Författarporträtt Ulrika Hansson: Byn kan man inte springa ifrån

Ann-Christine Snickars har tagit sig an Ulrika Hanssons författarskap och läst hennes romaner med en ambitiös och sakkunnig blick, där byn genomgående står i centrum. I texterna blir byn både scen och motor, och en plats som formar människor lika mycket som den formas av dem. Det här är ett författarskap att upptäcka i sommar, för den som vill läsa skildringar där det lokala rymmer stora frågor.

Ulrika Hansson skrälldebuterade 2020 med romanen Jaktlaget, som genast nominerades för Runebergspriset. Den är förlagd till i en österbottnisk by där några medlemmar i jaktlaget tar lagen i egna händer. Efter det har hon hunnit med tre romaner till, alla utgår på något sätt från byn, byns värderingar, begränsningar och friheter. Den andra romanen, Fannys väg (2022) utspelar sig liksom Jaktlaget i nutid, medan de två senare, Det är inte synd om Edna Svartsjö (2024) och De oförlåtna (2026) placerar sig mer än hundra år tillbaka i tiden. Men man kan läsa dem alla med samma blick, spana efter attityder och oskrivna regler som karaktäriserar byn.

Byns betydelsefulla bipersoner

Minnesvärda byskildringar har vi tidigare läst till exempel i Lars Sunds och Ulla-Lena Lundbergs författarskap. Hos Sund är berättarrösten i förgrunden, den får ta sig stora friheter. Lundberg låter oss se det dynamiska samspelet mellan kulturmönster och individer. Båda skrivsätten låter oss komma romanpersonerna in på livet.

Men Ulrika Hansson tycks hålla byborna på en armslängds avstånd. Mitt i dramat granskar hon dem med en nykter blick. Som konsekvens har läsaren också en fri överblick. Sympatierna och antipatierna är sällan oblandade. Ulrika Hansson har också en osviklig instinkt för bipersoner, de kan vara helt avgörande för ett förlopp eller en sinnesstämning. Ibland är de lojala hjälpare, nån gång maktfullkomliga exploatörer, emellanåt tysta, tafatta iakttagare. En biperson kan behövas för ett begränsat uppdrag, som grävmaskinsföraren i Jaktlaget, han glimtar fram ett ögonblick men har ändå en skarp kontur.

Farligt nära verkligheten

Jaktlaget är en fiktiv fantasi kring en fråga som varit obehagligt reell i Terjärv i början av 2000-talet. Skrattmåsar häckade i massor i de grunda sjöarna i trakten, ljudnivån var påfrestande och odören från fågelavföringen blev en plåga. Domstolsbeslut förhindrade lokalbefolkningen att begränsa kolonierna eftersom det handlade om en fridlyst art.

I romanen utforskas vad som sker när några av byborna tar saken i egna händer. Romanen nöjer sig inte enbart med att i detalj rulla ut aktiviteterna, som i sig är spännande nog. Kärnan i romanen är gestaltningen av makt och mentalitet, på ett kollektivt plan och också i det privata. Berättandet sker turvis från Bengts perspektiv (han är en av de drivande krafterna i den kommande måsmassakern) och Ingers (hon lever i ett olyckligt äktenskap med en förgrämd och tystlåten man som varken har kapacitet eller vilja att förändras). Läsarsympatierna är förvisso på Ingers sida, bara kanske på Bengts. Berättelsen uppmanar ju inte till jaktbrott. Däremot låter den en ana bördan av ett egenmäktigt förfarande. De inblandade förväntas bevara hemligheten, massgraven med måsarna, för att framtid.

Brytning med tystnadskulturen

I Fannys väg bryts äntligen en tystnad. Ramberättelsen är återflytten till hembyn, ett välkänt motiv som kan signalera feelgood och romantik. Men det väjer romanen nogsamt för. Den skildrar i stället ett sammanbrott. Fanny har alltid känt skuld för broderns död. Han blev påkörd av ett rattfyllo när de båda var barn. Hon känner att det är hennes fel, de hade inte lov att gå på stora vägen på egen hand.

I byn finns kunskap om vem som är den skyldiga. Fannys föräldrar har vetat. I romanens häftigaste scen mejar Fanny i vredesmod ner pappans trädgårdsblommor med en röjsåg. Då har hon på annat håll fått veta det han hållit tyst om. Långt tidigare har hon frågat, bevekande, befallande desperat: ”Varför kan du inte prata?”.

Fannys ganska hetsiga temperament, de starkt blandade känslorna (läs: författarens ovilja att harmonisera) och hennes kamp för att passa in i sin barndomsmiljö räcker gott och väl till för att hålla berättelsens spänning. Och den giftiga tystnaden kan också vara rotad i en tänkt välvilja. Pappan är ju en omtänksam man som bara vill det bästa för sin dotter Fanny och sitt enda barnbarn.

Byn var också ett klassamhälle

Man måste beklaga den som lever i en tystnadskultur. Men vilket mått av medkänsla ska man ge historien? Romanen Det är inte synd om Edna Svartsjö ger läsanvisningen redan i titeln. Det är uppfriskande. Uppfriskande också för att Edna vägrar bli definierad genom medlidande.

Romanen letar sig tillbaka till tidigt 1900-tal i Terjärv. Ulrika Hansson kommer själv från därifrån och berättelsen har del i rötternas och minnenas verklighet. Men den är en fiktiv historia som samlar sig kring Edna, som tillsammans med sin far finner sig utkastade från det torp de inte kunnat fortsätta arrendera, då fadern inte kunnat få ihop den nödiga summan.

