När livet går långsamt sönder: Omsorg, åldrande och de som bär det tunga ansvaret

Tanken på att bli gammal, skröplig och beroende väcker oro och frågor. Vad betyder det att vårda och att bli vårdad? När kroppen inte längre lyder och beroendet av andra blir totalt, sätts relationer och värdighet på prov. Två danska romaner, Astrid Saalbachs Lindely och Stine Askovs Varme hænder ger en stark och ärlig inblick i hur det är att både ge och få omsorg när livet blir som svårast. Böckerna är utgångspunkten i den här essän.

Tanken på de sista åren i ens liv, allt det där som kommer före döden, infinner sig allt oftare. Att bli skröplig och sjuk, oförmögen att behärska sin fysiska och digitala vardag, bli beroende av andra, sina vuxna barn. Inte längre klara de enklaste sysslor, glömma saker, förlora kontrollen … Först hemvård, så bli tvungen att lämna sitt hem, flytta till institution, fängslas i en säng. Hur länge till? Fem år, tio, femton?

Ungdom och hälsa är vår tids ideal, ”70 är det nya 50”. Omskrivande skönmålningar och ungdomlighetskrav håller förgängelse och död på avstånd samtidigt som vi proppas med varningar mot allt som kan förkorta våra liv. Eskapism och alarmism på samma gång. Det gäller att navigera i ett milt sagt motsägelsefyllt narrativ.

Åldrandet som litterärt motiv

Inte så underligt att kulturen idag är upptagen av just åldrandet. De äldre är kulturkonsumenter av rang och ska inte underskattas som ekonomisk maktfaktor. Biosalongerna och konsertsalarna fylls av gråhårspublik, bokmässor och författarträffar likaså. Allt fler böcker, filmer, serier och teaterpjäser utspelar sig i äldres liv och har äldre och gamla i huvudrollen. Självhjälpsböcker och romaner som reflekterar över och gestaltar åldrandets utmaningar och möjligheter fyller bokhandelsdiskarna.

Det handlar förstås inte bara om en krass marknad. Tendensen återspeglar det faktum att våra etablerade författare själva åldras. Bland höstens finlandssvenska utgivning märks Ulla-Lena Lundberg som skriver om Saker som gör det lättare att dö, Merete Mazzarella som reflekterar över att inte bara vara äldre utan gammal i sin nya bok I skrivande stund. I Peter Sandströms nya roman Glory Days har hans alter egos mor hunnit fylla 110 och han själv är giktbruten och känner sig gammal.

Vad händer när omsorgen, vården och åldrandets obarmhärtiga sidor ställs på sin spets? Två danska romaner ger en knivskarp och nyanserad insyn i de dilemman som är förknippade med omsorgsarbetet. Om det så handlar om åldringar, människor med handikapp eller dagisbarn.

Gemensamt för dem är frågan: vad är ett värdigt liv? Hur tackla begränsningar? Vad är makt? Dialektiken, växelverkan mellan den omsorgsbehövande och givande är i fokus in i minsta detalj. Och trots det tunga och till synes trista ämnet förmår de konstnärligt lyfta det som är på spel i mänskliga relationer, komma det riktigt nära.

Faderskapets efterklang i ålderns skörhet

Vad kommer jag att förvänta mig av mina barn? När det egna hemmet inte längre är möjligt, när allt blir övermäktigt och slutet närmar sig. Hur besvärlig kommer jag att vara?

Den problematiken gestaltas i Astrid Saalbachs roman Lindely (2023). Den handlar om en gammal mans ovärdiga avslutning på livet, baserat på författarens egna erfarenheter av sin fars sista tid. Saalbach har i sina tidigare skådespel och romaner främst skrivit ur kvinnors perspektiv. Här kryper hon in i en 94-årig mans kropp och reaktioner på sitt eget förfall. Det blir ett ytterst levande porträtt av en gammal patriark, vit och bortskämd, van att bestämma. Thorkil, som har levt hela sitt vuxna liv på första klass, ser sig bli en osynlig människa i en gammal kropp.

