När varje dag är den första  – om Trädgårdsmästaren och döden  

Hur gå vidare när fäderna dör och trädgårdarna, som de odlade, förvildas och förmultnar? I den bulgariske författaren Georgi Gospodinovs text rör sig det förflutna både bakåt och framåt. Och den egna historien tillhör inte mera oss när den har klätts i ord, understryker han.

Georgi Gospodinovs roman Tidstillflykt kom på svenska i Hanna Sandborghs översättning år 2024 och i rask efterföljd i år den innerliga självbiografiska romanen Trädgårdsmästaren och döden.

Fadern i romanen har levt genom åren med en vänlig distans till familjen, inte kunnat godkänna politiken som förts i hans hemland, misslyckats med en rad projekt.

Men med något som liknar besatthet har han ägnat sig åt att odla frukter och grönsaker i sin trädgård, som han stolt visar upp för sonen på besök hos föräldrarna.

Sällan är ett förhållande mellan far och son så lågmält kärleksfyllt, återhållet, men inte spänt. För läsaren känns det välgörande att få vistas i en text utan sedvanliga anklagelser och våldsamma uppgörelser. Den här boken kunde ha handlat mera om andra sidor av den snarstuckna, inte särskilt målmedvetna pappan.

”Jag minns bara begynnelser”

Den grekiske poeten Odysseas Elytis skrev att allt han älskar alltid är i sin början. Att leva som om varje dag var den första, tillblivelse som ett pågående tillstånd. Diktraden dyker upp i medvetandet, när jag läser Gospodinovs bok.

”Jag har aldrig gillat slut, jag minns inte slutet på en enda bok eller film, finns det en sådan diagnos…”

”Jag minns bara begynnelser” skriver för sin del Gospodinov i romanen Tidstillflykt. Och:

”Jag har aldrig gillat slut, jag minns inte slutet på en enda bok eller film, finns det en sådan diagnos – oförmågan att minnas sluten?”

För Gospodinov känns slutet på en roman som ”världens slut, det är bra om det blir uppskjutet.”

Humorn går inte att ta miste på och han är införstådd med att berättelser inger en falsk tröst genom att vara ordnade i en form. Den modigaste boken, menar han, är också samtidigt tröstlös, allt som hänt eller inte hänt flyter omkring i ett urkaos.

Trädgårdsmästaren och döden är inte en sådan bok. Men det centrala är det som författaren inte står ut med: ett slut, många slut. Det som inte går att uppskjuta. Det som redan har hänt.

Där det spöklika finns

Det förflutnas kraft kan vara enorm. Gospodinov tror i Tidstillflykt, att längtan till det förflutna är ”ett försök att nå den friska platsen, hur långt tillbaka den än ligger, där saker och ting fortfarande är hela, doftar gräs.”

Det är plats och tid, och han ger rådet att ”aldrig aldrig, efter lång tid besöka platsen vi lämnat som barn.”

”Där. Finns. Ingenting.”

Det är spöklikt. Men det går att skriva om det spöklika. Verkligheten och fiktionen möts.

”Bara berättelserna överlever” skriver Georgi Gospodinov i Trädgårdsmästaren och döden.

Var börjar slutet?

Slutet börjar i början, eller där vi placerar det. Gospodinov prövar olika punkter, ett sluts möjliga början är när fadern säger:

”Jag har kissat på mig”.

Det försätter både fadern och hans son i en ny position, den ena behöver hjälp, den andra får allt mer bli far till sin far.

Skrivandet lindrar, men tar också fram det svåraste. Sonen har nyligen blivit en berömd och eftertraktad författare. Fadern har sjutton år tidigare gått igenom en cancersjukdom som kunde ha lett till döden, men då gjorde den det inte. Nu är läget ett annat. Far och son har så olika liv, men båda är införstådda med att det är så.

Någon hade till bulgarernas häpnad lämnat in den hos den finländska polisen.

Sonen reser ofta, fadern har bara en gång varit utanför Bulgariens gränser. Det var på 1970-talet på en gruppresa till Finland, som inhoppare på en plats som blev ledig. Han reser med tåg genom Sovjetunionen och återkommer ofta till den resan, hur någon i gruppen tappade sin plånbok på gatan och mot all förmodan fick den tillbaka följande dag. Någon hade till bulgarernas häpnad lämnat in den hos den finländska polisen. Och faderns stolthet inför gäster över servisen med sex gröna kristallglas, köpta i Finland, räckte livet ut.

(Läsaren minns sin fars stora fumliga hand, som greppade ett tungt konjaksglas i en souvenirshop i Tallinn, och nästan blygt sa: ” Jag vill ha sex stycken av de här!” Och till dottern: ”Kan du översätta, så det blir rätt?”)

Minnena är förnimmelser, det finns en mildhet i skildringen:

”Jag skulle vilja att det fanns ett ljus, ett mjukt eftermiddagsljus på dessa sidor. Det här är inte en bok om döden, utan om sorgen över ett liv som tar slut.”

Fadern var den som uthärdade, det hjälper att tänka på när vaxljusen brinner ner. Det han brukade säga, upprepat romanen igenom:

”Ingen fara.”

