Essä – När Göran Tunströms Indien börjar leva igen

Martin Högstrand återvänder till Göran Tunströms Indien – en vinterresa. Det är en reseskildring han bar med sig under sina egna Indienresor i början av 2000-talet. Mellan gamla vaxdukshäften, egna minnen och Tunströms skarpa blick undersöker han vad som gör en reseskildring tidlös. Det är en text om hur två resenärers Indien till slut kan flyta samman.

I en epok då jag saknade styrfart och riktning, hösten -01, reste jag i svallvågen av unga resenärer med ett par stora vaxdukshäften och några böcker i min väska till det mytomspunna Indien.

Av den rikssvenske författaren Göran Tunström hade jag då läst föga, men i mitt bagage fick jag med mig ett verk som till form och ton tilltalade mig: rese- och reportageboken Indien – en vinterresa (1984) som beskrev en eller flera färder i landet under slutet av 1970-talet.

Mina första intryck av volymen minns jag inte, men genom att idag slå upp en godtycklig sida, kan jag ännu, på grund av mina otaliga understrykningar och minnesnotat, få en direktkontakt med resekänslan. Resandet gav mig den gången något jag sedan länge ser som en av min sista ungdoms värdefullaste tillgångar: radbandet av minnen från ett överdådigt och generöst land, samtidigt mättat med äventyr och med samhällsproblem.

Indien – en vinterresa, i en gedigen tradition av liknande böcker inte minst i Sverige, har ett ärende som är påfallande tunströmskt, och är skapad med ett språk som kan liknas närmast vid en hand med fingrar som löper över de indiska landskapen och stämningarna, taktilt, vaket och iakttagande.

Att ständigt söka med blicken

Resedagboken som sådan har sitt särskilda intresse och en speciell roll att spela i gränslandet mellan reportage, essä, dagbok och filosofisk exposé. Det speciella med Tunströms värld, är att den också är varm och ömsint poetisk, som om en direktpåkopplad människotillvändhet, parallell med humorn och det speciella seendet, vore lika viktig som kulturen i egen rätt.

”Det vilar”, skriver Lars Andersson i Tunströmbiografin Försök med ett liv (2025), ”en speciell förbannelse över att resa i syfte att skriva. Att ständigt söka med blicken efter den talande detaljen, fastän ingenting ännu har börjat tala.

Tankens uppmärksamhet på sina egna rörelser, på blixtsnabbt upptäckta analogier och sammankopplingar som hela tiden halkar tillbaka, i självgenomskådande leda. Mönstren, suggestionerna som ska få en att se runt hörn, där man som väntat bara möter sig själv. Annorlunda med den som utför en syssla. Ute i den fysiska världen, i det synkrona nuet, och därmed på slump och nåd drar händelser till sig.”

Mitt eget skrivande var i början av 00-talet, för att jag saknade resonansbotten, abstrakt och fixerat…

Mitt eget skrivande var i början av 00-talet, för att jag saknade resonansbotten, abstrakt och fixerat vid tekniska detaljer, metaforer, ordval och satsbyggnad. Därför kunde mina betraktelser sägas passa i kategorin ”juvenila filosofiska hugskott”.

Även om någon rad ur mina resedagböcker den gången hamnade i min roman Raga (2024) mer än tjugo år senare, var människo- och landskapsteckningen livlös, formell och stel.

Jag skrev kort sagt i en samhällsfrånvänd form och intresserade mig främst för växelspelet mellan mig själv och min sociala omgivning som bestod av turister, efterdyningsmänniskor och expats. Jag har vid enstaka tillfällen återkommit till mina anteckningar och frapperats av att de är en samling socialpsykologiska teser.

En bok som ännu lever

När det gäller Tunströms Indienbok är intrycket aldrig dött eller formellt, snarare skildrar författaren med ingivelsens ledighet och en lätt impressionistisk hand subkontinenten. Här finns allt som ögat möter: floran och faunan, stads- och bykulturen, massor av samtal, anekdotiska utvikningar och milt lyriska passager.

Porträttet är sakligt, absurt, personligt, socialrealistiskt och samhällstillvänt.

Under min parallellomläsning tillsammans med Lars Anderssons Tunströmbiografi skrattar jag högt åt vändningarna, samtidigt som jag känner igen känslosmakerna från mina egna vistelser i landet. Det är snart femtio år sen Indien – en vinterresa koncipierades i slutet av 1970-talet och när den här essän skrivs är jag i den ålder Tunström var när han tecknade sin bild av landet. Att boken ännu är så levande får man förklara med den tunströmska ögonlinsen och värmen han ger människoteckningen.

