besök och ser konstigt malplacerade ut i förortslandskapet: ”mörka och besvärande forntida i vår modernitet”. Studielivet tar småningom Ringell över flera gränser, till pojkrummen på Drumsö där underdogperspektivet blommar  ut i träffande betraktelser om konstnärskretsar och drömda revolutioner, bland annat i de kreativa kretsarna kring generationstidskriften Fågel Fenix.

Moderniteten sveper med sig Helsingfors parallellt med att författaren växer upp

Att växter och vatten återkommer är följdriktigt med tanke på författarskapet där en av de senaste novellsamlingarna heter just Vatten (2010). Simmarkarriären, simhallarnas kakelkänsla, simhoppets frihet och Georggatans tillåtande nakenbad dämpar och lindrar en molande melankoli. Växtligheten nämns återkommande, särskilt den livliga grönskan som ramar in staden. Botaniska trädgården, författarnas favorit då de ska intervjuas, har ett särskilt skimmer. Ringell beskriver den med aforistisk precision: ”Ljuset, luftigheten, glaset. I snön är den ett ljusskepp, en upplyst farkost på väg att lyfta mot rymderna och andra arter.”

Så här mutar Susanne Ringell i sitt författarskap in ett gränsland, det prosalyriska, hon skriver förtätat och drabbande, omsorgen om det berättade är stor. I det futtiga finner hon existentiell potential, och den delar hon med sig genom att odla ett ordbruk som prunkar.