Trots tilltagande kroppsligt och mentalt förfall är han ännu en man med åsikter, sarkastisk, kolerisk, egocentrisk. I full färd med ett stort skrivprojekt

Trots tilltagande kroppsligt och mentalt förfall är han ännu en man med åsikter, sarkastisk, kolerisk, egocentrisk. I full färd med ett stort skrivprojekt. Sympatisk? Nej. Mänsklig? Ja.

Thorkil är inte ensam. Han omges av kvinnor. Skiftande hemvårdare, de flesta med annan etnisk bakgrund, hjälper honom i hemmet, och senare sköterskor på de olika vårdhem och sjukhus dit han skickas. Döttrarna Ida, optiker med egen firma och Tine, ministerieanställd, träder till. Via deras upplevelser med den allt mera hjälpbehövande fadern tecknar Saalbach en oförskönad bild av hur bristfälligt och ovärdigt åldringsvården fungerar.

Det är inte vackert att åldras

Berättelsens nerv ligger ändå i den komplicerade relationen mellan fadern och döttrarna. De förlorade som unga sin mor och Thorkil har inte varit någon bra pappa. Efter hustruns död var han mera upptagen av sin nya kärlek och hennes barn och barnbarn. Känslan av svek och faderns frånvaro har hållit döttrarna på avstånd.

Nu försöker döttrarna återerövra honom och lära känna honom på nytt. Det blir en ambivalent process med inslag av tabubelagda tankar. Att ständigt finnas till hands för den allt sjukare och ofta avvisande föräldern och samtidigt sköta ett krävande jobb är utmattande och ställer också syskonens relation på prov.

Och det för dem tätare in på fadern än någon av dem önskar. Intimitetens gränser måste nämligen övervinnas när den gamla kroppen inte längre fungerar. Här finns inte längre rum för värdighet eller blygsel.

Thorkils kateter läcker, han har smärtor i mage och underliv, hemma går han omkring i öppen badrock…

De professionella skötarna har vana, för de närmast anhöriga är det svårare att hantera. Thorkils kateter läcker, han har smärtor i mage och underliv, hemma går han omkring i öppen badrock och har inget emot att berätta för omgivningen om sina besvär. Tecknen på demens blir allt tydligare. Hans förr så propra yttre förfaller, skäggstubben växer, kashmirtröjan är ett minne blott, han går klädd i mjukisbyxor på vårdhemmet och Ida tvättar hans smutskläder när vårdhemmet inte gör det. Här skonas ingen från vare sig skit, könsorgan eller urinstank. Det är inte vackert att bli gammal.

En bok att känna igen sig i

Saalbach fångar i åskådliga scener och mästerligt precis dialog alla turer och vändningar i den plågsamma långdansen fram till Thorkils död. Ändå är det en varm och befriande ärlig skildring som också har rum för svart humor och kärlek. Här behövs inga skönmålningar eller överdrifter. Sakligheten vinner. Och när klockringningen tystnat: ”De græder begge to, men ikke så meget, ikke så ubehersket, som Ida havde frygtet.”

Många läsare känner garanterat igen sig i Astrid Saalbachs roman. De allra flesta med år på nacken har varit i beröring med en åldrande människa, som anhörig eller kanske som anställd.

Det är ingen tillfällighet att Astrid Saalbach har fokus på kvinnors omsorgsarbete. Thorkil passerar genom ett antal institutioner där långt de flesta anställda är kvinnor. Och han har två medelålders döttrar. Om Thorkil haft två söner hade han troligen fått lov att klara sig lite mera allena. Åtminstone i äldre generationer är det kvinnorna som tar på sig den sortens uppgifter, säger författaren i en intervju (litteratursiden.dk).

Kalla fakta om kvinnan som vårdare

Den feministiska aktivisten och författaren Emma Holten för i sin bok Underskott. Omsorgens ekonomiska värde (2025) fram kalla fakta. I Danmark utgör kvinnor 80 % av de anställda inom hälso- och socialsektorn. Globalt består omsorgssektorn av cirka 248 miljoner kvinnor och 132 miljoner män.

