Barbro Lindgren – livsfrågor och förundran i Glömminge

Barbro Lindgrens tankeböcker innehåller en sträv uppriktighet som erbjuder lindring mot samtidens struntprat och artiga omskrivningar. Texten mejslar fram en kärv men vänlig livshållning, skriver Mio Lindman. Den här Lysmasken-essän med utgångspunkt i tankeböckerna väcker omedelbart en längtan efter att återuppväcka ett viktigt författarskap.

“När det är som allra fulast börjar hasseln blomma längs Ölands murar och plötsligt är det vackert igen.

Det ligger som ett skimmer över allting när den första dyngbaggen kommer krypande på stigen.

Men jag går som vanligt och tänker på döden och alltings förgänglighet.“

Så här kan det låta i Barbro Lindgrens alldeles för sällan omtalade Dagar i Glömminge. Jag läste den första gången en vår när det mesta var upp och ner. Jag flackade mellan Helsingfors och Åbo, försökte ta en dag i taget och bar runt på volymen, som är så tjock att den knappt är portabel. Lindgrens kärva men vänliga texter blev en hållhake i en skrämmande tillvaro.

Sviten om Sparveln

I Dagar i Glömminge har Lindgrens tankeböcker samlats mellan två pärmar. Hon är ju mest känd som en författare som skrivit vildsint och djuplodande för barn, men under sitt författarskap har hon faktiskt gett ut många (och fina) böcker för vuxna, allt från romaner till lyrik.

Lindgren har i sitt författarskap upptagits av hur både barn och vuxna ställs inför livets yttersta realiteter. I Jättehemligt-serien höll hon sig till en mera konventionell form för att skriva om ett barns, senare tonårings, existentiella frågor om ensamhet, kärlek och tillhörighet.

I sviten om Sparveln från slutet av 1970-talet har stilen renodlats, där beskrivs hur ett barn möter såväl grymhet som skönhet och hur sorgen sveper in i hennes värld. I vuxenromanerna från ungefär samma tid, Felipe, Eldvin och Molnens bröder, skildras utsatthet och dödlighet i en tonart som ligger rätt nära Birgitta Trotzigs berättelser, och i dem har humorn nästan helt skruvats bort.

Rösten blir tröttare

Tankeböckerna är omedelbart igenkännbara som Barbro Lindgrens litterära röst med de humoristiska krockarna och upptagenheten av existensfrågorna som finns i de mästerliga Sparvel-böckerna och i VLMF-serien (Vad lever man för). Om den senare har författaren och kritikern Michel Ekman för övrigt skrivit i sin nya bok Andra världar: Essäer om död och liv. (Formuleringen “Död och liv” är ju för övrigt mycket lindgrensk.)

De dagboksaktiga anteckningarna sträcker sig från 2009 till 2021. En lång tid, och tonen hinner förändras längs med vägen. I början har de en rapp och vasst humoristisk klang. Mer än 900 sidor senare är rösten som når läsaren tröttare, mörkret tilltar och upprepningarna blir fler. Åldrandet och alla förluster som det är förbundet med är inte bara ett viktigt tema i boken, det är också en aspekt av textens rytm och rörelse.

 Att Glömmingevolymen i sitt voluminösa omfång gjort ett sådant intryck på mig har att göra med den livshållning som mejslas fram. För det är kring det som det kretsar, en inställning till vad det är att finnas till, tills man inte längre gör det.

Framför allt uttrycks detta i det konkreta, i hur Lindgren framställer sina dagar med (ganska länge) vallhunden Mimmi och ortsbor på Öland som den gladlynte Macke och den desto argare Carin, som äter sina ägg, dricker sin whisky och håller koll på grannarna.

I övrigt inskärper den Lindgren som framträder i texterna att hon knappt vill umgås med folk, sådant orkar hon inte med längre. Roligare är att få syn på intressanta saker i naturen, lyssna på musik (mest Beethoven) och ta sig ett glas vin i en bekväm stol.

Ett myllrande antecknat liv

Glömmingeböckerna består till stora delar av Lindgrens förundrade intryck av årstidernas växlingar. Allt är samma sak, ändå inte. Det är minst av allt någon kändisdagbok där namn på andra bemärkta personer ilar förbi och delikat skvaller ältas.

