Falla och tala

”Tveka inte att slå en ordsignal ifall du behöver tala bort en stund, sova tryggt en blund, spränga bort ett politiskt grund eller förverkliga ett magiskt påfund.” Läs meningarna högt, smaka på orden, fundera ett par varv på dem och ta sedan inbjudan till dig. Den här välkommande men också humoristiska tonen är genomgående i Thomas Brunells senaste verk, Falla och tala. Men ska här tilläggas, den kommer inte direkt utan först vid en noga läsning och efter att texterna fått vila ett tag. Först då öppnas de upp och tillgängliggörs för mig. Först då kan jag till mig Brunells existentiella skärpa och hans kompromisslösa allvar och engagemang som också finns där mitt i den varma humoristiska tonen.

Tempot i de tio texterna som boken består av böljar fram och tillbaka. Vissa är frenetiska och provokativa, andra mer resignerade, introverta. Det gäller att vara vaksam, inte hasta fram. Brunell använder sig av olika genrer – prosalyrik, poesi, resedagbok, kortnovell, ett kammarspel – i det här litterära universumet. Visst kan de olika texterna med sina olika röster och tempon tyckas disparata, och det som binder dem samman är snarare tematiken: Vad innebär det att leva normkritiskt? Att leva och verka i marginalerna, i mellanrummen, att vara ”den andre”?

Tempot i de tio texterna som boken består av böljar fram och tillbaka

De olika texterna rör sig mestadels i ett manligt universum, men ofta tar Brunell upp klassiskt ”kvinnliga” ämnen som föräldraskap, prostitution, kroppen och åldrande.  Läsaren får göra bekantskap med bland andra VladyMir från RysSchland som stöter ihop med den gäckande Tamsyn  i ett Sankt Petersburg noir, och med hjälp av hen blir han både förstörd och förlöst, då tillvaron kastas omkull. Vi får följa med en taxichaufför i Helsingfors, på julfirande i Phuket och en kusinträff i San Fransisco.

Resa i världen, resa i minnet

De flesta av karaktärerna är homosexuella män, som antingen kommer ut ur skåpet, laborerar med könet som social konstruktion eller som lever ett alldeles bra liv men ändå sörjer barnlösheten, åldrandet, att livet blev just så här, för att det inte kunde ha blivit på något annat sätt.  Brunell skildrar det mycket ömsint och alldeles hjärtskärande i bokens avslutande kammarspel “Den skeva minareten” som utspelar sig på ett hamam i Istanbul i ett möte mellan den unge vackre Orhan som tvättar den till åren komna Tage, som är på tillfälligt besök i staden.

Just den äldre homosexuella mannen på resa är en återkommande person i Falla och tala. På sina resor försöker han återskapa och återuppliva det som en gång varit och som oåterkalleligt är förlorat; släktingar, modern, syskon, vänner, sig själv som barn. Det sker genom både fysiska resor men också resor i minnet. Brunell tar oss med till både San Franscisco, Rom, Istanbul, Asien, Österbotten. Vi rör oss både på metropolernas gator, på barer, på turistorternas stränder, men också i småstaden.

Den äldre homosexuella mannen på resa är en återkommande person

I prosalyriksviten ”[Sökord:] Tom – Barnet och leksakerna” får vi följa en pojkes väg från barndom till vuxenliv och hans ”komma ut-process”. Här blandas bitvis nuet med det förflutna utan att Brunell blir onödigt sentimental eller övertydlig.

Brunells texter är bildtäta och språkligt mycket drivna. Som jag nämnde är de ofta underfundiga och roliga. Det går inte att missa att Brunell tycker om att laborera med språket, med rim och ramsor, eller hans sociala politiska patos.  Han utnyttjar också skickligt sina många och varierade intertextuella referenser, med citat från Oscar Wilde till Paul Célan. Känslan av att läsningen rör sig i både välkända och emellanåt i helt främmande marker samtidigt, är en av de saker som ger denna minnesvärda bok sin karaktär.