Kvinnorna är med andra ord överrepresenterade i både den oavlönade och den avlönade omsorgen

Kvinnorna är med andra ord överrepresenterade i både den oavlönade och den avlönade omsorgen men anses vara en underskottsaffär för statskassan. I sitt ambitiösa försök att förstå vad värde är och hur det mäts i samhällsekonomin för Holten fram en feministisk ekonomi: ”Vi talar ofta om omsorgsarbete som något som sjuka, gamla, människor med handikapp och barn behöver. ”Omsorg är tvärtom en konstant i allas liv: ”Alla ska reproduceras, ingen människa existerar utan andra människors omsorg.”

Under vilka omständigheter vi tar oss an varandras kroppar och sinnen är inte givet, skriver Holten, ” – det är en evig kamp både att få lov till det och att slippa det”.

Spänningen trappas upp till en thriller

En som verkligen vill få lov, och vet något om omsorg, är Camilla i Stine Askovs roman Varme hænder (2024). Efter att i femton år ha arbetat som småbarnspedagog för barn med små och stora utmaningar och visat hänsyn till deras föräldrar säger hon upp sig. Utbränd och skuldmedveten eftersom hon varit daghemmets stöttepelare i alla lägen. Hon svarar på en annons som lockar med ”världens lättaste jobb”. Den intellektuella författaren Mathilde Trier är rullstolsbunden och söker en assistent för att köra henne till kulturella aktiviteter, assistera med enkla hushållsgöromål och sätta upp hennes hår. Camilla får jobbet och är lycklig. Men också här visar sig verkligheten vara något helt annat.

Det handlar om makt och vanmakt. Om stort ansvar och stor ensamhet.

Stegvis trappas spänningen mellan de två upp och utvecklas till en närmast psykologisk thriller. Skrämmande och övertygande visar författaren hur Camilla förlorar sina konturer och sin självkänsla i sina envisa försök att hjälpa, att alltid stå till tjänst och inte svika.

Hennes familj och vänner inser snart att hon utnyttjas grovt av Mathilde men hon kan och vill inte inse det själv. Privatlivet lider, arbetet tar allt mera plats. Camilla låter Mathilde styra sina tankar och sitt handlande och förlorar tilltron till sin kompetens. Här liknar den klaustrofobiska relationen i sin psykologiska grundstruktur det medberoende som anhöriga kan utveckla i relation till en alkoholist eller en person med narcissistiska-psykopatiska drag.

Fast under en mantel av kontroll

Liksom den gamle Thorkil är Mathilde inte någon tacksam mottagare av hjälp. Tvärtom. Här är det inte sjukdom och ålderdom som sätter agendan utan en fysisk funktionsnedsättning förorsakad av en bilolycka i barndomen som gör Mathilde totalt beroende av andras hjälp dygnet runt. Hon har förutom sin servicehund Bastian flera assistenter till sin hjälp som hon spelar ut mot varandra. Det är hon som är arbetsgivaren och assistenterna bör veta sin plats. ”Jeg leder efter en hjælper, der ikke blander sig i mit liv”, stod det i annonsen.

Camilla ska vara osynlig, diskret. Samtidigt träder hon som assistent in i en annans privata hem för att erbjuda den mest intima hjälp. Tvätta, klä på och av, lyfta och hantera en annans kropp. Det är tungt och närmast omöjligt att göra Mathilde nöjd. Camilla utsätts för misstänksamhet, övervakning, skam- och skuldbeläggande.

Att sätta upp Mathildes hår i en konstfärdig frisyr tar två timmar i anspråk, det blir en ren tortyr.

I absurda scener spelas relationen upp där Mathilde kommenderar sin assistent. Att sätta upp Mathildes hår i en konstfärdig frisyr tar två timmar i anspråk, det blir en ren tortyr.

