Om ensamheten och Claes Anderssons 1960-talspoesi

Hösten 1998 vandrade Martin Högstrand ensam genom Åbos gator och sökte något han knappt kunde sätta ord på. Det han fann var Claes Anderssons 1960-talspoesi. I den här essän lyfter han fram texter som både speglar ensamheten han kände och öppnar för en mänsklig gemenskap som känns lika aktuell idag. Men handlar Anderssons diktning egentligen om ensamhet?

Vid en tid då jag knappt hade börjat skriva, hösten 1998, bodde jag i en kal förortslägenhet i Åbo där jag odlade en ungdomlig ensamhet. Jag var i en formbar period och odlade också, kunde man säga, politiska åsikter som ännu inte drog i någon särskild riktning.

Ensamheten fick mig att läsa poesi från alla håll, och i någon mening, tror jag, var jag särskilt påverkad av den rikssvenska poesivåg som hade kulminerat i början av 1970-talet med poeter som Göran Palm, Sonja Åkesson och Tomas Tranströmer i spetsen.

Dikter med tydlig politisk agenda

Det var inte det att jag läste poesi av politiska skäl, för jag intresserade mig inte för uttalat politiska dikter. Snarare intresserade jag mig för sådana dikter i 1960- och 1970-talslyriken som inte hade något politiskt patos men kretsade kring det politiska. Det var dikter som på något sätt frigjorde sig från dagsaktuella företeelser och trädde in i en allmän eller kanske rent av existentiell sfär. Som ett exempel på en sådan dikt, kunde man anföra den välkända ”Solen går aldrig ner över det språk som ljuger” av Göran Palm ur samlingen Varför har nätterna inga namn? (1971):

När döden skrämmer, kalla den ”frid”.

När den ensamma våningen skrämmer, kalla den ”hem”.

När trängseln på gatorna skrämmer, kalla den ”gemenskap”.

När det globala ockret skrämmer, kalla det ”handel”.

När elitstyret skrämmer, kalla det ”folkstyre”.

När staten skrämmer, kalla den ”samhälle”.

När kaos skrämmer, kalla det ”frihet”.

När våldet skrämmer, kalla det ”lag”.

När natten skrämmer, kalla den ”dag”.

Kalla den söndag eller måndag.

Mitt i natten byter dagarna namn

som om solen aldrig gick ner.

Dikten tilltalade mig, tror jag, av två skäl. För det första kunde jag se en tydligt språkkritisk tendens i den: den ifrågasätter det politiska språkets sätt att hantera ord, att skriva om dem och använda dem eufemistiskt, samtidigt som den tar upp en rad tendenser i samhället, som avgjort kunde vara aktuella fortfarande: ensamhet, frihet och makt.

Man skulle också med fog kunna säga att den anda som många skrev dikter i under 1960- och 1970-talen hade en klar och (över)tydlig politisk agenda som förvandlade poesin till plakat, propaganda. Sådan dikt är idag ur mode, men just denna, ovan nämnda dikt av Palm, har klarat sig bra. Den kan fortfarande läsas inte bara som ett exempel på den tidens lyrik, utan helt enkelt som: engagerad och engagerande lyrik i egen rätt.

Min egen ensamhet fanns i dikten

År 1998 satt jag alltså i min kala våning i en Åboförort och läste och skrev, medan mitt gryende intresse för lyrik formades inom mig. En av de diktare jag av en slump stötte på via en god vän var Claes Andersson (1937–2019). Jag hade inte läst Andersson, men hans namn var förstås känt för mig från politiken.

De 1960- och 1970-talsdiktsamlingar jag fick i gåva av min vän läste jag sporadiskt i, och det slår mig idag, många år senare, att jag kanske drog mig till Anderssons 1960-talslyrik för att den i någon mån erinrade om mitt eget liv och min ensamhet. Och samtidigt tilltalade den mig som ung politisk varelse. Det fanns en klangbotten i den som innerst handlade om att ta fasta på de existentiella frågorna: frågor om just ensamhet, en människas plats i samhället och hennes relation till sina medmänniskor.