Dagboksformen rotar tankarna om livet i den påtagliga världen: huset, gården, Fäholmen, Köpstan, Kapten Liljas väg där hon hälsar på Carin och kyrkogården där hon minns bybor och alla deras egenheter. Precis som i böckerna om Sparveln handlar det om den lilla och den stora världen, hur allt är ganska märkligt ändå.

Som Michel Ekman skriver i sitt lyhörda förord myllrar livet i anteckningarna. Inställningen till existensen avspeglar sig i hur Lindgren beskriver förehavandena runt omkring henne och den ständigt skällande Mimmi:

“Nu är dyngbaggarnas tid.

Det verkar inte som om de har någon särskild plan med sina liv. De håller till på stigen ner mot Fäholmen där vi också går varje dag året om.

En del är nerborrade i komockor, andra har gått i bitar, och många ligger upp och ner och är döda eller viftar med alla sina ben.”

Småkrypen är lika existentiella varelser som vi. Vi irrar runt tillsammans men ytterst sett var och en för sig. Varken vi eller dyngbaggarna har någon stor plan som driver oss framåt. Det är obegripligt att finnas till.

Hon fördjupar sina funderingar genom att kasta sig ut bland diverse tänkare. Bland fränderna finns Schopenhauer, Montaigne och Pessoa, som delar hennes syn på alltings förgänglighet och fåfänglighet. De rikliga citaten av filosofer och författare behandlas med samma ovördnad som allt annat. Filosofernas texter ger impulser, ingenting att göra finare än det är. Det är en attityd att omfamna tycker jag. Läs er Platon, var inte rädda.

Fåfäng kamp mot fåfängligheten

Attityden i Dagar i Glömminge står i bjärt kontrast till vår tid som predikar positivt tänkande och självförverkligande. Lindgren ser det fåfängliga i dragningen till det fulländade som hon framför allt diskuterar utifrån sitt eget liv. Som när hon piffar hus och sin gård till perfektion. Hon våndas över hur hon inte kan låta bli att skaffa en massa saker. I en fantastisk ögonblicksbild med den typiska Lindgren-humorn fångar hon hur hon får syn på en pösig stol på en loppmarknad som hon ögonblickligen måste ha. Snart tröttnar hon och stolen framträder just så hemsk som den är.

Men hon inser också hur hennes längtan efter vackra föremål håller henne fästad i tillvaron. Mänskligtalltförmänskligt. Och på ett visst sätt kan också texten sägas genomströmmas av fåfängan, genom det litterära självframställandet, det ibland lite självmedvetet koketta. Inte undra på att hon citerar Nietzsche som beskriver självkännedom som en “dunkel och fördold sak”.

Men det är en livssyn som erbjuder lindring mot den bullshittifiering av allting som var och en av oss får stå ut med varje dag

Men det är en livssyn som erbjuder lindring mot den bullshittifiering av allting som var och en av oss får stå ut med varje dag.

Spjärnandet mot det konventionella i Dagar i Glömminge får mig att associera till författaren Gun-Britt Sundströms söndagsintervju i P1 i höstas som väckte en viss uppståndelse. Sundström ville gärna tala om klimatet medan intervjuaren Martin Wicklin hellre ville snacka om sådant som hon blivit berömd för, inte minst romanen Maken. Mot slutet bröts detta upp när Sundström bistert beskrev exakt hur omfattande klimatkrisen är.

Det är sällsynt att någon uttrycker sig så i offentligheten, utan det vanliga protokollet för hur man ska lägga saker till rätta. Den obekvämhet som Martin Wicklin gav uttryck för inför det nakna i utsagorna gjorde det hela än mer slående. “Det är din sak att hitta på något som kan ge hopp, jag kan det inte”, sa Sundström till slut.

Hos Barbro Lindgren hittar jag också den här uppriktigheten, att inte försköna, att erkänna att det är svårt och att det är sorgligt. “Det behövs bara att slaktbilen kör förbi på bygatan med sin vettskrämda last för att mörkret ska lägga sig tungt över oss.”

