Tvåldrottningen

Andréas Palmborgs roman tar läsaren från en österbottnisk by på 1920-talet till en tvålfabrik i Provence. Det är en sinnlig berättelse om längtan, arbete och frigörelse, men de starka dofterna får ibland konkurrera med en väl konventionell intrig.

En österbottnisk by på 1920-talet. Den unga kvinnan Signe, som tidigt förlorat sin mor, bor tillsammans med sin sorgtyngda far i en stuga i byn Kärrmo. Vi får veta att Signe även förlorat ett barn, men omständigheterna kring det är höljda i dunkel.

Vad vi däremot får veta är att drömmen om ett annat liv väcks när en bybo återvänder från Frankrike. Båda har utsatts för nyfiket skvaller och det för med sig en möjlighet till gemenskap mellan de två.

Från Kärrmo till Provence

Detta är upptakten i Andréas Palmborgs roman Tvåldrottningen. Beskrivningen av inskränktheten i byn får mig att tänka på Ulla-Lena Lundbergs Kungens Anna, och jag kommer också på mig med att associera till Cora Sandels beskrivningar av ensamhet och en längtan bort i början av Alberte-trilogin.

Liksom i Sandels böcker är det också till Frankrike som Signe beger sig. Hon har blivit lovad anställning på en fabrik som tillverkar tvål. Ett arbete, en inkomst, ett annat liv.

“Hon stod stilla och såg över det frusna vattnet. Bakom sig hörde hon fåglar – ett par kråkor i grantoppen. De skrattade åt henne. Vem trodde hon att hon var egentligen? Men det var inte rädsla hon kände. Det var stillhet och visshet. Något måste brista för att något annat skulle få plats.”

På vägen till Provence träffar hon norskan Johanne som gör henne sällskap. I Arles väntar bistra arbetsledare och hård takt men flickorna får anställning och det är huvudsaken. Språket verkar de också lära sig som i ett trollslag, vilket väcker vissa frågor hos läsaren.

Både Johanne och Signe är duktiga och strävsamma arbeterskor. För att dryga ut kassan börjar de tillverka egen tvål som utgår från Signes mammas recept. På dagen övervakas de av cheferna, men på natten får de jobba självständigt, också i det finns en sorts frihet.

Med löfte om pengar och kärlek

Det dröjer inte länge förrän Signe blir uppvaktad av inte mindre än två kavaljerer. Den ena framställs som traktens charmör men han visar sig vara rejälare än så. Den andra mannen är fabriksägarinnans son och han frestar Signe med inträde i (ännu) en annan värld.

Palmborg har här installerat det romantiska dramats grundbultar. Dessa får sällskap av en tvingande omständighet: fadern i Österbotten har fått cancer. Per brev får hon veta att han kan behandlas, men någon måste bekosta vården.

Dessutom har fabriken fått nys om att det finns arbeterskor som tillverkar egen tvål, och nu står hon och Johanne inför en juridisk tvist. Och Signe står inför valet mellan, ja ni gissade det, pengar och kärlek. Men “pengar” här alltså inte i bemärkelsen “rikedom”.

En roman som söker sig in i näsan

Efter bara några sidor in i boken slås jag av hur rik berättelsen är på beskrivningar av hur omgivningen luktar och doftar. “Stugan var varm och doftade av örter och torkade blommar”. Eller: “Signe kände igen lukten av björklöv.” Eller: “Dofterna låg kvar som ett tunt eko i timmerväggarna.”

Att det är just dofter som är så frapperande är ingen slump.

Att det är just dofter som är så frapperande är ingen slump. Redan i inledningen förstår vi att tvålar kommer att spela en avgörande roll. Det är ju på tvålfabrik Signe ska jobba.

Palmborg har valt att låta dofterna och lukterna skapa ingångar i den värld som är Signes, från byns örter och blommor till fabrikens lutlukt som sitter kvar i den svidande huden.

Det här är en text som verkligen söker sig in i läsarens näsa. En annan association anmäler sig, nämligen Patrick Süskins roman Parfymen som blev något slags fenomen.

Hos Palmborg förknippas dofter med hemmahörighet och nostalgi men kanske också sinnlighet i en bredare bemärkelse, som i hur världen öppnar sig.

En berättelse med potential

Just doftvärlden är kanske det mest egenartade i Tvåldrottningen, beskrivningarna får berättelsens konturer att fyllas med intryck som gör platserna påtagliga. Dofter är underskattade i litteraturen, även om det är en svår konst att undvika billiga manér, så att dofterna antingen blir det härliga lindblomstéet eller avträdets stanker.

Tyvärr har Tvåldrottningen i övrigt en tendens att tippa över i den konventionella prosans mekaniska vändningar, tvål som i tvålopera.

Ändå finns det potential, som i kontrasten mellan byn Kärrmo och franska Arles. Jag hade gärna följt med Signe ännu djupare in i sitt fabriksarbete och det egna tvålmakariet. Själva tiden i romanen flyter ut i ett sepia-aktigt “förr” och även om det hos Palmborg finns ett intresse för tvåltillverkningens finesser är det här inte frågan om en fabriksskildring.

Jag storgillar Annika Åmans böcker om fabrikssamhället i Oravais…

Jag storgillar Annika Åmans böcker om fabrikssamhället i Oravais, men jag ska nog inte projicera min faiblesse för politisk arbetarlitteratur på denna roman. Problemet är att de teman som dominerar blir rätt så anemiska. Den stora bågen utgörs av Signes resa ut i världen och hur hon växer som människa och blir självständig. Berättaren tar till stora ord, och det gör också romanpersonerna.

Som när den sjuka fadern söker försoning med sin dotter:

“Om jag inte blir bättre … ska du veta att jag älskar dig. Och att du bär något i dig som är starkare än allt detta. Starkare än sjukdom. Starkare än rädsla.”

Signe och hennes vänskaper

När jag först såg omslaget till Tvåldrottningen fick jag kämpa med impulsen att genast avskriva hela romanen på grund av de grälla färgerna och bilden av en kvinna i en fransk miljö som gav AI-vibbar.

Trots att berättelsen har starka element av tradiga förvecklingar finns det också en del att glädjas åt. En sak är som sagt ett nästan excessivt frammanande av dofter. En annan är den plats Palmborg ger åt queerpersoner i sin skildring, om än den innehåller en del stereotypa drag.

Jag blir också engagerad av berättelsen om arbetare som börjar starta eget och hur arbetsgivaren genast betraktar detta som farlig konkurrens – något som knappast är mindre aktuellt idag.

Och jag drogs ändå på något plan med i historien om Signe och de kvinnliga vänskaper som hon omges av. Trovärdigheten i berättelsen skorrar dessvärre genomgående, och då menar jag inte de historiska detaljerna, men här finns ändå en berättelse med spännande element. Det är synd att helheten förlorar sig i de stora orden och ett något förnumstigt förhållningssätt till detta märkvärdiga som mänsklig förändring ändå är. Och försök att bryta sig loss, oavsett om det är från trång byamentalitet eller fabrikens maktstrukturer.

Film från boklanseringen