En bok av kött och ord

”Ordet vart kött” står det i den gamla bibelöversättningen. ”Människa” står det i den nyare. Före människan kommer ordet i den av de skrifter som varit så viktig i vår kultur. Mycket som skrivits senare har skrivits emot den, som en motström, som självständiga experiment.

Men skrivande och kroppslighet har alltid hört ihop, och det är i det perspektivet kanske inte så märkligt att så många av höstens böcker rör vid skrivande och konstnärskap och kropp. För att nämna två av dem: lyrikdebutanten Matilda Södergrans första samling som är en veritabel brottning med det kroppsliga; Robert Åsbackas roman Orgelbyggaren som är strukturerad efter kroppens delar (och efter ett sakralt verk av barockkompstören Buxtehude). Ulrika Nielsens fjärde bok heter En bok av kött och ord, och den liknar väldigt lite annan prosa eller poesi som skrivs nu på svenska i Finland. Hennes två senaste böcker har betecknande nog tagits varmare emot i Sverige än hos oss. Hennes texter knyter också mer an till den nordiska litteraturen idag.

En poetisk skrivbiografi

”Nu måste jag helt enkelt säga det här. Det här kommer att bli en mycket enkel berättelse eller: knappast en berättelse. Att genrebestämma något är förresten som att försöka stabilisera sig innan man börjar älska någon. Drömmen: att skriva något som knappast är litteratur ens. Att skiva tar tid. Inte ens tid räcker alltid till.”

Så börja den avslutande sekvensen i Ulrika Nielsens bok, som man kan läsa som en gestaltning av hur man skriver sig in i sitt skrivande. Att sammanfatta det skulle vara att förenkla; med delar av processen är att glömma plikten, att släppa taget. Och att modigt befinna sig mitt i den ström som för en in i det som ska skrivas. Man jagar det undflyende, man utsätter sig själv för en hänsynslös rannsakan.

Förstå det rätt, En bok av kött och ord talar inte om för en hur man skriver (bör skriva) utan är ett slags poetisk skrivbiografi, eller en essä om skriften, om hur den blir mening(ar) och hur den befinner sig i en ständig rörelse och förändring. Nielsens egen text böljar och rör sig och ändrar riktning, motsäger sig. Det gör läsningen av den nätt och jämt hundrasidiga volymen spännande, fastän man inte vet vart den ska leda. Eller så känner man på sig ett den för en just dit den gör: till ”branten randen kanten” – och så slutar den med ett rop, eller med en suck.

Där det som undertrycks sipprar fram

Ulrika Nielsen köper trovärdighet med en aldrig sviktande uppmärksamhet, som laddar prosan med snabba tydliga bilder, färger, sinnlighet. Titeln ”kött” kan få stå för det konkreta, men det har förstås också en sexuell innebörd. Och boken tar avstamp i det, inleder med en sekvens med ett par i en säng, en sexuell akt. Det är allvarligt och rastlöst, lite komiskt, klumpigt, ömsint, tankspritt … allt man kan tänka sig utom romantiskt (för att jagpersonen redovisar uppriktigt alla slags känslor) eller rent pornografiskt (för att det finns en jagperson som reflekterar).

Det finns ett resonemang om passager, glipor, vägar, som har en viss motsvarighet i Nielsens tidigare böcker. Mellan Linn Sand heter den föregående prosaboken, också den en behändigt tunn volym, men med en tydligare berättelse än den nya. Tankarna börjar snurra kring titelns första ord, ”mellan”, vad betyder det just här? På ett egendomligt sätt understryker det redan från början att man inte kommer att kunna komma huvudpersonen in på livet, hon har själv (eller är det omvärlden som gjort det?) skapat sig en så behagligt anpassad och polerad yta att det inte går. Hon känns som en representativ personlighetstyp för vår tid.

Det finns också ett nästan ordagrant citat ur Mellan Linn Sand i En bok av kött och ord, det är: ”Det är i glipan mellan det du vill göra, det du tror att du gör och det du faktiskt gör som det som finns men som du vill undertrycka sipprar fram”. Det skiljer sig bara genom att det tidigare ”man” i Linn Sands monolog är ersatt med ”du”.

Kasten mellan det ogripbara och det konkreta

Debutromanens titel är också inne på samma spår. Små springor som värmen tränger ut ur hette debutromanen, om ett förhållande mellan en dotter och en alkoholiserad far. Också här finns gliporna som berättelsen väller upp ut, som den skrivande ska ta sig in i. Och de små springorna? Det är ögonen, som registrerar – och som också är kapabla att bygga relationer.

Att skriva är också ett sätt att skapa relationer. Och när Ulrika Nielsen talar om det gör hon det som den intellektuella (och belästa) författare hon är. Men hon intellektualiserar inte, finessen i hennes gestaltning är själva kasten mellan reflektionen, det svårgripbara och det konkreta:

”Plötsligt en dag kunde jag inte uthärda frågetecken. En sväng uppåt, så överdrivet, med den där höjningen i tonfall. Var det någonting i tiden så var det enhetligt. Jag ville att det skulle vara luftigt, lätt, inte ett undvikande men en framkomlig väg. Moster och mor, nu kommer de upp ur havet…”