Grönland som ett öppet sår – litteraturen som vägrar tiga

Tvångsadoptioner, rotlöshet, självmord och en vrede som går genom generationer. I den andra delen av Lysmaskens serie om Grönland möter vi Iben Mondrup och Niviaq Korneliussen. De är två författare som skriver fram ett samhälle präglat av trauma, kärlek och överlevnad med en litterär kraft som skakar om på djupet. Den senare är den inhemska grönländska litteraturens nya starka röst. Vilken läsupplevelse! skriver vår skribent.

”Vreden är lifsens rot” heter det i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos om den svenska koloniseringen av Norrland. Jag kommer att tänka på teologen Jacob Böhmes ord när jag läser två kvinnliga författare som skriver om Grönland. Danska Iben Mondrup skriver med resterna av kolonihistorien i ryggen, grönländska Niviaq Korneliussen med fokus på unga liv i dagens moderna grönländska samhälle.

Två olika röster, två olika infallsvinklar men bägge skriver med en psykologisk sprängkraft som äter sig in i läsaren. Den ena på geografiskt och tidsmässigt avstånd, den andra inifrån det Grönland hon lever i.

Barn med splittrad identitet

Att vara splittrad mellan två kulturer är ett återkommande tema i Iben Mondrups böcker. Att vara ett danskt barn i Grönland eller ett grönländskt barn i Danmark, hur känns det?

Mondrups danska lärarföräldrar bosatte sig i Nuuk då hon var tre år gammal. Uppväxten i Grönland har satt en stark prägel på hennes författarskap. Som 19-årig flyttade Iben Mondrup (f. 1969) tillbaka till Danmark och utbildade sig till bildkonstnär. Hon debuterade 2009 med romanen Ved slusen, men det stora genombrottet kom 2014 med Godhavn som skildrar tre danska syskons barndom i Grönland.

Mondrup skriver mot bakgrunden av en lång dansk-grönländsk historia som inneburit att danskar genom generationer flyttat till Grönland för att arbeta, ofta i ledande välavlönad ställning. De utbildade danskarna har varit en oundgänglig kraft i byggandet av det grönländska samhället. En del stannade för livet men många reste tillbaka till Danmark efter några år. En splittrad identitet och rotlöshet blev följden för många barn, bland dem Iben Mondrup.    

Barn som togs från sina föräldrar

Rester av ett kolonialt tänkande märks också den andra vägen. År 1951 genomfördes ett socialt experiment, en fördanskning. 22 grönländska barn togs från sina föräldrar och fördes till Danmark för att bli ”nya danskar”. Många barn förlorade kontakten till sina föräldrar i Grönland och drabbades av psykisk ohälsa. Det handlade om tvångsassimilisering, i humanitetens och moderniseringens heliga namn.

Ännu på 1960-talet kunde danska par ganska lättvindigt adoptera grönländska barn och ta dem med till Danmark.

För vilka psykiska konsekvenser får det för ett barn att bli berövad sina rötter? Ännu på 1960-talet kunde danska par ganska lättvindigt adoptera grönländska barn och ta dem med till Danmark. Ett initiativ som sågs som gott, en räddning från ett primitivt, fattigt och hårt liv.

Det är smärtpunkten i romanen Tabita (2020, svensk översättning 2023). Här bygger Iben Mondrup fullkomligt mästerligt upp ett ont familjedrama som får sin fortsättning i romanerna Vittu (2022) och Bjørn (2023).

Om den första romanen i trilogin är fokuserad på Tabita handlar den andra om brodern och hans vidare öde. I den tredje delen återförenas syskonen som unga vuxna i Grönland och konfronterar fadern.

Trots det tunga ämnet driver Iben Mondrups språk mig andlöst vidare. Hon har ett sådant utsökt sinne för detaljer och människors inre känslovärld och sätt att uttrycka sig. Det ambivalenta och explosiva finns där under de korthuggna replikerna. Hon gestaltar det som för vuxna kan te sig som petitesser eller rationellt handlande men som för barnet kan bli ett livsomvälvande trauma.

Det handlar om kulturkrockar, svek, skam, övergrepp. Och överlevnad.

