Bilderboksillustration får den plats den förtjänar som konst

Den turnerande utställningen Kollektivet i Helsingfors visar hur illustrationer i barnböcker blivit en självklar del av det professionella konstfältet – och varför de förtjänar att recenseras som just konst. Recensenten skriver att det här är ett resultat av ett målmedvetet arbete att olika aktörer, bland dem kritikerkåren, börjat betrakta bilderboksillustrationerna som en konstart.

Ett av Finlands främsta kulturella trumfkort just nu är, eller kunde vara bilderbokskonsten. Det är en given bedömning efter att ha sett bilderboksutställningen Kollektivet som pågår som bäst i Konsthallen i Helsingfors.

I själva verket har den finländska bilderbokskonsten redan länge levt och mått bra men utställningen som sammanför kunnandet som förädlats under de senaste decennierna, förseglar detta faktum. Den turnerande utställningen som visas i konsthallar och museer runtom i Norden 2025–2026, presenterar tio framstående och prisbelönta illustratörer som var och en bidragit till att lyfta illustrationen i bilderboken i bredd med dess text.

Tiden då exempelvis recensenter av bilderböcker avhandlade böckernas illustrationer med några meningar i slutet av kritiken känns i dag främmande och mycket avlägsen. I stället dryftas och bedöms illustrationerna i professionella recensioner med avstamp i konsten och dess premisser, inte som ett komplement i bakgrunden av texten. Tyvärr förekommer ändå ibland undantag där barn används som ”experter” i bedömningen av barnböcker, -filmer eller till och med utställningar med barn som målgrupp.

…barnet, vars uppgift blir att leverera lustiga kommentarer om seriös konst, hamnar i en utsatt position…

Det är ett olyckligt fenomen i synnerhet om bedömningen etiketteras med begreppet ”recension”. Detta underminerar inte bara konstverken och deras skapare utan även det arbete som professionella recensenter gör. Och inte bara det, även barnet, vars uppgift blir att leverera lustiga kommentarer om seriös konst, hamnar i en utsatt position eftersom barnets åsikter obönhörligen blir underhållning för vuxna läsare.

Mångsidigt upplägg

Att man inom kritikerkåren börjat betrakta bilderboksillustrationerna som en konstart i sig är ett resultat av ett målmedvetet arbete där flera aktörer behövts, allt från illustratörer och förläggare till bidragsgivare och forskare. Därtill har ambassadörerna för dessa verk – inom småbarnspedagogiken, i hemmen, som producenter för utställningar – en viktig uppgift i att förmedla, sprida, diskutera och visa upp dessa alster. Till de tio illustratörer som valts ut för utställningen Kollektivet hör Linda Bondestam, Jenni Erkintalo, Lena Frölander-Ulf, Edith Hammar, Maija Hurme, Erika Kallasmaa, Jenny Lucander, Laura Merz, Sanna Pelliccioni och Maria Sann. Gemensamt för dessa konstnärer är att de fortsatt aktivt och på olika sätt förnyar och utmanar ramarna för hur illustrationerna i bilderboken kan se ut. Deras sätt att skaka om normer och traditioner har teamet bakom utställningens upplägg tydligt tagit fasta på.

Utställningen har byggts upp med hjälp av byggställningar som bildar varsin modul för respektive illustratör. Varje konstnär medverkar med illustrationer ur en bilderbok eller med en specifik tematik vilket är lyckat: betraktaren ges möjlighet att fördjupa sig i en tematik per illustratör, studera detaljer och pröva se samband och skillnader mellan respektive illustratör. Ett större urval hade onekligen gjort helheten mer rörig.

Modulerna eller rumshelheterna är olika och består exempelvis av tält, hängande verk, illustrationer som täcker hela väggar med och utan titthål (i vilka man så att säga kan se en bild i en bild) samt vitrinskåp med föremål som ingår i de bilderboksillustrationer som presenteras. Detta skapar både individuella ingångar till respektive konstnär samtidigt som byggkonstruktionerna som är sammankopplade och målade i lila, förenar konstnärerna. Trots att konstnärerna representerar olika stilar och arbetssätt understryker utställningen ett gemensamt ärende: att skapa något som berör betraktaren, oavsett hens ålder.