Också idag, när jag på nytt går igenom Anderssons produktion, kunde det sägas att det i hans diktning, liksom det finns hos Göran Palm och Sonja Åkesson, alla löst knutna till vänstervågen, finns en idé om att människan alltid är förtjänt av sin plats i gemenskapen. Ta till exempel dikten ”En dikt om ordet orden” ur samlingen Samhället vi dör i (1967), där Claes Andersson handgripligen både vill ta in världen i dikten och genom språket som verktyg ställa saker till rätta:

De flesta ord är onödiga

Ordet ruttet är adekvat

liksom ordet ägg, ibland

Men de flesta är ordet skämda

eller så borgerligt ruvade

att jag du han i stället för

en omelett vaknar med en yr-

vaken livskumpan dinglande

mellan ordet benen

Jag kan inte utifrån detta enda exempel säga att Anderssons ”program” handlar om att göra en kartläggning av den vokabulär som förekom i samhällsdebatt, politik och medier på 1960-talet. Men jag kunde hävda att själva den politiska rörelse som poesin var en del av riktade sig mot att belysa den ensamma människans, individens villkor. På samma gång genom att hantera frågor om politik och språk, på samma gång genom att skapa gemenskap i samhällsbygget och motverka att fler blev utfrysta och missanpassade.

Är ensamheten bra eller dålig?

I någon mån kunde man säga att Claes Anderssons diktkropp är en sammanhållen helhet. Poetens teman, såväl relationella som politiska, går igen i hela produktionen. Detta, även om en förskjutning sker från den politiska sfären mot en innerligare och mera subjektiv upplevelse av den sinnliga verkligheten. Här spelar de personliga minnena och relationerna en stor roll.

Man kunde säga att det ”program” som förekommer i 1960-talslyriken, bland annat genom värnandet om den ensamma mänskan, också bär med sig vissa teman som också förekommer senare. Det rör sig till exempel om en ödmjukhet inför livet och en samtidig kritik av makten.

I Claes Anderssons lyrik förekommer ensamhet i åtminstone två diametralt skilda roller.

Man kunde föreställa sig två möjliga idésfärer där begreppet ensamhet används: Är ensamheten individuell eller relationell? Det vill säga är ensamheten ett tillstånd hos individen eller är den ett tillstånd hos gruppen? Är ensamheten något positivt eller är den negativt laddad? Hos Andersson kan de frågorna inte alltid entydigt besvaras. Som Nora Hämäläinen konstaterar i sin essä Granhäcken (2024) är ensamheten flerdimensionell. Hon skriver:

”I Claes Anderssons lyrik förekommer ensamhet i åtminstone två diametralt skilda roller. Den ena springer ur en djup medkänsla med samhällets utstötta, i dikter som ser ut att ha fått sin inspiration ur hans patientarbete som psykiatriker.

Den andra […] handlar om ensamheten som ett existentiellt problem, och inrymmer en robust känsla för ensamhetens positiva, rent av oumbärliga sidor. Det är ur dessa sidors samexistens som hans dikter i ämnet hämtar sitt djup. Trosbekännelsen till ensamheten föds inte ur den socialt välförsedda människans tacksamhet för den positivt laddade solitude, som man också kunde översätta till ’lugn och ro’.”

Jag själv som figur i hans dikter

Vid den tiden då jag började få upp ögonen för Anderssons diktning genom hans 1960-och 1970-talssamlingar, kunde jag känna den ensamhet som omgav mig, som om jag vore en figur i hans lyrik.

Jag kände av erfarenheten av att inte passa in (i studielivet, i samhället, hos någon social krets osv.) och samtidigt: Jag odlade en romantisk fascination för vänskaps- och kärleksliv.

Om jag idag går tillbaka till Anderssons produktion, kunde man se många dikter som antagligen engagerade mig vid tiden. Ta en dikt där själva det relationella, mötet och samvaron mellan mänskor, ges en så framträdande roll, att det som diktaren säger är som en deklaration av vad han faktiskt vill och som om språket kunde framkalla det väsentligaste i världen över huvud taget:

Orden äger liksom grundämnen dolda valenser.

Som när ordet Natrium hoppar i ordet Vatten

för att få svalka, utan att ana språngets följder.

Så kan de dolda spänningarna uppenbaras.

I de obeskrivbara ögonblick då kampen ännu pågår

utvecklas ett starkt ljus. Orden kan läsas.

Sådant kan hända också två vanliga människor.

Dikten är en mötesplats för sådana möten.

Det slående är att Andersson i denna öppningsdikt till som om ingenting hänt (1964), med en bild hämtad från naturvetenskapen, söker påvisa språkets relationella betydelse. Som öppningsdikt ger den dessutom det intrycket att poeten försöker säga något centralt om ensamheten: Se, här är mitt uppdrag, och det kan knytas till begreppen ”kamp” och ”mötesplats”! Man kunde dra slutsatsen att Andersson genom sitt språk vill hitta den laddning mellan orden som kunde bilda essensen för det mellanmänskliga, den kraft som gör att mänskan inte längre behöver känna sig utfryst, hur ensam hon än må vara.

