Bland brinnande dockor och kvinnor i revolt

I Monika Fagerholms värld rör sig flickor och kvinnor i ett litterärt universum fullt av skevhet, revolt, humor och mörker. I den här essän skriver Anna Remmets om Monika Fagerholms Finlandiaprisbelönade Döda trakten/Kvinnor i revolt. Hon undersöker också hur författaren gång på gång skriver fram dessa kvinnor, och hur språket blir ett sätt att spränga den trånga ”trakten”.

Monika Fagerholms romaner är fulla av flickor och kvinnor hos vilka skuggan av död och våld är närvarande på ett eller annat sätt, även när de själva inte utövar det. Bland de ”brinnande dockorna” finns Kari i Diva som periodvis stum framlever dagarna i sitt flickrum varifrån hon släpper ut sitt Rapunzellånga hår genom fönstret så att pojkarna kan klättra upp. Tills hon möter en våldsam död när hon går in i en telefonkiosk och brinner upp.

Där finns Bella i Underbara kvinnor vid vatten. En ung söt hemmafru som innan hon gifte sig arbetade som sjöjungfru på ett nöjesfält. När hon efter en i bokstavlig bemärkelse blöt midsommarfest står i sin sommarstuga drypande av vatten är det dock en annan aspekt av sjöjungfrun hon förkroppsligar. Det är varelsen som vantrivs mellan hemmets fyra väggar och vars frihetslängtan inom kort kommer göra att hon abrupt och uppslitande lämnar mannen och sin lilla son bakom sig.

Många av Fagerholms mot konventionerna skavande kvinnor och flickor lever borgerliga liv, men där finns också Doris i Den amerikanska flickan, ett misshandlat barn från ett fattigt hem som kallar sin biologiska mamma för ”träskmamman”. Också hon dör på ett våldsamt sätt när hon sätter en pistol mot sin egen tinning.

”I varje kvinna bor en brinnande docka, en Coppelia. En balettföreställning.”

Ur Diva (1998)

Skev femininitet och överdrift

Skildringarna av en femininitet som är over the top, som skaver mot och spränger sina egna gränser är ett exempel på det som bland andra genusvetaren Maria Margareta Österholm beskriver som en ”skev femininitet”. Genom att överdriva och leka med olika feminina attribut (det onaturligt långa håret, sjöjungfrun) och kontrastera dem mot det oväntade, groteska och våldsamma uppstår en subversiv satir över föreställningen om den ”naturliga”, behagliga kvinnligheten.

Denna skevhet kommer också till uttryck i smeknamn som Ismaelflickan och Honecker, som båda förekommer i den nya Finlandiaprisbelönade romanen Döda trakten/Kvinnor i revolt.

När författaren på detta sätt sammanför en östtysk politiker och en legendarisk fiktiv äventyrare som Ismael från Herman Melvilles klassiker Moby Dick med unga flickor får hon läsaren att haja till och fäster därmed uppmärksamhet på att vi lärt oss tycka att flickor inte hör hemma i dessa sfärer, där de hos Fagerholm ändå insisterar på att ta plats.

Kvinnor i revolt

Huvudpersonen Alice i den senaste romanen är dock på vissa sätt nästan konventionell i jämförelse med en del andra av författarens kvinno- och flickporträtt, vilket i och för sig inte säger så mycket med tanke på hur det ser ut i den litterära produktionen i övrigt.

Att hon som tonåring en dag bestämmer sig för att flytta från sin ensamstående mamma och syster och bosätta sig i en ödestuga är till exempel knappast särskilt konventionellt. Det är under denna period hon möter flickan som får smeknamnet Honecker, som trots att hon finns i Alices liv en ganska kort tid lämnar ett stort avtryck, inte minst på den sistnämndas framtida skrivande.

Men när Alice lämnar stugan och flyttar hem till sin pappa och dennes nya familj börjar hon föra en relativt lågmäld tillvaro i deras borgerliga, men vänsterintellektuella hem, som typiskt nog kallas ”dockhuset” av berättaren.

Dockhuset och Prinsen

Den ena halvbrodern, ”Prinsen”, lägger beslag på all plats och allt syre. Porträttet av denna självupptagna och svårt bortskämda yngling är ett exempel på hur Monika Fagerholm, trots att hennes romanpersoner kan uppfattas som ”överdrivna”, som målade med väl grova penslar, oftast har ett absolut gehör.

Men så är ju också de grova penseldragen ett medvetet grepp som bidrar till den smått absurda stämning som genomsyrar hennes litterära universum. Döda trakten/Kvinnor i revolt skildrar tiden på sjuttiotalet då Baader-Meinhof-ligan var aktiv och medborgare enligt Die Welts sagesperson fruktade att möta en våldsam död i form av en ung flicka.

När berättelsen tar sin början är det dock frontfiguren Ulrike Meinhof som har dött i fängelset. I det lilla samhället där Alice bor knackar den stora världen på i form av nyheterna om allt detta, men också i den gåtfulla Honeckers gestalt.

Hennes första ord till Alice när de möts på biblioteket där Alice läser en artikel om Meinhofs död är: ”De fick henne till sist”. Vem är denna Honecker egentligen och vad hände på skolan där hon gick innan? Men mest handlar Döda trakten/Kvinnor i revolt ändå om Alices vuxenblivande och inte minst författarblivande.

”Must every citizen reckon that one of these days he’ll be confronted with violent death in the shape of a young girl?”

