Tärnornas station – en drömbok

Susanne Ringell är en författare som har ett anslag som helt och hållet hennes eget, en smidig och böljande, sorgsen, mjuk och tröstande röst. Hon är nära och distanserad på samma gång och hon har en humor som kommer särskilt väl till sin rätt i novellformatet. Ringell bygger broar, hon använder hela skalan från vitt, över grått, till det svarta och tillbaka igen.

I sin nya bok, Tärnornas station, är det prosadikten hon odlar – också den genren hanterar hon med framgång. Företaget att skriva prosadikter över generationsgränserna framstår som modigt, och som typiskt ringellskt. Det korta formatet och brotten gör att man ständigt gör perspektivbyten, rör sig från den ena sidan till den andra. Hennes författarskap har en tyngd som bara (den skenbara) lättheten kan ge.

Drömmen om en dotter

Drömboken, som utspelar sig på natten, handlar till stor del om resor. Resor genom en tid lika mycket som i ett rum, en rymd. Läsaren lotsas genom olika åldrar och livsskeden, olika roller och förhållanden, lite i likhet med hennes förra bok, novellsamlingen Vattnen (2010). Mot bakgrunden av att Ringell tidigare skrivit om barnlöshet (i Gall eller Våra osynliga väntrum, 1994 och i antologin Utan, 2011), förstår man att den omskrivna lilla flickbabyn, i storlek med en reservoarpenna, är en dröm. Men här finns också andra indikationer på det: mödolösheten, den oförstört skimrande lyckan, detaljskärpan kombinerad med ett abstrakt landskap i bakgrunden:

”På drömmarnas skepp i natt färdades jag igen över himlavalvet. Det var en båt, jag var ombord, det var en musikalisk kryssning där passagerarna fick önska låtar. Vi befann oss på en mjölkig flod. När det var min tur kunde orkestern inte spela min önskelåt. Inte än.”

Drömmar har en tendens att spricka: ”Så är vi födda under förändringens stjärna”.

Läsaren lotsas genom olika åldrar och livsskeden, olika roller och förhållanden

Under temat moderskapslycka skriver Ringell om lucia-stöket, tärnor och luciamammor som inte nödvändigtvis behöver vara mammor, ”Man behöver bara ha koll på allt. Tomtar och troll och tidtabeller.”

Livet är en galax där vi alla är stjärnor, som har en given plats. (Det finns för övrigt ett roligt textavsnitt om hur alla fruar plötsligt blir mycket små, flera storlekar mindre till jul när de får underkläder av sina män som betraktar fruarna med sin högst subjektiva, idealiserande blick). Men galaxen vänder, och då ser det alldeles annorlunda ut. När man läser Tärnornas station kan man känna hur det vänder sig i magen, hur allting ställs på huvudet, men hur man i likhet med författarjaget tvingas finna sig tillrätta oberoende av vilken position och situation man hamnar i.

Avstånd ger närvaro

Prosadikterna i boken är indelade i tre avdelningar: ”Staden”, ”Den eviga staden” och ”Trädgårdsstaden”. I den första delen ”Staden” rör vi oss mest i bubblan kring berättarjaget och flickbabyn. I ”Den eviga staden” beger vi oss till Rom. Ett Rom där författarjagets föräldrar också varit. Prosadikternas fokus flyttas bakåt i tiden på flera olika sätt. Perspektivet ändras. När man företar resor börjar man ofta se saker i ett nytt ljus. När föräldrar dör, börjar barn, som inte längre är barn, uppfatta sig själva och föräldrarna annorlunda. Vi flyttas längre fram i kön.

När man företar resor börjar man ofta se saker i ett nytt ljus

På omslagsbilden till boken, gjord av Metha Skog, avbildas öppningen i Pantheons tak och ljuset som strömmar in. Ljuset påverkar föremålen vi betraktar. Rymden är en förträfflig metafor för det som är både oändligt abstrakt och fullständigt konkret. Det syns och det finns, men får vi någonsin en uppfattning om vad det egentligen är? Drömmar är ju uppbyggda på samma sätt.

Ringell skriver om hur hon alltid tänkt att hon skulle läsa Diktonius dikt ”Barnets” dröm på sin fars begravning. Senare ändrar hon sig, och ifrågasätter sin omdömesförmåga.

En lycklig dag, en härlig natt

Författarjaget minns att hennes mor brukade berätta om hur dottern var en risk (mamman hade tuberkulos), som hon tog i sin famn – den lyckligaste dagen i hennes liv. Och att hon var född under en främmande stjärna. Med tiden gled fokus över från den lyckligaste dagen till den främmande stjärnan, för att i nuet igen byta plats. Sådana saker kan tiden och resor göra med författaren och boken med sina läsare.

Ringells språk är helt och hållet ”modersmål”, opretentiöst, laddat med mening

Bokens avslutande del, ”Trädgårdsstaden”, är dels en uppsluppen liten berättelse om hur Leonard Cohen en härlig natt får författarjaget att sjunga ”Hej å hå, Jungman Jansson”, så att hon kommer in i Teaterhögskolan. Än en gång något man som läsare kan tolka som både dröm och verklighet. Susanne Ringell är utbildad skådespelare. Dels är den korta avslutande delen ”Trädgårdsstaden” en bild av en paradisisk tillvaro efter detta, en återförening och sammanfattning av flickans och mammans liv.

Tärnornas station är en fint komponerad bok. Ringells språk är helt och hållet ”modersmål”, opretentiöst, laddat med mening och fullständigt bottenlöst, med en öppning i taket. Konkret och sinnligt på samma gång, känslofullt utan att vara känslosamt.