En hjärtskärande tvångsadoption

Tabita startar år 1965. Ett danskt par är bosatt i Grönland. Maken Berthel styr kolonialvaruhandeln i Upernavik, den barnlösa hustrun Eva lever isolerad och deprimerad i hemmet. Den gravida unga hushjälpen Abelone har en fyraårig dotter Tabita och sonen Angaju, och så föder hon sitt tredje barn på badrumsgolvet hos danskparet. Fader okänd. De små barnen som följer med sin mamma till arbetet i huset får moderskänslorna och livslusten att vakna hos Eva.

Året efter besluter Berthel och Eva att adoptera syskonparet Tabita och Vitus när de återvänder till Danmark. Vid det laget har brodern Angaju drunknat på ett isflak.

Och adoptionen sker mot Abelones vilja. Hjälparen är Evas väninna, den danska sjuksköterskan Louise som personifierar den moderna rationalismen och förmenta humanismen. Hon har varit med om att sända flera barn iväg med danska familjer.

”Hun har en vis rutine med de sager. Børnehjemsbørn, som ingen forældre havde, børn fra familier med alt for mange børn, hvis forældre havde slået sig selv ihjel. Det er gode og lykkelige historier, Louise har været involveret i. Eva stoler på hende i denne sag.

Og nu er det. Eva forestiller sig, hvordan de banker på døren deroppe, og hvad så? Eller ligger de på den nussede briks hos deres mor? Er de nøgne? Holder de fast i hende og må trækkes væk i arme og ben? Skriger de, græder de? Lader Abelone dem uden videre tage børnene med sig?

”Det kommer til at gå så fint”, siger Louise.

Som en trykkende indre sky, sådan føles Evas overvejelser.

”Jeg glæder mig, til det er overstået.”

Romanens styrka och nerv

Detta är bara början. För den finns i mormor Rosines lilla hus, det som är Tabitas grönländska familj och klangbotten. Rosine, sjuk och oförmögen att ta hand om barnbarnen. Tre barn har hon mist, bara dottern Abelone har hon kvar. Hennes man Vitus ligger för döden, och hjälps på väg av hustrun. Nu är de utan försörjare, ingen som kan komma hem med fångsten och mätta munnarna. Nöden bankar på. Det är en på alla sätt karg tillvaro som målas upp, kyla, hunger och kamp för överlevnad.

Men Tabitas rötter är också något annat: förfäderna som ger nya barn i familjen sina namn, animismen, arbetet som krävs av barnen och som gör henne kroppsligt stark och duglig. Om det så är att plocka fågeldun, vara med och hantera sälfångst eller bära omkring på lillebror. Och så det viktigaste hon har, Abelone. Anaana. Mamma.

Lillebror Vitus som tas ifrån henne, han som var den enda länken till Grönland och språket.

Iben Mondrup idealiserar på inget sätt Tabitas grönländska bakgrund. Romanens styrka och nerv är just att den ger plats för de olika perspektiven i detta familjedrama. Abelones, Evas i sitt kontrollerande och psykiskt ostabila moderskap och den växande Tabitas. Trotsig, otillgänglig, ett monster enligt modern. Ett barn som försöker ta makten över sitt liv, sin identitet. Lillebror Vitus som tas ifrån henne, han som var den enda länken till Grönland och språket. Liksom dockan Innusaaq, vars urkraft kommer att spela en avgörande roll för den fortsatta allt kusligare handlingen.

Det som skulle bli en dansk familjeidyll med hus i Humlebæk i Nordsjälland utvecklas till ett isande intrikat trekantsdrama mellan mor, far och dotter. En härva av förträngningar, svek och lögner. Grönland som ett gömt sår, förbjudet att tala om. Mera vill jag inte avslöja. Det är rysansvärt bra och skickligt komponerat.

Jag följer Tabita från fem till femton år. Jag ser henne då hon övernattar i skogen, gömmer sig på stranden i Humlebæk – bara några kilometer från där jag själv nu bor … Ser platserna framför mig. Året är 1971. Fem år senare ”er hun endelig ude i natten. Med hælene hamrende i asfalten løber hun op ad Hans Rostgårdsvej.” Fri?