Ur Die Welt, 1977 citerat i Döda trakten/Kvinnor i revolt (2025)

Kvinnor i revolt – på olika sätt

Det andra ledet i bokens titel, Kvinnor i revolt är alltså lätt att förstå. I typisk fagerholmsk anda befinner sig de flesta kvinnorna i romanen i någon form av revolt, även om denna kan se mycket olika ut. Alice som försöker skriva sig fri från den lilla och borgerliga värld hon lever i och där Prinsen härskar oinskränkt i hemmet. Den revolutionära Honecker. Men också Alices styvmor, en framgångsrik och beläst kvinna, som sedan ungdomen försökt lösgöra från sin borgerligt inskränkta uppfostran, men fortfarande själv är mer borgerlig och kringskuren än vad hon vill kännas vid.

Den svenska litteraturkritikern Jonas Thente skrev i sin (som helhet positiva) recension i Dagens Nyheter att kvinnorna i Fagerholms texter är alltigenom ”bra” medan männen i bästa fall är uthärdliga. Jag undrar om vi har läst samma Monika Fagerholm. För kvinnorna hos henne är offer för samma sarkastiska berättarblick som obarmhärtigt avslöjar deras hyckleri, livslögner och självgodhet. Men varken de eller männen reduceras heller aldrig till enbart plattityder.

Styvmodern Siri och ambivalensen

På detta är Alices styvmor Siri ett ypperligt exempel. Hon framstår stundtals som nästan outhärdlig i sina pretentioner och i sin tro på att hon är en radikal, intellektuell person. I själva verket är hon en borgerlig karriärist, som trots att hon som feminist och ”öppensinnad” aldrig skulle kännas vid det, älskar sin föraktfulla slyngel till son mer än sin bonusdotter Alice.

Detta innebär dock inte att hon ”i själva verket” är en Ond Styvmor. Tvärtom framgår det tydligt att hon gör sitt bästa trots sina högst mänskliga tillkortakommanden. Mot slutet av romanen ger hon den blivande författaren Alice en viktig symbolisk gåva i form av en lång utläggning om de kvinnliga författare som betytt mest för henne genom livet. Och över hela romanbygget svävar alltså Ulrike Meinhofs ande, en kvinna som knappast brukar betraktas som alltigenom god.

Katastrofen lurar runt hörnet

Titelns första led, Döda trakten, är mindre självklar. Det visar sig att det syftar på den isoleringscell där Ulrike Meinhof periodvis stänges in under sin tid i fängelset. Men givetvis är titeln medvetet mångtydig och kan också syfta på det lilla samhället där Alice lever.

Som en del kritiker redan har påpekat blir den som kan sin Fagerholm också påmind om platsen där Den amerikanska flickan utspelar sig och som genomgående kallas rätt och slätt ”trakten”.

Platsen, trakten, spelar en viktig roll i flera av Monika Fagerholms romaner. Den är, liksom i många berättelser om kvinnliga frigörelseförsök, både en bokstavlig och en bildlig bur. Det är en liten plats i både geografisk och andlig bemärkelse, vars galler romanpersonerna kämpar för att forcera, samtidigt som den större världen sipprar in med löften men också med hot.

För katastrofen finns nästan alltid där i en eller annan form. En flicka som brinner upp i en telefonkiosk. En mördad amerikansk flicka. En brutal gruppvåldtäkt. Eller ”bara” en ung kvinna som lämnar den son vars hela värld hon är.

En flygkrasch slår sönder

I Döda trakten/Kvinnor i revolt är det en flygkrasch som slår sönder Alices familj (även om den aldrig riktigt kändes som hennes). I periferin är andra katastrofer, som inte påverkar familjen direkt, närvarande. Ett bestialiskt mord. Och mer globalt, stadsgeriallan och Meinhofs död. ”Paint the town rädd” som Prinsen parafraserar.

Fagerholm använder ett av sina mest framträdande signum och strösslar ut antydningar om Den Stora Katastrofen i framåtblickar för att i nästa andetag låta berättarrösten backa och påminna både sig själv och läsaren om att detta ännu ligger i framtiden och att vi nu ska ägna oss åt berättelsens nu.

Framåtblickarna förstärker bidrar till en ödesmättad stämning. Katastroferna i Fagerholms romaner blir som svarta hål i berättelsens centrum och som allting graviterar mot redan från början. Men hoppen i tiden, liksom Fagerholms lek med plattityder, överdrivna manér och pastischer fyller också funktionen att visa upp berättelsen som just berättelse.

Döda trakten/Kvinnor i revolt, som enligt författaren är första delen i en serie, är tydligt en konstnärsroman som skildrar en ung kvinnas författarblivande lika mycket som hennes vuxenblivande.

Ett nytt sätt att vara flicka

Men skapande flickor och kvinnor finns i flera av Monika Fagerholms romaner. Också deras språk som sådant är en form av skapande. I motsättningen mellan vad som förväntas av flickor och det originella språk Fagerholm förser dem med skapas ett nytt sätt att vara flicka. Och att vara författare. Som det heter i Döda trakten… :

”/…/  att inse självklarheten i att en ung kvinna, en som Alice då, en veritabel flicka, i ett rum i en medelklasslägenhet som sitter och skriver under ett stiliserat fotografi som hennes pappa tagit av en gammal murken svamp, att hon ju, denna flicka, är antitesen till vad riktig litteratur och riktigt skrivande vill säga.”

Att inse detta men ändå skriva.