Ett besynnerligt korvskinn

Texten i Glömmingevolymen kastas mellan lägen och insikter, brottningar och stundens magi, benådade ögonblick av lycka.

Det introspektiva ruminerandet om livets mening kontrasteras (ibland humoristiskt) med utblickar som präglas av pigg och fantasifull uppmärksamhet. Som när Lindgren under sitt idoga promenerande börjar intressera sig för ett besynnerligt korvskinn som ligger vid stigen. Kring korvskinnet börjar det småningom växa fram en regelrätt installation av småsaker som förbipasserande tydligen placerar där.

Att vara närvarande i nuet är som bäst att hänge sig åt ett korvskinn som finns kvar i vått och torrt, vår och vinter. Det är ju så här våra liv är, som den polyfona installationen kring korvskinnet.

Saker att haka upp livet på

Det som håller ihop livet, trots att kroppen gör ont och allt är ganska hemskt, är att ägna sig åt allehanda rutiner:

“Jag börjar nästan tro att jag trots allt lever i nuet (men bara i mitt eget lilla nu), jag tycker till exempel om att ha det vackert omkring mig, att rensa och tvätta och sen hänga upp tvätten på mitt eget sätt. Plocka svamp och tänka på vad jag ska ha till middag, ge Mimmi och katterna mat, skriva ner några tankar.”

Vi måste ju faktiskt ha någonting att haka upp livet på, heter det om alla dessa meningsbärande vanehandlingar. Att hålla i gång och streta på, trots allt, som den arga Carin som finner något slags förnöjdhet med alla sina regelbundenheter som skapar ordning.

Samtidigt beskriver Lindgren hur det egna tillfälliga inrättandet i nuet är tämligen efemärt. Sorg och död är grunden. Återkommande är minnet av lillebrodern Kjells chockartade död i en trafikolycka. Och grymheten i den stora världen:

“Talgoxungarna har lärt sig att flyga och sitter och skränar i syrenerna, men bortom Glömminge i Libyen och Syrien dödas oskyldiga människor varje dag.”

En betongbänk som grav

En tankedagbok skriven av Barbro Lindgren skulle man kanske förmoda att handlar om skapandets och skrivandets våndor. Men det gör det inte. Här finns noll kråmande kring konstnärsrollen. Hon grubblar snarare på Sokrates gamla fråga, hur ska vi leva? Och hur ska vi dö. Odödlighet är inte något som tilltalar Lindgren, varken i ett liv efter detta (ett sådant finns enligt henne inte) eller som att leva vidare genom den stora Konsten.

När Lindgren vandrar på kyrkogården tänker hon att det vore fint att i stället för en prålig grav ha en betongbänk där Glömmingeborna kunde sitta och fundera. I något skede får hon faktiskt en betongbänk som en konstnär låtit gjuta. Men byborna “brukar ifrågasätta om det faktiskt är tillåtet att ligga under betongbänkar överhuvudtaget”.

“För övrigt blir jag mer och mer undrande över livet, det är ju bara en kort transportsträcka mellan födsel och död. Oftast glömmer man bort det och kämpar för att bli någon i egna och andras ögon. Man köper fler och fler saker, finare och finare, utan tanke på att det snart är dags att lämna över allt till andra, som kanske inte ens vill ha det?”

Glömminge-volymen är i sin tyngd själv som en betongbänk som man kan slå sig ner på medan man tänker på de döda och de levande och besinnar oss på vad som är verkligt, viktigt, meningsfullt. Inte minst, förvånas över det alldagliga, och gläds över det. Men också: känns vid sorgen som är överallt:

“Det låg en hare vid vägkanten ‒ kanske en hare. Ja, det var en hare. Den var smutsig och blöt, alldeles stilla. Tanken på haren gjorde allt så mycket svårare, de långa fina benen, sträckta i det våta gruset. Efter några dagar såg jag den igen. Den hade blivit mindre och smutsigare, så sorgligt ihopkrupen i sitt allra sista språng. En dag var den försvunnen, som om den aldrig hade funnits.”

Essän utgår från följande bok:

Barbro Lindgren

Dagar i Glömminge.

Karneval förlag, 955 ss.

LÄS OCKSÅ