En ensam vandring i Åbo innerstad

Hösten 1998 åkte jag ibland i veckorna och ofta på helgerna till Åbos innerstad där min morbror bodde. Jag gick alltid under mina vandringar runt i stadens centrum, via Salutorget och akademikvarteren i en vid bana som på kartan ungefärligen beskriver en halvcirkel. Jag kände mig fruktansvärt ensam och sökte gemenskap i mötande blickar, hos män och kvinnor på parkbänkar, eller i affärsexpediternas tillmötesgående ansikten.

Jag funderade ofta över min relation till medmänniskorna och sökte tröst i Claes Anderssons dikter. Om jag föreställde mig att poeten undersökte spänningen mellan motsatspar som ensamhet och gemenskap, tror jag att jag hade hittat något väsentligt i författarskapet. Det rör sig alltså om att som författaruppdrag skildra den ensamma människan, oavsett om hon hör till marginalen eller etablissemanget. Vilka var de ”dolda valenser” som författaren talade om? Vad rörde orden ensamhet och gemenskap dessa laddningar?

En polityrgubbe och ensamheten

Det har sagts att poesin, i alla fall viss poesi, i sin kontakt med samhället ges sitt konstnärliga värde. Det har också sagts att poesi i viss mening är en estetisk produkt som klarar sig bra utan någon växelverkan med samhället. Sanningen finns någonstans mellan dessa poler, någonstans på en skala. Man kunde ta fasta på att Claes Andersson i sin 1960-talspoesi befann sig närmare det samhällstillvända: samhällskontakten var uttalat politisk.

I en annan dikt ur diktsamlingen som om ingenting hänt kunde man läsa ”Polityrgubben”, en dikt där förhållandet mellan ensamhet och gemenskap är tydligt accentuerad:

Fågeln stod redan högt på himlen.

Han satte sig upp med ett ryck. Solarna

sjöng. Kaffemuggen. DET var härligt.

Han granskade sina plånböcker. Gudskelov

de var utan en skråma.

Nattens händelser mindes han inte.

Men armen, var har han lagt armen

med alla pantkvittona?

Tjänar ingenting till att grubbla.

Vi såg honom som en vingbruten kråka

rynkig, blängande mot ljuset

hoppande fram ur natthärbärget.

Om vi vill förstå innebörden i ett begrepp som ensamhet i en sådan dikt, som förstås kunde tänkas utspinna sig i poetens hemstad Helsingfors, kunde det vara värt att fästa sig vid ordet vi eftersom diktaren genom viet gör en åtskillnad mellan betraktaren och polityrgubbens ensamhet.

Samtidigt kunde man säga att polityrgubben ändå är en del av den sinnliga världens härlighet…

Ensamheten ges en innebörd just för att betraktarens vi på ett subtilt sätt manifesterar en gemenskap som polityrgubben inte kan inlemmas i. Ensamhet görs så till ett bärande tema samtidigt som betraktaren, genom viet, tydligt tycks ingå i den gemenskap som polityrgubben inte har tillträde till. Samtidigt kunde man säga att polityrgubben ändå är en del av den sinnliga världens härlighet, en värld där han tycks leva harmlöst och i ögonblicket utan problem. Ensamheten är inte bara negativ, utan också positiv.

Bilden av ensamhet kunde alltså sägas problematiseras redan hos den tidige Andersson. Om gemenskapen, som klichén säger, är värnet mot utfrysning och alienation,  söks också den sinnliga upplevelsen och nu-glädjen inte bara hos den andra utan också i den ensammes upplevelse av världen.

Kan man hitta en poetik på temat?

Kunde man, med detta sagt, och med tanke på vad vi vet om spänningarna mellan orden (de ”dolda valenserna”) kunna definiera en poetik på temat ensamhet i Claes Anderssons 1960-talslyrik? Förutsättningen för att ordens innebörder ska framträda – det var väl något sådant jag tänkte när jag vandrade i Åbo de där gångerna – är att orden uttalas och artikuleras i sina rätta sammanhang. Genom att uttala till exempel ordet ensamhet när man vandrar ensam på en kall gata är inte detsamma som att göra det i en plenisal.

Andersson ville antagligen, som många av sina generationskamrater, visa världen med klarare färger. I alla fall kunde man säga att han i sin 1960-talslyrik återinförde begrepp som ensamhet till sin rätta betydelsesfär. Detta i en process som aldrig är enkel och som heller aldrig kan avslutas.