Linda Boodh om året som gick – och det som väntar

Vi har frågat tre av Lysmaskens recensenter som bor utanför Finland om litteraturåret som gick och förväntningarna på det nya. För Linda Boodh präglades 2025 av boken De blottade, av poesins rörelse mellan krig och meditation. Hon fick en tankeställare när hon läste en kolumn av Sofia Torvalds som handlade om vad dåliga recensioner kan göra med en författare. Inför 2026 hoppas hon på större berättelser som förbinder jaget med världen. Hon har nyss börjat läsa en dansk bok av Liv Duvå som är just en sådan.

Vilken bok från 2025 gjorde starkast intryck på dig?

Det var den isländska författaren Kristin Eiríksdóttirs roman De blottade. Det är en tät, mångbottnad bok som inrymmer otaliga teman, som till exempel verklighet/fiktion, moderskap, missbruk och relationer. Författaren framställer verkligheten, och dess trassliga nät av livsöden som ständigt tråcklar sig in i varandra, på ett sätt som känns helt och hållet sant. Det här är litteratur när den är som allra bäst! Och utgiven på det fina förlaget Flo.

Vilken äldre bok eller text upptäckte du under 2025?

Jag läste Kejsaren av Portugallien för första gången. En storartad berättelse om den astronomiska kärleken mellan barn och far. Jag återvänder också ständigt till Ingeborg Bachmanns essäsamling Utplåna fraserna. Hon rätar liksom upp sinnet och, i stunder av tvivel, påminner hon mig om litteraturens oersättliga värde.

Finns det någon Lysmasken-text som fastnat i minnet?

Det är Sofia Torvalds essä om sågningar. Den är tänkvärd och viktig. Den stannade i mig. Hon skriver modigt och utelämnande om vad en dålig recension kan göra med en människa. Det gav mig som kritiker många tankeställare.

Ser du några tydliga trender eller tendenser i poesin?

I poesin tycker jag se ett ökat intresse för sökandet efter sätt att förhålla sig till världen och förstå allt som är fruktansvärt med den. Jag lade märke till otaliga diktsamlingar och böcker om krig, till exmpel Ida Börjels Röd Anemon, Johannes Anyurus Faktan och ukrainska poeter som Lesyk Pasiuk och Olena Herasymjuk.

Så finns det också en strömning mot nån sorts immanent poetik, tycker jag.

Så finns det också en strömning mot nån sorts immanent poetik, tycker jag. Alltså poesi, som i motsats till ovannmända mer politiska och utåtriktade poesi, söker sig inåt för att hitta förhållningssätt. Det är sådana sätt att befinna sig i som Jon Fosse skulle kalla en oförstående förståelse av allt som händer runtomkring dem. Jag tänker på Eva Stina Byggmästars sista bok i trilogin Zenmästaren och Den svalkan av Matilda Södergran som alla arbetar med någon form av uppgående i ett meditativt tillstånd, kanske något jaglöst.

Finns det något annat som fångade din uppmärksamhet?

Jag tyckte också att mödrarna fick ett uppsving, men inte med tanke på deras förträfflighet, utan snarast på grund av deras misslyckade föräldraskap. För ett par år sedan var moderskapslitteraturen på kartan, alla skrev om hur det var att vara mamma. Jag kommer att tänka på Anna Axfors, Frida Blom, Olga Ravn, Sheila Heiti, Jonna Bornemark. Det här året läste jag många skildringar skrivna ur barnens perspektiv, som Otrygg av Anna Järvinen, Requiem för en mor av Elisabeth Åsbrink och nu senast Mitt skydd och min storm av Arundhati Roy.

Vad hoppas du på under litteraturåret 2026?

Nästa år ser jag fram emot stora berättelser som inrymmer både människors ”lilla” lidande och liv och de stora linjerna. Sådana som arbetar med att sammankoppla jaget med världen. Det här för att ge perspektiv och insikter om världens tråckliga, i senkapitalismen ofta alltför långa och svårgripbara förbindelser. Litteratur som kanske lämnar det något inåtvända förhållandet mellan texten/språket och världen och istället arbetar mer med människan i den. Jag ser fram emot bland annat Ner från himlen av den danska författaren Liv Duvå, som kommer i vår och som jag har börjat läsa. Det är precis en sådan bok.