Camilla noterar i sin anteckningsbok varje sak hon ska komma ihåg för att tillfredsställa Mathilde. Händerna ska tvättas i minst en minut och handdukar och diskhanddukar ska slängas efter varje användning. Camilla måste först be om lov för att få dricka vatten ur kranen. Mathildes blus ska strykas tre gånger och ändå är hon inte nöjd. När Camilla har nattjour får hon sova i ett rum utan fönster. När Mathilde är på middag med sina författarkolleger ska Camilla vänta i ett annat rum.

En extrem gestalt som är fjättrad

Mathilde är känd från TV redan efter sin första bok. I en intervju deklarerar hon att människor som hon är beroende av inte har den ”moraliska ryggrad” som krävs för att åsidosätta egna behov. Camilla känner sig träffad. Mathildes kommandon och arroganta beteende fortplantar sig också till läsaren som ett starkt obehag. Till sist börjar jag avsky henne.

Den rullstolsbundna Mathilde kan verka extrem som gestalt, rent av politiskt inkorrekt tecknad. Just därför utmanar hon mig. Jag inser att hon inte är någon renodlad skurk. Hon är liksom Camilla sårbar. Genom att avtäcka hennes familjehistoria ges en viss förståelse för henne. Hon må vara jobbig, men på ett djupare plan skärskådar romanen hur man kan skapa ett meningsfullt liv och hantera begränsningar, med eller utan handikapp. Det handlar om värdighet och integritet.

Mathilde vill inte vara ett offer, objekt för andras omsorg, tacksam och timid. Hon är ohjälpligt fjättrad, begränsad, beroende av andra – därav en inneboende revolt, och olöslig konflikt.

Här för Stine Askov in en parallellvärld, nämligen daghemmets.

Här för Stine Askov in en parallellvärld, nämligen daghemmets. Camilla försöker förstå Mathildes reaktionsmönster och minns sina dagisbarn som hon älskade. De ”omöjliga” barnen, Lola som inte ville sova eftermiddagssömn, Alfred som tog makten och gjorde uppror mot alla normer och regler. Barn med så mycket energi och egen vilja, stumma barn, aggressiva barn som inte ville finna sig i rutinerna. Föräldrar med förväntningar och krav. Barn och vuxna prisgivna åt ett tungrott system. Pedagogerna som har makten att definiera vad som är ”bäst” för barnen, men ofta känner vanmakt över att inte räcka till.

En småbarnspedagog i grunden

Författaren har själv tjugo års erfarenhet som småbarnspedagog att ösa ur, och det märks. Aldrig har jag läst en så stark och initierad skildring inifrån daghemsvärldens vardag och om en yrkeskår som alltför sällan kommer till tals.

Aldrig har jag läst en så stark och initierad skildring inifrån daghemsvärldens vardag och om en yrkeskår som alltför sällan kommer till tals.

Här visar yrkeserfarenheten i kombination med den konstnärliga gestaltningen sin styrka. Hela känsloregistret och alla nyanser kommer till uttryck i relationen mellan barnen och de vuxna pedagogerna. Stine Askov är för övrigt ingen nybörjare som skönlitterär författare. Hon har en rad prisbelönta romaner bakom sig av vilka Nøjsamheden (2022), en roman om kärlek och kulturmöte i ett ghettoområde, håller på att filmatiseras.

Uttrycket ”varma händer” används ofta i politisk retorik. Vi behöver fler varma händer i vården, heter det. Är det ett slags änglar som ska rädda oss, människor med ett kall? Omsorgspersoner som sätter egna behov och lönekrav åt sidan för att hjälpa andra? Hjältar, som sjukhuspersonal under pandemin? Och vem har rätt att definiera en ”god” patient eller åldring, en ”nöjd” person med funktionsnedsättning, ett ”snällt” barn?

Varme hænder, liksom Astrid Saalbachs roman Lindely, punkterar våra föreställningar om omsorgsarbete. De visar vad det vill säga att vara de där varma händerna, och föremål för dem. Fullt av svåra känslor. Befriande i all sin komplexitet.