Edna är initiativrik, och ordnar arbete och skapar framtidsplaner för dig själv. Hon hittar till och med ett nytt boende åt sig och pappan, och hon imponerar på bankdirektören med sitt ekonomiska tänkande. Men allt går inte raka spåret, den rika hemmansägaren motiveras dubbelt att driva in skulden Ednas familj fortfarande har till honom. Förtjänar de pengar bör de ju betala, men lika viktigt för honom är att hålla dem på plats, att tukta deras framgång. Klassamhället visar sin skoningslöshet också här.

Perspektivet är den unga kvinnans, men famnar också byns.

Perspektivet är den unga kvinnans, men famnar också byns. Det är en tid då förnyelser, ekonomiskt och socialt, börjar höra av sig, samtidigt som gamla sedvänjor ser ut att orubbligt hänga kvar. Ett eget berättelsespår handlar om hur mejerihanteringen växer fram som en näring utanför gårdarna. Den ger möjlighet till lönearbete för kvinnor. Ett annat spår berättar om hur lokalsamhället hanterar psykisk ohälsa och individuell skörhet – oftast genom att vända sig bort eller låta de närmaste bära bördan. Ednas egen pappa är tydligt deprimerad, ett ord byn inte känner till.

Hämnaren från byn är en kvinna

Den fjärde romanen De oförlåtna, har lanserats som en österbottnisk vilda västern-historia. Titeln är ett eko från en Clint Eastwood-västern från 1990-talet, Unforgiven. Men jag vill minnas att uttrycket ”vilda västern” också används av en av personerna i Jaktlaget, som ett slags mentalitetsbeskrivning, med en biton av självförhärligande.

De oförlåtna utspelar sig på 1880-talet, en tid vi vet präglades av oro och våld i landskapet. Unga män hotades av marginalisering, brist på arbete och sammanhang. Knivarna satt löst. Ina ser sin man och barn mördas på deras egen gård. Gården kan hon ensam inte behålla och hon ger sig av för att konfrontera gärningsmännen.

Det ligger en njutningsfull tyngd i att höra om en kvinna med en orubblig målbild.

Ulrika Hansson använder västernattributen med stor skicklighet: skjutvapnet, hästen, sadelväskorna, vägens strapatser som man får lov att möta med sin kropps uthållighet och sin omdömesförmåga. Läsarbilden är beskuren så att jag ser jag Ina till häst bakifrån, det är suggestivt och oroande. Hon rider efter spåraren Jaak, en reskamrat hon behöver, en man med kontakter och erfarenheter. Berättelsen återges i presens. Det ligger en njutningsfull tyngd i att höra om en kvinna med en orubblig målbild.

Ina kommer också till slut att avfyra sitt vapen. Och måste överlämna sig och låta den skrivna lagen göra sitt. Men hon står inte helt ensam, hon har någon som talar för sig.

Vad ska man tänka om historien? Att hämnd alltid är otympligt och tidskrävande och något som förändrar hämnaren för all framtid? Att fantasin (som ju en roman är) om hämnd är förlösande och representerar ett slags rättvisa i sig? Det är som om de sista sidorna gick i ultrarapid, i en långsam virvel där man behöver förhålla sig till rättvisa, offer, uppoffring. Berättelseslutet är förbryllande, eller så är det helt logiskt på en sagoberättarnivå. En kvinnas hämnd är kanske slutligen just det som bara en kvinna kan åstadkomma (säger jag lite kryptiskt för att inte avslöja allt för den som har läsningen framför sig).

Historien om byn har inget slut

Behövs en slutkläm överhuvudtaget? Kanske man bara lämna byn med ett ”Hej bara!” som är standardavsked i Jaktlaget. Eller så hittar man en befriande väg ut i bärskogen, som Fanny? Behållningen av Ulrika Hanssons romaner ligger i det oavslutade, att läsaren får saker att tänka på. Inte bara socialt skavande detaljer, utan tunga moraliska frågor.

Behållningen av Ulrika Hanssons romaner ligger i det oavslutade…

Byn är inte heller uteslutande en plats, byn är befolkning, människor. Att ha med dem att göra kan vara fruktansvärt enerverande, men också erbjuda en möjlighet till inkludering och tillflykt. Hanssons beskrivningar av till exempel olika kvällskurser, som har precis de egenskaperna, i den moderna österbottniska byn, läser jag med särskild förtjusning.

Ytterligare en läsanvisning tar jag med mig ur författarens hittills enda barnbok, Kom, vi springer, som jag tycker riktar sig minst lika mycket till den vuxna läsaren. Man tror först att uppmaningen är att hasta något till mötes, men så är det inte. Barnet i berättelsen bekänner att han och en kompis springer undan en av förskoleungarna de inte vill vara med. Mamman gör handfast men hänsynsfullt klart att man måste se sitt sammanhang, det inte går att springa bort om man en gång är en del av något.

Samma gäller för byn, kommer jag fram till.

Böcker som omskrivs i texten

Jaktlaget, 2020

Fannys väg, 2022
Det är inte synd om Edna Svartsjö, 2024
Kom, vi springer, 2024
De oförlåtna, 2026

Läs även:

Recension av Jaktlaget i Svenska Yle

Recension av Det är inte synd om Edna Svartsjö i Ny Tid