”Binas surrande zen”

Faderns trädgård var en livräddare efter att han första gången fått cancer. Sjutton år senare tog han ännu sin tillflykt till den. Den var också hans språk, skriver sonen. Faderns ord är ”äpplen, körsbär, fylliga röda tomater.” (Och den som läser kan komma att tänka på sin egen fars buttert tafatta sätt att närma sig, men i älgjaktstider beslutsamt sträcka fram ett paket med älgkött, ”den bästa biten”. Och det är han som skjutit älgen.)

Georgi Gospodinov älskar att stå bland plommonträdets blommande och doftande grenar i sin fars trädgård, där bina surrar lugnande, men samtidigt ser han hur fadern vid 79 års ålder inte mera orkar sköta den, att den suger musten ur honom.

Rädslan för att förlora föräldrarna är en urkänsla…

Rädslan för att förlora föräldrarna är en urkänsla, för Gospodinov den första anledningen till att skriva. Varje gång han beger sig på en resa, ringer inte bara modern utan också fadern alltid för att önska lycklig resa.

Efter faderns död går hans första flygresa till Indien, han står på flygplatsen i Sofia och får känslan att fadern nu alltid kan resa med honom. En känsla som är igenkännbar för dem som varit med om anhörigas död.

På resan till Indien serveras getost med krusmynta och doften, smaken, för sonen tillbaka till faderns trädgård. Starkt doftande mynta på tomatskivorna.

”Jag ber att pappa inte ska ha ont ”

Gospodinov prövar inne i romanen en annan möjlig början: fadern hos läkaren räknar upp sina sjukdomar. De är lika många som skeppen i Homeros Iliaden… Fadern har en lång sjukdomshistoria, epikriser om det elakartade. Och sonen ber tyst att hans pappa inte ska ha ont. Om och om igen. Men det har fadern, även när han säger att det inte är någon fara med honom.

Fadern flyttar i cancerns slutskede in hos sonen med familj, han blir allt svagare, vill inte vara till besvär, säger skämtsamt att det för honom nu är som i landet under socialismen:

” Vi lever bättre och bättre år för år, men sämre – dag för dag.”

Men det börjar göra för ont för att skämten ska ha sin funktion. Författaren väljer att tänka på liv, inte död, sin dotters födelse, hur föräldrarna kom till den nyfödda och gjorde något helt oväntat: de kysste ödmjukt hennes händer! Något som han inte väntade sig i en patriarkal kultur som Bulgariens.

”Alla födelser är på sätt och vis gudomliga ” skriver Gospodinov. Barnen kommer från en annan värld och är nio månader på resa.

Röda arméns intåg

Sjutton år senare byter han blöjor på sin far. Den långa, stiliga, lättsårade fadern. Han som inte kunnat foga sig i arbetslivet, som sade upp sig eller blev uppsagd, ända tills han hittade fram till trädgårdarna. Den första anlade han tillsammans med patienterna vid en psykiatrisk anstalt, ett jobb han fick ungefär vid samma tid som socialismen föll.

Den dagen rostade han alltid paprikor från sin trädgård…

Han vägrade alltid att vara med på den årliga 9 september-manifestationen, den som firades till minnet av att Röda arméns intåg i Bulgarien år 1944. Den dagen rostade han alltid paprikor från sin trädgård och sade att han var sjuk och förhindrad att delta.

Medan fadern ligger för döden hemma hos sonen och hans familj i Sofia, monteras monumentet över Sovjetarmén ner, först trettiofem år efter Berlinmurens fall.

Borges och pappa

Sonen ska bli prisbelönad än en gång, utdelningen äger rum i Genéve och han är rädd att fadern ska dö medan han är där.

Det är i slutet av november, julmarknaden har öppnat och gråten tränger sig på. Georgi Gospodinov förbereder sitt tacktal och han beger sig till  den argentinska författaren Jorge Luis Borges grav, som faktiskt ligger i Genéve. Och där förenas världarna: Gospodinov skriver i sin anteckningsbok av texten på Borges gravsten, som översatt till dagens engelska betyder ”Don´t be afraid! ”.

” Var inte rädd!” Det samklingar med faderns ”Ingen fara!”

Georgi Gospodinov skjuter upp att skriva slutet på sin roman, han låter läsaren vänta på det oundvikliga och skriver om faderns alla anekdoter, berättelser om upptåg, han undviker ordet dö. Men läsaren och författaren får tillsammans gå igenom det svåraste, smärtorna, blodet. Om läsare i allmänhet känner sig tröstade av texter de läser, infinner sig här känslan av att också författaren får tröst i efterskott genom den delade berättelsen, som också kunde vara en annan.

Den längsta natten ligger fadern och sonen bredvid varandra. Och det är inte otäckt, skriver Georgi Gospodinov. Han blir sin fars far, adopterar honom. Båda vet att det är den sista natten. Den natten saknar författaren ord.

Böcker av Georgi Gospodinov i svensk översättning av Hannah Sandborgh:

Trädgårdsmästaren och döden, Ersatz 2025

Tidstillflykt, Ersatz 2024  (belönad med det internationella Booker priset 2023)

Läs också:

Gungerd Wikholms essä Kriget och rosorna. Den handlar om vad trädgårdar är och kan vara.