Jag får impulsen att resa

”Bland de enkla byggena av halm och lera”, skriver jag i min resejournal, ”talar guiden på ett språk vi inte förstår, och med få insprängda engelska uttryck. Vi sover i ökenbyn Kuri ett par dagar i ett rum med jordgolv och gröna flagande väggar, putsen faller av när man rör vid den. På nätterna hörs guidens och kamelförarens småprat in genom nätfönstret, ibland lugnt, ibland hetsigt. Det är i februari, men ändå varmt så det är svårt att sova. De här dagarna har jag känslan av att jag lever samma liv som Göran Tunström före mig, eller i alla fall en känsla av att ha vistats på samma plats …”

Den store författaren lyckades med sin bok tränga in i mina anteckningar…

Den store författaren lyckades med sin bok tränga in i mina anteckningar, och han har del i att jag så gärna vill åka tillbaka, oberoende av allt det påvra. Jag känner ställvis i min gestaltning, och hela tiden i hans, stämningarna, sinnligheten, ljuset och ansiktena… Men jag vet att landet i verkligheten, för all framtid, förblir annorlunda än det land jag bär i mitt stilla sinne.

Ändå ger mig Indienboken ännu idag impulsen att resa, den här gången med min diktafon, som kunde ta upp de där oåtkomliga samtalen som finns inom mig och som aldrig registrerades. Indien representerar en tid så konkret att den pockar på att skildras, ökenvidderna, människorna, mynastararna som käbblar i banyanträden, den varma vinden som smeker huden…

I den efterkoloniala verkligheten

Vilka är parallellerna mellan Tunströms skrivande i slutet av 1970-talet och mitt eget tjugofem år senare, utöver att vi båda tecknade ner våra upplevelser i svarta vaxdukshäften?

Vid de unga år jag var, och med den efterkolonialt färgade hoppfulla inställning Tunström såg landet, kunde man säga att våra sätt att se miljöerna och folken hade en positiv underton. Mitt sinne var på grund av min ålder betydligt formbarare och jag reste i ett land där stigarna för resenärer på 00-talet blivit mera upptrampade.

I den efterkoloniala verkligheten kunde landet både för en konstnär in spe och en garvad fullblodsförfattare te sig gynnsam, oberoende av om man sökte stoff att återkomma till eller om man ville ha en katalysator för redan genomlevda upplevelser.

Till skillnad från mina filosofiska resenotat kan man säga att Indien – en vinterresa är lika realistisk som originell. Om jag var fullständigt renons på humor i mitt skrivande kunde man säga att Tunströms teckning aldrig förlorar kontakten med det komiska. Ur det absurda, som är så framskjutande i Indien, uppstår det roliga. Och det är inte utan en viss avund jag ser hur lätt han tecknar de dialoger jag aldrig tog till pappers: lika orimliga som märkliga, från tåg, restauranger och vänthallar, från små indiska byasamhällen och från städernas flådigare våningar.

Dessa kulturkrockar! Dessa missförstånd! Dessa felsägningar!

Dessa kulturkrockar! Dessa missförstånd! Dessa felsägningar! Ja, aberrationerna över lands- och språkgränserna är otaliga vad gäller Indien, och utan att på minsta sätt dra åt det rasistiska, följer ljuden, ljuset, samtalens karaktär och rösternas lägen med hos Tunström på ett sätt jag själv bara kunde drömma om 2001.

Nej, det är inte åt mannen som vill bjuda på chai iförd sin mormors sidensjal knuten med slips kring huvudet vi skrattar, det är åt att vi har svårt att förstå våra egna tankar!

Min resa genom Indien

Jag körde min gamla Enfieldmotorcykel längs ringlande grusvägar och kände den heta vinden svepa sig om mitt hår och dra i mitt skägg. Eldar bidrog till känslan av att allt innerst består av rök. Män i bara överkroppar gick i vägrenen, ofta med en last av bambu på sina axlar. Vägen löpte mellan fält och genom skogar, ibland som ett snitt rakt bort mot en disig horisont.

Mitt körande genom Sydindiens delstater kändes, genom Tunströms bok, ibland som en hommage till honom, och jag gjorde mig lika hemmastadd i mitt seende genom mina försök att skriva ner intrycken som genom hans skildring och alla samtal. Min ensamhet var ofta stark och orörlig inom mig, men sattes genast i rörelse då jag kört några mil, pratat med någon, skrivit eller läst några rader.

I Goa kände jag mig som turist, mer än något annat för att indierna hade lärt sig mangla pengar ur turisterna. Jag körde från strand till strand, by till by, Agonda, Palolem, Mobor… Ett liv skymtade inom mig, som jag ville göra till mitt eget, och en bild av min längtan tecknades på min själ som en kontrast mellan skönhetsupplevelse och alienation.

Jag tilltalades av världens väldighet, palmerna längs kusterna, de sandiga broarna, Arabiska havet, resenärerna på en terrass i skymningen som rökte en joint eller bara åt en fiskmåltid. Det här var en annan sida av Indien, som inte bara bestod av smuts och böljande folksamlingar. Ja, Indien var allt på samma gång. Kaos och idyll, främlingskap och närvaro.

