Bröllopsfesten

Med humor och skarpa iakttagelser skildrar Joakim Groth ett finlandssvenskt persongalleri i 1990-talets brytningstid. Romanen rymmer både lärda resonemang och träffsäkra tidsbilder, men det stora persongalleriet och de långa dialogerna gör att berättelsen ibland tappar fart. Recensenten Linda Boodh formulerar ändå bokens kärnfråga.

Joakim Groths nya roman Bröllopsfesten inleds med ett rejält vidvinkelperspektiv: ”vi är redan på väg ut ur molnen, det känner vi – ja, på solen! Ojojoj.”

Berättaren zoomar alltså ut i rymden. Tar sikte på Venus glödande klot, som metaforiskt anlägger temat: Det erotiska begäret, eller kanske sökandet efter kärlek, som livets centrala drivkraft. Alla dras vi mot denna glödheta värme, som kräver lidelse och uppgivelse, men, frågar sig berättarrösten, är det ”möjligt att leva där, och nu kan vi inte längre säga nej, det är för sent, nu dras vi in, vi är på väg dit ner …” Ja, är det möjligt att leva där, i begärets och kärlekens mitt?

400 sidor kollektivroman

Året är 1994 och Jumbo, en av tre sinsemellan mycket olika bröder, ska gifta sig med Olga. Bröderna, liksom i fristående föregångaren Tre bröder (2017), utgör även här berättelsens stomme. Men bröllopsfestens scen befolkas av ytterligare fyrtio gäster som alla spelar mer eller mindre huvudroll i den här fyrhundrasidiga kollektivromanen.

Förutom det inledande rymdfärden följer berättelsen en form av style indirect libre, liksom i stilbildande klassikern Madame Bovary, där perspektivet glider in och ut ur olika människor. Det känns både uppfriskande, så här i centrallyrikens era, och passande till en traditionell bröllopsfest.

Risgrynen haglar liksom perspektivskiftena

Åter nere på jorden följer vi upptakten till vigseln. Enar, som kliver i land med Sverigebåten i Helsingfors, glömmer att ställa om klockan och sinkar hela ceremonin. Gisslet med bordsdukarna som Jumbo glömt beställa. Och Hogge som nervöst rabblar sina talpunkter inför det domedagsprojekt som obönhörligen närmar sig; hans bröllopstal till sin bror.

När så brudparet börjar röra sig upp mot altaret är vi redan på sidan hundrafemtio.

Allt detta sammanvävt med tillbakablickar på deras respektive liv; kärlekar, oförrätter och barndomsminnen. När så brudparet börjar röra sig upp mot altaret är vi redan på sidan hundrafemtio.

Vigseln avklaras och risgrynen haglar i samma mängd som perspektivskiftena. Här finns en invalidiserad far; brudens læstadian-släktingar jämte de mer hedonistisk lagda barndomsvännerna; ingifta och omgifta; fastrar, mostrar, farbröder och barn.

Djupa samtalsämnen och träffande tidsmarkörer

Samtalsämnena runt borden fördjupas ofta i intressanta resonemang om trosuppfattning, litteratur, språk, teater och den finlandssvenska identiteten versus den rikssvenska. Jumbos gotländska terapeut Alf Eldh svarar lakoniskt på frågan varför han arbetar i Finland: ”Därför att här har Vinterkriget aldrig tagit slut”. Historien är ständigt närvarande och förutom växlandet mellan de olika gästernas blick och inre monologer finns här också utkast till kompisen Calles bokmanus om Vinterkriget.

Tidsmarkörerna är många och träffande ”Every Breath You Take” spelas under bröllopsnatten liksom Celine Dions senaste ”The Power of Love”. Man förmedlar sig via Jupinalle och Ericssons nmt:s, brudens bror är sjuk i aids och murens fall och kalla krigets efterskalv är högst påtagliga.

Groth skriver snärtigt och lättsamt, ofta med humoristisk udd. Innehållets spännvidd ger vid handen att det är en minst sagt lärd författare. Många är också de välfunna formuleringarna om konst, litteratur och samtidsandan. Exempelvis pollen-liknelsen här: ”Men idéer är inte enbart individuella, de svävar också i luften som tidens pollen och fastän de tycks självskrivna när de väl dalar ner tänker ingen på dem innan det är säsong.”

Utdragna och långtråkiga dialoger

Även om det inte på det stora hela förtar kraften i de familjetragedier och hemligheter som nystas upp, är det (trots inbjudningslistan på försättsbladet) svårt att under läsningen hålla koll på karaktärernas koppling till brud och brudgum och minnas vem som är vem. Det gör att delar av de verklighetstrogna dialogerna – där folk avbryter varandra eller ideligen gör interna instick och omständliga förklaringar – framstår lite utdragna, rentav långtråkiga.

Har konsten och kärleken egentligen samma mål?

Bokens kärnfråga skulle kunna formuleras: Har konsten och kärleken egentligen samma mål? Alltså målet att kapsla in livet. Att, så att säga, förlänga de ögonblicken av lycka/frid/mening som de inbördes framkallar.

Dessvärre är antalet sidor för många för att man i den här romanen ska befinna sig på Venus glödheta kärna, och känna konstens och kärlekens kraft pulsera med samma styrka genom hela läsningen. Mot slutet av boken tappar prosan fart, även berättaren verkar ha tappat lusten lite.

Men även om långsamheten ibland uppstår som en konsekvens av uttråkning eller tapp i tempo, så liknar det ju i allra högsta grad livet självt – ibland är det intressant och laddat nog för att stanna tiden, förlänga nuet. Andra gånger lunkar det på utan att man lägger händelser och möten på minnet.