Illustrationerna antar ny skepnad

Merparten av modulerna är omsorgsfullt uttänkta helheter med kreativa förlängningar till de ursprungliga illustrationerna. Detta skapar intrycket av att betraktaren befinner sig inne i boken som presenteras.  Av exempelvis Jenni Erkintalos illustrationer till bilderboken Mato ja metsä (2024) har man byggt en skog av tyger tryckta med motiv ur boken som hänger omlott, likt gardiner, och inbjuder till att kliva in i skogen.

Denna dramaturgiska helhet i mjuka färger av grönt och brunt, exotiska träd och sympatiska insekter framhäver en tematik som återkommer i Erkintalos verk nämligen samspelet mellan människor, djur och natur. En liknande upplevelse av att kliva in i en bok ger ett svart tält prytt med tryckta motiv ur Lena Frölander-Ulfs bilderbokstrilogi om rädslor i olika miljöer. Inne i tältet hänger illustrationer ur böckerna upplysta enbart av några lampor (formade som flugor – bekanta insekter ur böckerna).

Frölander-Ulfs främsta arbetsmetod är skrapkartongteknik med vilken hon skapat ett eget, särpräglat uttryck där det mörka och hotfulla/magiska kontrasteras mot ljus och humor. Detta uttryck fångar designen av tältet till fullo.

Merz arbetar fördomsfritt med olika slags verktyg som svampar, hårkammar och gafflar vilket framhäver det originella i illustrationerna.

Även Laura Merzs illustrationer med djurtema är fascinerande. Här finns en mångsidighet i det till synes enkla och svartvita figurer i tusch där det grafiska möter det lekfulla och humoristiska. Merz arbetar fördomsfritt med olika slags verktyg som svampar, hårkammar och gafflar vilket framhäver det originella i illustrationerna. Utmärkta är vidare modulerna med illustrationer i maxistorlek där titthål på olika höjdlägen inbjuder betraktare i olika åldrar att kika in.

Linda Bondestams koloristiska illustrationer av människomångfald i bilderboken Här är alla andra (2022) med text av Mimi Åkesson har i utställningen antagit tredimensionellt format, klurigt inbyggda i modulväggarna och placerade i olika lager. Här kan betraktaren söka få syn på människorättsaktivister och forna presidenter bland djur och andra Bondestamska varelser. Edith Hammars svartvita illustrationer ur den grafiska serieromanen Portal (2023) utgör utställningens surrealistiska nerv. De normbrytande motiven bjuder in betraktaren i en drömlik och detaljerad värld som bejakar det queera och det intima. Bilderna fängslar och pockar på betraktaren att vidga perspektivet och se gemenskapen och värmen bakom portalens dörr.

En kollektiv röst

Att alla moduler inte är lika fylliga eller väcker samma wow-effekt är med tanke på helheten en bagatell. Samtliga konstnärer presenteras nämligen även via videoinspelningar på en stor skärm. Detta är ett utmärkt komplement eftersom filmerna konkretiserar arbetet i ateljén, själva processen som alltid börjar med en vit yta. Kameran zoomar hela tiden in handen som arbetar och det enda ljudet som hörs är pennan, tuschen eller penseln som far över pappret, saxen som klipper och handen som raskt monterar collaget. Det är otroligt rogivande.

…kommenterar sin samtid med budskap som ”stop ecoside”, eller ”never again means never again”

På den andra sidan av rummet finns slutligen en mural skapad av detta eminenta konstnärskollektiv som är värt att stanna upp vid. Här samsas inte enbart det konstnärliga kunnandet med hänvisningar till bekanta bilderboksfigurer utan fram träder även starka röster som kommenterar sin samtid med budskap som ”stop ecoside”, eller ”never again means never again”. Detta att utforska, kommentera och ifrågasätta sin samtid är något bilderboken ständigt gör. Samtidigt blir konstnärernas samarbete i muralen en klargörande definition av utställningens titel, de är ett kollektiv, en gemenskap som tar ton i en splittrad och ställvis trasig samtid där ett av de största gisslen tycks vara individualismen. I bilderboken, däremot, kan allting vara annorlunda.

Utställningen öppnade i augusti i Helsingfors Konsthall och pågår fram till den 15.9. Efter det kommer den att visas på bland annat Nordiska Akvarellmuseet i Göteborg.

Här hittar du minidokumentärer och info om produktionen etc.