”Det finns dagar”, skriver Tunström, ”när jag upphör att existera i den indiska verkligheten. När jag hatar allt jag ser omkring mig: det eviga regnandet av jordnötsskal på kläderna, sanden som yr in genom bussfönstren, kylan i morgontimmarna innanför de trasiga rutorna. Och jag kryper ihop på de obekväma sätena och frågar mig gång på gång varför jag utsätter mig så här.”

Våra minnen flyter ihop

Att rakryggat teckna en bild av den indiska subkontinentens alla sidor är inte bara svårt, det är ogörligt. Till och med för någon som har tillbringat ett helt liv i landet. Varje berättelse måste, för att tillföras något värde, innehålla en bit av en själv, och ta form som både insikt och seende. För mitt vidkommande kunde man tänka sig att det saknades något av bägge.

Idag slår det mig när jag läser om mina anteckningar bredvid Tunströms bok att jag inte vet om det är hans eller mina minnen jag läser. Det skimrar, i föreställningen om landet, något så starkt, något så djupt rotat i mig själv, att jag knappt kan tro att det är en stämning som bara kan beskrivas som indisk.

De impressionistiska stråken i Tunströms text gör stämningen en sådan rättvisa, ett sådant perspektiv, att språket och gestaltningen tycks vibrera som något faktiskt och inte bara som en litterär projektion.

Författarens snabba öga

”En ung kvinna”, skriver jag i min resejournal, ”kommer fram till oss med varsin kopp te och världens öppnaste leende. Jag och min vän för ett samtal i kvällningen. Framtiden finns ännu inte, men livet har redan börjat, här, igår, nu. En ko utgjuter sitt gillande eller ogillande, och allt ter sig plötsligt som ett stycke ovärderlig samtidshistoria. Guiden och kamelföraren, som indiska män i gemen, är ena glimrande talare, ohämmade och utan skygglappar i fråga om såväl politik, pengar som religion, dessa kära samtalsämnen utifrån vilka också vi har mycket att lära …”

Tunströms Indien – en vinterresa fick mig i mina anteckningar att fråga, liksom det idag får mig att göra det, vad de nödvändiga villkoren för en tidlös reseskildring är. Det mänskliga? Det brokiga? Det myllrande? Det sakliga? Det fattiga? Jag vet inte.

Ord man skriver i sina vaxdukshäften ges färg av en omgivning man inte känner…

Ord man skriver i sina vaxdukshäften ges färg av en omgivning man inte känner, men i hans fall finns, till skillnad från i mitt, något självtillräckligt över alltsammans, samtidigt så integrerat och vidöppet, att en spricka skapas i teckningen som får tala lika högt som teckningen i sig.

Författaren kastar ett hastigt öga över det invanda inre landskapet, och registrerar samtidigt, med det fysiska ögat, alla detaljer – utan att bedöma dem. I mina egna häften finns också en stark vilja att registrera, analysera och väga vad jag ser, men också den okuvliga lusten att stå kvar vid sidan utan att ge sig hän.

Iakttagelsen förädlas inte, rösterna för inte hemåt, diktarkroppen förblir stel. Jag tänker, för att trösta mig, att resandet i egen rätt är en övning i att bygga en gestalt, med skuggor och volym, och inte en övning i att återge, återupprepa.

Mötet mellan individ och sinnevärld

Under de resor jag skulle företa i Indien under 00-talet växte slutligen ett slags förhållningssätt fram till mina tankar om subkontinenten, och skulle resultera i romanen Raga (2024). Vill man skriva om ett land räcker det inte att ta med ett par arbetsböcker och en god vilja, nej, landet måste få växa i en och så småningom kanske börja leva för att slutligen bli gestaltat. Vad jag framför allt hittade den gången, tänker jag idag, var en metod för att hantera mina egna rädslor och fördomar.

När jag läser Lars Anderssons Tunströmbiografi får jag intrycket av att Tunström hittade landet i det ögonblick då den sista raden i boken var skriven, inte förr. Just där, just då, fångar han subkontinenten i skärningen mellan sin egen erfarenhet och det sätt på vilket landet talade till honom.

Ja, Indien – en vinterresa är i min parallelläsning med Lars Anderssons biografi ett gripande porträtt av en värld och samtidigt ett uttryck för en stor författares inre resonanslåda. Verket säger något som ett vanligt prosaverk inte kan utsäga, liksom ifrån erfarenheternas fokalpunkt. Det beror på att denna reseskildring riktar in sig på ett av de finaste motiv: mötet mellan individ och sinnevärld, en plats i jaget där varje samtal och varje ansikte förvandlas till en ingång till de magasin i varenda mänska som kunde utforskas i evighet.

Böcker i essän:

• Göran Tunström – Indien – en vinterresa (1984)
• Lars Andersson – Försök med ett liv (2025)
• Martin Högstrand – Raga (2024)

Läs mer av Martin Högstrand

(foto i collagebilden. Porträtt Marcus Boman. Rosa Indienbild/gratis bildbank)