Skiten

Ulla Donners serieroman Skiten handlar om något som jag och många andra som arbetar i dagens prekära arbetsmarknad troligen känner igen. Samhället känns som att det håller på att sjunka ner i skit, medan vi alla desperat försöker överleva och behålla någon slags glädje och integritet. Som ohyra invaderar något våra tankar och våra liv, och detta något är kapitalismen. Det finns visst ännu någon slags statusskillnad på jobb och jobb, men glammigare jobb, kulturjobb, slitsamma arbetarjobb blandas ihop till en allt mer sketen sörja av nollkontrakt, utnyttjande, otrygghet och alltför låga löner.

Som ohyra invaderar något våra tankar och våra liv

Trots bokens kladdiga titel så är det oerhört fräscht att läsa om denna prekära situation som grafisk roman. Serier har ganska länge, och traditionellt till och med, använts för att föra fram samhällskritik eller politisk satir. Donners roman är både samhällskritisk och satirisk och lyckas oerhört bra med att nyansera budskapet genom ett surrealistiskt grepp. Verkligheten ter sig komplex och obehaglig, men samtidigt finner de olika figurerna i serien olika andningshål för att orka, varav deras vänskap är det främsta. 

Vem vågar lämna hamstertillvaron?

Handlingen är enkel. Efter en dags arbete på en firma (säkert en start up) som heter Dream Hackers Disruption Agency, får de anställda veta att de kanske blir av med jobbet följande dag. Firman tillverkar ”potatisproteinbaserad korv” och det verkar som att tillverkningsprocessen har oväntade följder, som sprider sig över seriens sidor.

Kan vi ens föreställa oss något annat än det vi har nu?

Kollegorna går ut på öl tillsammans och pratar sig genom natten. I barens toalett finns en portal som möjligen kunde leda till en annan värld. Men vem vågar sist och slutligen lämna det coola hamsterhjulet för något helt främmande? Portalen i WC-byttan påminner mig om en känd scen i 90-talsfilmen Trainspotting. I Donners serie får vi däremot aldrig se vad som väntar på andra sidan spolningen in i det okända. Kan vi ens föreställa oss något annat än det vi har nu? Vi är ”drömhackare”, kan unna oss talks ”om att skriva om skrivande” och har snygga t-tröjor med anti-kapitalistiska slogans. Kanske det är det vi vill ha i livet trots allt. Men ohyran sprider sig, och ingen har en framtid.

Hål där ögat satt och hål där örat sitter

Skiten är visuellt avskalad och stilig. Linjerna är skarpa och prydliga, men formerna flyter och lever. Kroppar kan böjas, och formas vilket skapar starka känslor. Till exempel noterade jag obehagliga hål i figurernas kroppar. I Skiten är de i öronen, men samma hål fanns också i Donners första serieroman Spleenish (2017), då också istället för ögon. Det är något djupt obekvämt med de där hålen med buktande kanter. De får mig att minnas känslan av att ha feber som barn, och visuella hallucinationer där objekt och former pulserar blir olidliga.

Det är något djupt obekvämt med de där hålen med buktande kanter

Spleenish var helt och hållet tecknad i en röd nyans som låg nära orange, medan Skiten är lika begränsad, fast till det mer klassiska svarta, med enstaka bakgrunder i rosa. Donners figurer är fulsnygga, vilket intressant nog gör dem både irriterande och sympatiska samtidigt. Spleenish kunde stundtals vara så rörig att den var svårtolkad, fast detta också hade en klar mening, medan Skiten är mycket tydlig, och den visuella gestaltningen av figurernas känslotillstånd känns mitt i pick och fyndig.

Världen som den känns

Det handlar inte om att gestalta världen så som den ser ut, utan så som den känns, vilket Donner verkligen lyckas med. När en av figurerna blir utsatt för tafs från en manlig kollega försvinner hennes ögon och näsa och mun och blir till ett fält av streckad rodnad. Det är effektivt bildberättande.

Det är effektivt bildberättande

Spleenish hade ingen tydlig handling, utan gestaltade snarast ett kontinuerligt känslotillstånd, som inte ligger så långt från Skiten. Men i Skiten förstår vi att problemen inte ligger i människorna utan i det system som de är fångar i. Om Donner sökte psykologiska förklaringar till ett illamående i Spleenish, så söker hon sociologiska förklaringar i Skiten.

Dessutom tar Skiten upp sexuella trakasserier. Kvinnorna i berättelsen är medvetna om problemen, och säger bestämt att de ska sätta gränser och säga nej, men i verkligheten vill de inte skapa drama och håller tyst. Männen fortsätter skenheligt göra som de vill, och ser inte vad de gör, och kvinnorna böjer sig.

Kärlekens förutsättningar liknar arbetsmarknadens

Samma konstellation kommer fram i en av kvinnornas berättelser om sitt ex, där hon gör sitt allra bästa för att behaga honom, även om det innebär att hon totalt utplånar sin egen vilja. Parallellerna till arbetsmarknaden är uppenbara. Man får inte säga nej. När det gäller arbete så är man beroende av att få en inkomst. När det gäller förhållanden har man ett behov av kärlek och närhet, och att föröka sig. Numera handlar inte äktenskap mera om ekonomiska överenskommelser, men faktum är att det fortfarande finns många ekonomiska fördelar med att leva i ett parförhållande.

Man får inte säga nej

Att ha en fast anställning är förvånansvärt lika som att ha ett seriöst förhållande eller vara gift. Båda sakerna är normativa, och är det som värderas högst i samhället. Men båda sakerna kan innebära att man måste ta en hel del skit för att få vara kvar. Att leva utanför dessa normer innebär på ett sätt att inte vara helt vuxen, eftersom stabilt arbete och parförhållande ses som markörer för en fullvuxen. Men förutsättningarna för att nå detta vuxenideal har blivit allt svårare. Vad händer om man säger nej till skiten? Prioriterar vi stabilitet eller frihet?

Donners serieroman är tankeväckande, rolig och snygg. Jag ser fram emot att se hur hon fortsätter med sina skarpa analyser av samtidens dubbelmoral, och hur hennes bildberättande utvecklas.