Att vara ung i det moderna Grönland

Så hittade jag Niviaq Korneliussen (f.1990), den inhemska grönländska litteraturens nya starka röst. Vilken läsupplevelse!

Vem är hon, denna banbrytande författare? Hon har studerat samhällsvetenskap på Grönlands universitet i Nuuk och psykologi på Aarhus universitet. Hon skriver både på grönländska och på danska. Berättelser som pulserar av ett här och nu, av vad det vill säga att vara ung i det moderna Grönland. Djärva i sin form, språkligt råa och obändiga. Autentiska. Allmängiltiga.

Det är inte äldre tiders danska synder som är i fokus här utan hennes eget samhälle. Den globaliserade digitala världen är en organisk del i hennes texter, engelskan, populärkulturen, det hektiska alkoholdränkta ungdomslivet.

Korneliussen är internationellt orienterad och gör upp med en inåtvärmande grönländsk nationalism. Hon är tolk för de ungas hatkärlek till sitt land, deras frihetslängtan och lokala förankring. Och för en utsatthet för de HBTQ+-personer som hon skriver om.

Fia, Inuk, Arnaq, Ivannguaq och Sara är de fem huvudpersonerna i hennes debutroman HOMO sapienne (2014). De ingår i olika relationer med varandra som tillspetsas och förvandlas. Var och en framträder med sin berättarröst, sin sårbarhet och sitt sökande efter mening och kärlek.

De unga queera personerna festar loss på krogar i Nuuk och på efterfester hos varandra, har sex, är otrogna och kommunicerar via sms och Facebook. Långa sms-trådar ingår i texten. Stora känslor är på spel med referenser till engelska låttexter som fungerar som soundtrack. Engelskan är en integrerad del av tankeflödet. Verklighetstroget liksom de underbart träffsäkra replikerna.

Självmorden är stora tabun

Om debutboken är en häftig läsupplevelse är Niviaq Korneliussens andra roman Blomsterdalen (2020) omskakande på ett djupare plan. Den belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2021. Romanen konfronterar ett av Grönlands stora tabun, självmord.

Jaget är en ung namnlös, lesbisk kvinna, till synes med framtiden framför sig. Omsorgsfull familj, förälskad i sin flickvän, på väg att läsa antropologi i Danmark. Men hon känner sig osynlig och oälskad. Hemlös i den heteronormativa och konservativa miljön.

Studielivet i Aarhus blir en besvikeIse. Glappet till de danska studenterna är för stort, hon förstår inte deras sarkasm och humor, möts av fördomar och okunskap om hennes bakgrund. Hon isolerar sig och flyr. Det som kunde bli en utveckling blir i stället en självdestruktiv nedräkning – mot det oundvikliga slutet. Skickligt och kusligt förstärks nedräkningen via delarna ”De”, ”Du”, ”Jag” och kapitelrubriker som går från 45 till 1, börjande med anonyma självmordsfall som ”Kvinna. 38 år. Hängning” till fall som kommer allt närmare jaget.

En ny väg till Grönland

Självmorden har kantat hennes liv. Skolkamrater, vänner, släktingar som bara försvunnit, blivit en siffra på kyrkogården, med kulörta plastblommor på graven … En olidlig normalitet som man inte vill eller kan tala om (utom med brustna hjärtan och RIP på Facebook). Samhället sviker, ingen psykologhjälp finns att få.

Blomsterdalen är trots sitt mörka ämne en rik roman, omöjlig att släppa ifrån sig. Hejvild, känslig, dialogdriven och ställvis rolig. Allt finns med – kärlek, sexualitet, familj, kulturklyftor, identitetspolitik, queera liv i ett postkolonialt samhälle. Den grönländska naturens uråldriga makt och skönhet.

Och en huvudperson att älska och sent glömma. Trots döden sprängfylld av liv.

Liksom romanerna jag här presenterat. En ny väg till Grönland har öppnat sig via Iben Mondrups och Niviaq Korneliussens författarskap. Jag hoppas fler följer den.

Läs också vår första essä i Lysmaskens tvådelade serie om Grönland.